Scrolla ner och läs sista stycket om du inte har ro att läsa hela inlägget.

En måndag för ett par veckor sedan befann jag mig intet ont anande 45 minuter i kvinnoklinikens väntrum, läsandes ett tummat nummer av Tara från sommaren 2006. Tara är en tidning för kvinnor över 40. Den vann min uppmärksamhet i hård konkurrens med sådana spännande magasin som Allers och Sköna Hem, även dessa svårt tummade. I dessa väntrum sitter vi kvinnor i hopp om att inte få veta något om våra kroppar vi inte redan känner till och fyller i blanketter om eventuella operationer, ärftliga sjukdomar, antal graviditeter och val av preventivmetod. Vi undviker att se varandra i ögonen (därav det hysteriska bläddrandet i meningslösa stereotypa veckotidningar som inte byts ut förrän de blivit äldre än målgruppen) medan vi hoppas på att den obligatoriska läkarkandidaten för dagen inte ska vara av manligt kön.

Nitlott för mig. Kandidaten, vars namn jag under inga omständigheter tänkte lägga på minnet, höll sig diskret i bakgrunden ända tills den oundvikliga frågan ställdes. ”Går det bra om han känner efter?”. Detta läge, då man befinner sig i en position mest lik en skalbagge som råkat illa ut, är inte ett tillfälle då man beslutar sig för att argumentera med läkaren, vare sig om detta eller något annat. Så jag gav ifrån mig ett låtsat obesvärat ”Mmhm” och lade all min uppmärksamhet på konstverket som någon satt upp i taket som distraktion, precis som de gör hos tandläkaren, medan kandidaten fick sin lektion i livmoderns placering och läkaren entusiastisk pekade på sin ultraljudsskärm med kommentarer som ”Se där! Där är den!”, ”Mycket fin!” och ”Ljusgrå! Helt normalt!”. Jag blev också varse att det finns något i gynekologernas värld som går under det illavarslande namnet ”snifftest”. Det inbegriper någon typ av sticka och en kemikalie med otäcka egenskaper.

Nu var det inte det jag skulle berätta om utan det här numret av Tara som förgyllde min tid innan mitt namn ropades upp. Där fanns ett inslag där nio framstående svenska författare blivit ombedda att skriva ner sitt svar på frågan ”Vad är det svåraste du lärt dig om kärleken?”. Dessa orakel av livserfarenhet, kreativt tänkande och makt över språket. Jag kände mig som inbjuden till de hemliga riddarnas bord. Framför allt var jag oerhört förväntansfull på de manliga skribenternas bidrag. Vad kunde det mest insiktsfulla vara som dessa medelålders män hade att förtälla om kärlekens mysterium och som kunde hjälpa mig att undvika nästa stora felbedömning snubblande nära 30-årskrisens gränsland?

Här följer ett antiklimax: Jag minns inte. Det jag minns är att jag närapå blev rörd till tårar av det jag läste men jag kan inte återge vad det var. Det var tyvärr inte ett hoppfullt läsande. Jag klamrar mig fast vid hoppet att urvalet inte var representativt för allmänheten. Författare är väl knappast kända för att var jordens lyckligaste invånare.

För att avsluta i en mer optimistisk ton vill jag istället delge historien om min far. Han dog sommaren 2007, 77 år gammal och förälskad. Efter att ha blivit lämnad av (den fjärde) kvinnan i sitt liv ett par år tidigare bestämde sig min far för att sluta leva. Han tyckte inte livet hade någon mening utan kärleken och slutade ta sin cancermedicin. Så inträffade miraklet i hans liv ytterligare en gång. Kvinnan han alltid väntat på, hon som det var meningen att han skulle möta, bad att få hålla i hans ryggsäck under en konstutställning i totalt mörkret någonstans i en grotta. Min far återgick till att ta sin medicin, men det var för sent. Han dog lycklig men han gick miste om några fler år av lycka och lämnade sin älskade i tårar för att han gav upp hoppet om möjligheten för tidigt. Det må vara en klyscha men möjligheten är allt du behöver tro på för att ha skäl att vänta tills i morgon.

 

Bek

22 mars 2008 09:08

Tänka sig - jag läste hela inlägget, trots att klockan är tidigt och jag nyss plöjt igenom dagens tidning... Du skriver mycket bra!

 

Psykologen

22 mars 2008 09:53

Jag tänker mig att den mindre frekvente bloggläsaren blir avskräckt av lång stycken text och därför riskerar gå miste om poängen som de söker utifrån rubriken.

Tack. Ditt ord väger tungt. Du vann omröstningen av blogg-Idol 2007 här i mitt sovrum. Ja.. alltså även mitt datorrum då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...