Det finns som bekant tillfällen då barn bevisar att de är klokare än vuxna. Det här är exempel på ett sådant.

C fick bokstavsmagneter i present någon gång. Det kan har varit ett år sedan eller mer. I enlighet med nyhetens behag satte han upp sitt namn på kylskåpet. Efter några ögonblicks kontemplation satte han också upp namnet på sin favoritfröken på Bolibompa. Sedan har de suttit så, i kanske ett år eller mer.

Under sommaren och hösten har C lagt märke till hur mitt humör inte varit på topp alla gånger eller speciellt ofta. Efter att ha drabbats av några slängar av föräldraskulden har jag blivit noga med att förklara för honom varför jag gör som jag gör och reagerar som jag reagerar när jag känner att jag faktiskt reagerar på något annat (och mera än det sagda). Han brukar lyssna, ställa någon fråga och avslutar så det hela med att ställa en fråga om något helt annat, liksom för att visa att det är färdigpratat. Någon gång har jag undrat om jag kanske pratar om lite för obegripliga saker.

När C träffade A första gången kunde de inte prata med varandra eftersom de talade olika språk men barn löser det där och C och A kastade pappersflygplan på varandra tills de kände varandra lagom mycket för att vilja ses igen. När A åkt hem till sitt konstaterade han lite besviket att "ni hann inte få någon bebis".

En helg för ett par veckor sedan dagen efter att jag blivit så där lagom onödigt arg att det krävde en förklaring begrundade C kylskåpsdörren. "Meh, varför står det Eva här?" sa han och hämtade sin kylskåpsmagnetburk. Han skrev sitt andranamn. Han funderade. "Hm.. du får inte titta än", sa han. Jag tittade inte. Han stavade As namn lite annorlunda än A men utan tvekan var det A han ställt upp på kylskåpsdörren. Ett bekräftande av min sorg som rörde mig till tårar.

På något sätt visar C en okonstlad förståelse av sorg och en empatisk kompetens som bräcker de flesta jag känner. Han konstaterar utan att värdera. Han gör det osynliga synligt. Då andra vill hjälpa mig glömma vill han hjälpa mig minnas. Trots att det var jag själv som sa att minnena finns så länge vi behöver dem kanske det är jag själv som inte förstod det trots allt. Min sorg får sitta på kylen, kanske ett år eller mer. Det gör ingenting.

Jag fascineras av min tendens att blanda ihop det till synes trivialt vardagliga med det "snusk" som jag uppfattar förväntas behållas i en slags separat kategori av mänsklig samvaro, framför allt i samband med familjeliv och bristen på kontrast där emellan för min del. Med andra ord min tendens att sexualisera ett sammanhang som kanske borde tillhöra en helt annan kategori. Eller? Jamen t ex aktiviteten att läsa akademisk litteratur. Det finns väl knappast något så osexigt som detta? Nu råkar jag inse att en flykt från tristess i mitt fall gärna går ut på att flyta iväg i en fantasi. Läsaren kan i det här läget ana karaktären utan vidare beskrivning. Det här blir till en vana som så småningom kan leda till en viss betingning. Jag plockar fram en artikel och drabbas av en behaglig känsla någonstans i andra stycket.

Det finns mycket riktigt ett försvar under gruppen kognitiva försvar som kallas just sexualisering. Den används framför allt av personer med hysterisk personlighetsstruktur har jag läst. Dumheter, har jag konstaterat och hänfört hela den hysteriska (eller histrioniska) personlighetstypen som en artefakt. Kvinnor som lever ut sin sexualitet för att hantera sin ångest får ett diagnostiskt namn medan män som gör samma sak bara är som män i allmänhet eftersom det per definition bara är den som tillhör det underordnade könet som är histrionisk. Trams.

Nåväl. När jag hör människor isolera snusket måste jag börja undra lite smått ändå. Fast egentligen bryr jag mig inte. Det känns som en ypperligt adaptiv strategi från min sida om jag små småningom avser att dela en mer intim samvaro med exempelvis en forskare. Om han skulle vilja dela dagens arbete med mig vid middagsbordet blir detta ett slags förtjusande förspel. Ett excellent sätt att förena nytta med nöje och akademisk aktivitet med snusk.

Hum.. var har du referensen..?

Pastagratäng! Det är en massa ostar i den! Gu vad spännande! 10 minuter kvar.

