Ja vi kör väl det här också då, när jag liks är i farten att citera hittan dittan.

Ja, känslor är skrämmande och ibland gör det ont, men kan du inte känna smärta kan du inte känna något annat heller.

-Ordinary people

(En familj som alla andra)

Det finns som bekant tillfällen då barn bevisar att de är klokare än vuxna. Det här är exempel på ett sådant.

C fick bokstavsmagneter i present någon gång. Det kan har varit ett år sedan eller mer. I enlighet med nyhetens behag satte han upp sitt namn på kylskåpet. Efter några ögonblicks kontemplation satte han också upp namnet på sin favoritfröken på Bolibompa. Sedan har de suttit så, i kanske ett år eller mer.

Under sommaren och hösten har C lagt märke till hur mitt humör inte varit på topp alla gånger eller speciellt ofta. Efter att ha drabbats av några slängar av föräldraskulden har jag blivit noga med att förklara för honom varför jag gör som jag gör och reagerar som jag reagerar när jag känner att jag faktiskt reagerar på något annat (och mera än det sagda). Han brukar lyssna, ställa någon fråga och avslutar så det hela med att ställa en fråga om något helt annat, liksom för att visa att det är färdigpratat. Någon gång har jag undrat om jag kanske pratar om lite för obegripliga saker.

När C träffade A första gången kunde de inte prata med varandra eftersom de talade olika språk men barn löser det där och C och A kastade pappersflygplan på varandra tills de kände varandra lagom mycket för att vilja ses igen. När A åkt hem till sitt konstaterade han lite besviket att "ni hann inte få någon bebis".

En helg för ett par veckor sedan dagen efter att jag blivit så där lagom onödigt arg att det krävde en förklaring begrundade C kylskåpsdörren. "Meh, varför står det Eva här?" sa han och hämtade sin kylskåpsmagnetburk. Han skrev sitt andranamn. Han funderade. "Hm.. du får inte titta än", sa han. Jag tittade inte. Han stavade As namn lite annorlunda än A men utan tvekan var det A han ställt upp på kylskåpsdörren. Ett bekräftande av min sorg som rörde mig till tårar.

På något sätt visar C en okonstlad förståelse av sorg och en empatisk kompetens som bräcker de flesta jag känner. Han konstaterar utan att värdera. Han gör det osynliga synligt. Då andra vill hjälpa mig glömma vill han hjälpa mig minnas. Trots att det var jag själv som sa att minnena finns så länge vi behöver dem kanske det är jag själv som inte förstod det trots allt. Min sorg får sitta på kylen, kanske ett år eller mer. Det gör ingenting.