Jag skulle vilja skriva något om mystiken också. Mystiken som ska finnas bakom dörren till terapirummet.

Ibland känner jag mig som en fågelholk på seminarier och gruppövningar. Hopen med högpresterande klasskamrater bräcker varandra i glimmande uttalanden och jag gapar. Hur kan de så mycket?! Speciellt de småiga ena. Var lär de sig prata så här?! Är jag en av dem? Jag som hade för låga betyg för att ta mig in..

screeeetch

Förlåt, satte på fel skiva. Skit i mina betyg, jag kan inte samma saker som alla andra men jag kan en hel del jag också. Så.

Min poäng med fågelholken är att någon ibland säger något med övertygelse som är liksom självklart och jag fattar ingenting. Senast biföll V (alias lycko-V) med eftertryck att visst finns det en mystik runt det här med terapi. Javisst!

Jag tycker inte det är ett dugg mystiskt. Precis som jag inte tycker "det omedvetna" är ett dugg mystiskt.. ok, lite. Filosofi är lite mystiskt.. och kultur. Men inte det som händer i terapirummet.

Ok, jag förstår vad lycko-V och de andra menar när jag får tänka efter en sekund men grejen är att det faktiskt inte är så mystiskt som det kanske verkar. Vi sitter inte där och drar tolkningar ur luften och magi ur den hemliga lådan. Vi läser inte stjärnorna och pluggar inte några trollformler. Vi säger inte mhm, jaha, mhm i 44 minuter för att sedan leverera Svaret. Vi ställer frågor. Vi lägger berättelser bredvid varandra och finner fem fel. NÄE, inte fel. Saker som skiljer sig åt, eller liknar. Sedan ställer vi fler frågor. Vi frågar inte om vad som helst, eller går på känsla. Vi följer utarbetade metoder och modeller.

Det är mystiskt på det sätt som allt okänt är mystiskt för den som inte vet vad som pågår och inte får titta på när någon gör det. Det finns ingen magisk kunskap. Den är inte kraftfull för att den är hemlig och abstrakt utan för att den är användbar, den kan vara till stor hjälp och den kan missbrukas, på konkreta sätt.

Jamen, det är mystiskt situation, säger Eva. En person betalar en annan för att lyssna utan att kräva att bli hörd tillbaka. Jag vet inte jag om jag tycker det är mer mystiskt än en hel massa annat vi betalar för. Eller så har jag bara inte alla fåglar i holken.

Det slår mig att den kunskap som läggs i oss nu känns tung. Viktig. Full av kraft. Jag känner mig som att något stort lämnas över till mig, något som jag inte riktigt behärskar och därför känns klumpigt att bära. Jag känner mig nästan som Edward Scissorhands. Någonting är fäst på mina fingrar, något som kan göra väl, något som kan göra illa. Nu kan jag inte längre ta i människor hur som helst därför att skadan om jag slinter blir mycket mycket större.

Kunskapen känns stor också för att den omfamnar människor. Den innehåller en stor kärlek och ödmjukhet inför det mänskliga. Den söker det mänskliga även bakom det till synes omänskliga.

En klasskamrat drog ett skämt efter seminariet:

Hur många psykologer krävs det för att tända en lampa?

En, men lampan måste vilja bli tänd.

Den som känner mig anar kanske att jag skrattade högt åt detta. Jag var den enda som skrattade för övrigt. Det är något med ting och känslor som slår an en sträng av primitiv humor hos mig. Men någon sa att de största sanningar sägs på skämt och det finns förstås ett stort allvar i det här skämtet. Det är en helt grundläggande förståelse.