Jag är lycklig idag. Uppfylld av positiv energi från gårdagens gästföreläsning av en klasskamrats mamma, fru Psykoanalytiker. Det är därför jag tapetserat min blogg med mitt favoritcitat av Freud medan jag fnissar åt att hans fallstudie bär samma namn som mitt livs första kärleksspöke och det faktum att han levde i samma stad som mitt senaste. Det är därför jag bestämt mig för att döpa mitt nästa husdjur till Sigmund. Just nu är jag indoktrinerad, go och glad.

Jag skulle vilja skriva något om mystiken också. Mystiken som ska finnas bakom dörren till terapirummet.

Ibland känner jag mig som en fågelholk på seminarier och gruppövningar. Hopen med högpresterande klasskamrater bräcker varandra i glimmande uttalanden och jag gapar. Hur kan de så mycket?! Speciellt de småiga ena. Var lär de sig prata så här?! Är jag en av dem? Jag som hade för låga betyg för att ta mig in..

screeeetch

Förlåt, satte på fel skiva. Skit i mina betyg, jag kan inte samma saker som alla andra men jag kan en hel del jag också. Så.

Min poäng med fågelholken är att någon ibland säger något med övertygelse som är liksom självklart och jag fattar ingenting. Senast biföll V (alias lycko-V) med eftertryck att visst finns det en mystik runt det här med terapi. Javisst!

Jag tycker inte det är ett dugg mystiskt. Precis som jag inte tycker "det omedvetna" är ett dugg mystiskt.. ok, lite. Filosofi är lite mystiskt.. och kultur. Men inte det som händer i terapirummet.

Ok, jag förstår vad lycko-V och de andra menar när jag får tänka efter en sekund men grejen är att det faktiskt inte är så mystiskt som det kanske verkar. Vi sitter inte där och drar tolkningar ur luften och magi ur den hemliga lådan. Vi läser inte stjärnorna och pluggar inte några trollformler. Vi säger inte mhm, jaha, mhm i 44 minuter för att sedan leverera Svaret. Vi ställer frågor. Vi lägger berättelser bredvid varandra och finner fem fel. NÄE, inte fel. Saker som skiljer sig åt, eller liknar. Sedan ställer vi fler frågor. Vi frågar inte om vad som helst, eller går på känsla. Vi följer utarbetade metoder och modeller.

Det är mystiskt på det sätt som allt okänt är mystiskt för den som inte vet vad som pågår och inte får titta på när någon gör det. Det finns ingen magisk kunskap. Den är inte kraftfull för att den är hemlig och abstrakt utan för att den är användbar, den kan vara till stor hjälp och den kan missbrukas, på konkreta sätt.

Jamen, det är mystiskt situation, säger Eva. En person betalar en annan för att lyssna utan att kräva att bli hörd tillbaka. Jag vet inte jag om jag tycker det är mer mystiskt än en hel massa annat vi betalar för. Eller så har jag bara inte alla fåglar i holken.

Det slår mig att den kunskap som läggs i oss nu känns tung. Viktig. Full av kraft. Jag känner mig som att något stort lämnas över till mig, något som jag inte riktigt behärskar och därför känns klumpigt att bära. Jag känner mig nästan som Edward Scissorhands. Någonting är fäst på mina fingrar, något som kan göra väl, något som kan göra illa. Nu kan jag inte längre ta i människor hur som helst därför att skadan om jag slinter blir mycket mycket större.

Kunskapen känns stor också för att den omfamnar människor. Den innehåller en stor kärlek och ödmjukhet inför det mänskliga. Den söker det mänskliga även bakom det till synes omänskliga.

En klasskamrat drog ett skämt efter seminariet:

Hur många psykologer krävs det för att tända en lampa?

En, men lampan måste vilja bli tänd.

Den som känner mig anar kanske att jag skrattade högt åt detta. Jag var den enda som skrattade för övrigt. Det är något med ting och känslor som slår an en sträng av primitiv humor hos mig. Men någon sa att de största sanningar sägs på skämt och det finns förstås ett stort allvar i det här skämtet. Det är en helt grundläggande förståelse.

Ta dig samman kvinna och läs klart boken! dundrade mitt samvete.

