Min mamma och min pappa är båda adopterade. Den ena bortlämnad som familjens olycka den andra gömd och utvisad som familjens skam. De lämnade sina hem mörbultade med en väska i vardera handen. En väska tacksamhetsskuld och en väska trasiga verktyg att försöka bygga nya hem med. Inte helt överraskande gick det projektet i stöpet och varje barn fött i det vacklande huset lämnade även de sitt hem med varsin väska trasiga verktyg. Väskorna ärvs ned i generation efter generation utan att någon ifrågasätter vad de fått med sig. Barn efter barn slår sig på tummen och hugger sig i foten. En och annan bestämmer sig för att bli smed för att försäkra sig om att andra familjer får det bättre men i sann Marxistisk anda har de inte resurserna eller förmågan att nyttja sin skicklighet för egen hand.

Jag önskar mig en egen Sverker Olofsson i julklapp. Jag har något jag vill reklamera.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...