C har blivit mer och mer mörkrädd på på senare tid. Det som från början var en saga vid läggdags har blivit öppen dörr plus läsläxan plus en saga plus en ljudsaga som han själv byter ända tills han somnar, vilket kan bli ganska sent. Han säger att han inte kan sova utan ljud men ljudet håller honom vaken. Han tänker på monsterfilmer han sett på TV och löpsedlar med Engla. Mina försäkringar om att vi bor säkert och att ingen kan komma in hjälper inte och efter 22 blir jag stressad över att han inte sover när väckarklockan står på 0615.

Vad göra?

Jag drar mig till minnes min omtalade idol Michael White och hans externaliseringsterapi. Tänkt och gjort, jag samtalar med C om Mörkrädslan. Vi pratar om när den kom, vad som hände då, vad som händer när den är i hans rum, vad han tänker på. Jag säger att jag är lite arg på Mörkrädslan eftersom den gör att han inte får sova och frågar om han kan komma på något annat som Mörkrädslan gör som är dåligt.

"Den gör att du inte får sova", säger han.

Det hade jag inte ens tänkt på men visst är det sant. Senast igår sa jag "jag är trött, jag vill sova nu" när han ropade för andra gången.

"Mörkrädslan gör att vi bråkar också", säger jag.

Ungefär här någonstans frågar C om Mörkrädslan är levande och jag tvekar ett ögonblick men bestämmer mig för att löpa linan ut.

"Vi måste komma på nåt knep att vinna över Mörkrädslan", säger jag och C är snabbt med på noterna.

"Om det fanns nåt ljus.." säger han.

Vi kommer att tänka på en nattlampa som står i hyllan som vi aldrig använder.

"I morgon kanske du vill rita Mörkrädslan", säger jag.

C undrar varför och jag säger att jag tycker den verkar vara läskig och skulle vilja se hur den ser ut. C vill rita den genast. Jag får sitta med täcket över ansiktet medan C ritar Mörkrädslan. Den är verkligen läskig!

"Men hu, jag skulle inte heller kunna sova om jag hade den där i rummet!" säger jag. "Vi kan rita en förbjudet-ring runt den och sätta den på dörren".

C ritar och kommer på att vi också kan skriva på den. Han skriver Mörkrädlsa förbjudet stanna utanför mitt rum på skylten. Jag påminner om att jag sagt att han får lyssna på en ljud-CD på kvällen men att det är Mörkrädslan som brukar säga åt honom att sätta på den fler gånger. Den här gången när Mörkrädslan inte får komma in ska han prova att inte lyssna på den om den försöker sig på det tricket.

Klockan är nu 2145. Skylten var klar kl 21. Ljudskivan har tystnat och bara nattlampan lyser i Cs rum. Jag håller tummarna.

  Mörkrädslan, på baksidan av mitt förra schema, med en kniv i handen. Skulle du kunna sova med en sådan där i rummet?

Det är som att du vaktar en sovande björn, sa någon. Hur länge ska du hålla på med det?

Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo.
Han är inte farlig, bara man är varlig.
Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.

Ja.. det är ju otroligt orättvist när alla ska springa omkring och vara varliga för att björnen inte kan kontrollera sin aggressivitet. Åtminstone när björnen blivit civiliserad och förväntas befinna sig på kommunikativ nivå. Men vad kan man göra när björnen är mycket större, blockerar ens utfart och hotar äta upp ens barn om man inte låter den sova? Smyger, viskar, skriker och springer. Vill man inte väcka den alls får man väl gå runt den och hålla käften.

Sokratisk frågemetod:

Varför antar du att det är en björn?

Vad skulle andra säga att det är?

Vilka bevis har du för att det är en björn?

Varifrån har du lärt dig att björnar är farliga?

Om det inte var en björn, vad skulle hända med problemet då?

Äh. Lägg av.

Jag kan stå för det jag skriver här, annars skulle jag inte skriva det. Har jag gått över en gräns får jag ta ansvar för det. Det är självklart för mig.

Den som snackar skit bakom ryggen på andra, den kan alltid förneka det i efterhand. Vad bekvämt det måste vara. Och sorgligt.

Min mamma och min pappa är båda adopterade. Den ena bortlämnad som familjens olycka den andra gömd och utvisad som familjens skam. De lämnade sina hem mörbultade med en väska i vardera handen. En väska tacksamhetsskuld och en väska trasiga verktyg att försöka bygga nya hem med. Inte helt överraskande gick det projektet i stöpet och varje barn fött i det vacklande huset lämnade även de sitt hem med varsin väska trasiga verktyg. Väskorna ärvs ned i generation efter generation utan att någon ifrågasätter vad de fått med sig. Barn efter barn slår sig på tummen och hugger sig i foten. En och annan bestämmer sig för att bli smed för att försäkra sig om att andra familjer får det bättre men i sann Marxistisk anda har de inte resurserna eller förmågan att nyttja sin skicklighet för egen hand.

Jag önskar mig en egen Sverker Olofsson i julklapp. Jag har något jag vill reklamera.

Två säsonger av In treatment avslutas i min soffa lägligt nog i samband med att den psykodynamiska kursen går till historien och KBT tar över klassrummet (såsom det tycks ta över marknaden och befläcka allt sunt förnuft)(vi får väl se om min kritiska hållning kväses svalnar efter någon veckas hjärntvätt). Terapeuten Paul tvivlar på sin förmåga att hjälpa människor då ytterligare en patient nästan tagit livet av sig. Han spyr som brukligt sin skuld och sin  bitterhet över sin handledare och presterar följande utfall mitt i en av sina tirader.

Paul: You know what I'm gonna do?! I'm gonna mail this letter and let them take my license! I'm gonna become a..a.. a lifecoach!

Haha, klockrent! Lifecoacher, dessa nesliga kvacksalvare som besudlar utkanterna av vår profession!

Handledaren blir tillbörligen helt perplex.

Gina: A lifecoach!? What do they do?

Paul: You know what a lifecoach is, they give advice!

Ajaj ajabaja. Det är ju därför vi inte tål dem, de bryter mot en av psykoterapins grundregler. Gina erbjuder tittarna förklaringen:

Gina: Do you want to take the responsibility of making your patients choices for them? (...) It is a basic tenet of our profession. If you take action in a patients life you cause them to become dependent on you. You cripple them.

Paul: Oh! Back on the high moral ground again as usual!

Och så fortsatter debatten kring detta kärndilemma i ett annat forum medan livet för oss andra går vidare.