(harkel, Jagideal om jag får be)(ursäkta)(det är ok)(men jag trodde du var integrerad?)(jajo..?)(så då borde det inte spela någon roll)(mhm, näe.. iofs)(eller börjar du bli splittad på gamla dar, höhö?)(lägg av)(förlåt)(det är ok, du överlever)*

Det fungerade inte, inte en sida är läst sedan hemkomsten. Min självkontroll fallerar. YES! Ett steg i rätt riktning o hämmade fräulein!

Från kl 21 är det välkomme i gay-lyan. Till dess får jag bida min tid.

Jag försökte göra en kopp varm choklad. Jag har alltid haft O'boy i skåpet men nu var den slut! Vad är det som händer i mitt speceriskåp! Först rensas gamla russin ut, sedan dricks chokladpulver upp.. anarki. YES!

På dagens märkliga seminarium kunde jag knappt koncentrera mig eftersom jag insåg att Eva Magnusson är ruggigt lik min mamma. Hon pratar på samma sätt, gör samma miner, ägnar sig åt samma lite självgoda skryt.

(skryt är väl alltid självgott?)(vem var det?)(  )

En skillnad mellan Eva Magnusson och min mamma är att Eva är feminist och min mamma tycker att hysteriska kvinnor förtjänar en smäll. Nåväl. Dags att dra. Tjing!

*inre samtal med överjagets uppmanande del

Egentligen finns det saker att skriva om. Massor faktiskt. Men här någonstans börjar jag undra om det blir för personligt det som sker just nu. Inte så mycket för att jag vill dölja det, mer att jag inte vet om jag vill ha kommentarer på det eller ens tankar om det. Om mina sanningar om mig själv. Kanske vill jag inte ha en diskussion, inte om mig själv. Jag vill gärna ha diskussion om det mesta jag skriver (inte för att det är ens 1 % av dem som läser som diskuterar något även om jag önskar det), men inte det här.

Jag skulle gärna vilja skriva om vad som helst bara för att ta upp kampen om varje människas rätt att vara som hon är, kampen mot det stängda rummet, det bakre utrymmet, det känslomässiga munkavlet eller vad det nu är. Men som de flesta är jag förstås rädd att bli missförstådd. Rädd att bli läst av någon som inte är med på tanken om den subjektiva verkligheten eller ännu värre, inte har grepp om sin egen och därför drabbas av ett behov att försvara sig mot intrånget av en annorlunda. Kanske drar jag öronen åt mig för att jag förstår att alla människor faktiskt inte förstår. Kanske för att jag lärt mig att alla människor inte ens är intresserade av att förstå och att det för vissa är för jobbigt att vara tvungen att förstå.

När jag talar om förståelse här så talar jag inte om att begripa, utan om empati. Nyfikenhet är ett annat ord. Nyfikenhet är enligt Binder ett av psykologens viktigaste verktyg. Alla människor är inte nyfikna på hur andra tänker, känner eller varför de handlar som de gör. Jag kanske är naiv men vet ni vad, jag trodde faktiskt det förut.

Fenomenet spam fortsätter att fascinera mig. Spamskaparna verkar hämta innehåll till ämnesraden ur en källa av litteratur. Slumpmässigt valda meningar som vissa gånger verkar vara kodade för ett innehåll som ska vara intressant att öppna. En hög med spam skulle kunna fungera utmärkt som inspiration för en kurs i improviserat skrivande eller varför inte fraser att välja som teman till nationella provet i engelska. Se här t ex:

Fem spam med följande text:

And the bomb will blow

I stared at her with barely concealed fury

He found a sixpence against a crooked stile

And no end of Stilton Cheese

When they saw him nearing the further side

Och en liten historia utifrån dem:

And the bomb will blow, she said.

I stared at her with barely concealed fury. Had she not listened to anything he said? He found a sixpence against a crooked stile while going through the rumbles of the building. This was a clear sign our assumptions were terribly mistaken. The objective had not been met. There was no end in sight of the oppression. And no end of Stilton Cheese. The company stood more powerful then ever, now with public opinion on their side. This is what the board of directors had been waiting for; one opportunity to take the upper hand.

I wanted to speak up, to point out the idiocy of this move, but I hesitated. I waited for John's reply and the reaction of the rest of the group. When they saw him nearing the further side of the table where she was seated they all seemed to move in closer together, as if anticipating an explosion right here in the room. I noticed how I held my breath. What next?

För fortsättningen, här är era spam-meningar:

All we have is our love and care for them

Where the early pumpkins blow

How we came to this

On that heap of stones she mournes

Take her away