Jag har skrivit dagbok mer eller mindre regelbundet sedan jag var 12 år. Ofta har jag valt att skriva om känslor och funderingar och undvikit tradiga redogörelser för vardagliga händelser som inte är intressant för vare sig mig själv eller någon annan när världen går vidare till nya tider. I takt med att jag blivit äldre och livet blivit mer och mer komplicerat har jag också hängett mig alltmer till att skriva om de tunga delarna. Jag har fyllt sida upp och sida ner av smärta, desperation och förtvivlan.

Nu lägger jag betydligt mindre tid på de deprimerade bloggarna. Det är ett medvetet ställningstagande. Jag har börjat förstå något jag inte förstod tidigare. Jag har börjat se igenom ytterligare ett av de visdomsord som prackats på min generation av "bättre" vetande. I de gamla dagböckerna vräkte jag ut mitt avfall i text i tron att det skulle hjälpa mig. Jag har skrev av mig utan att inse att jag i själva verket skrev på mig. Jag avreagerade mig utan insikten om att jag i själva verket försåg mig.

Nu vågar jag hävda att glädje föder mer glädje och sorg föder mer sorg. Den som utagerar genom våld blir alltmer aggressiv. Den som smädar blir alltmer bitter. Den som sörjer blir alltmer nedstämd och den som bekräftar sin smärta får alltmer ont. Med det inte sagt att man ska förneka det man känner men att älta det i all oändlighet driver upplevelsen allt djupare in i medvetandet och cementerar den i minnet. En känsla måste erkännas för att kunna ersättas men den kan aldrig reduceras genom att bejakas. Därför backar jag från min tidigare fokus på allt ont och mina försök att driva ut mina demoner genom att ge dem obegränsat utrymme i min tankevärld.

Det är angenämt men också ovant att byta riktning. Till viss del är det bekvämt att leva i smärtan. Den ger en ursäkt till svaghet när man inte kan stå för sin mänsklighet. Det är skönt att kunna skylla på något när man inte är nöjd med sig själv. Det är enkelt att hänvisa till oförätter och annat man inte kan rå för. "Det är så tungt, jag mår så dåligt, det är så jobbigt just nu". Just nu är ok och en viss tid är nödvändig men livet går vidare vare sig man vill det eller inte och att stanna i det förflutna är ett hopplöst val.

Dan Andersson är min favoritdiktare. Han skrev en av de vackraste dikter jag kan:

Till Smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna själva av gråt,

om vi leva så gränslöst som då,

när pannan av ångest är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med sig själv allen

en natt i skakande kval.

Jag är ledsen Dan, men jag tror du var på fel spår och att det var därför som du "utan tröst och vila släpade steg för steg mot mörkret".