Hör den vise tala. Bara ännu en text, skriven av någon annan om något annat, men full av nycklar.

How I wish I could surrender my soul;

Shed the clothes that become my skin;
See the liar that burns within my needing.
How I wish I'd chosen darkness from cold.
How I wish I had screamed out loud,
Instead I've found no meaning.

I guess it's time I run far, far away; find comfort in pain,
All pleasure's the same: it just keeps me from trouble.
Hides my true shape

I've heard what they say, but I'm not here for trouble.
It's more than just words: it's just tears and rain.

How I wish I could walk through the doors of my mind;
Hold memory close at hand,
Help me understand the years.
How I wish I could choose between Heaven and Hell.
How I wish I would save my soul.
I'm so cold from fear.

En gammal goding. Inte så gammal, från 1996. Jag köpte en skiva (ja på den tiden köpte man sina skivor) med filmmusik från Lysande Utsikter, en film som jag tycker mycket om, bara för den här låtens skull.

Igår fick jag för mig att jag skulle lyssna på musik när jag gått och lagt mig och började gräva i en hög med blandat innehåll i bokhyllan vid min säng. Där finns mina gamla handskrivna dagböcker (de dammiga), fjortisdiktsamlingar, pocketböcker, ett ex av Tristan och Isolde som jag en gång snodde från biblioteket (ja på den tiden fanns inte AdLibris) och några skivor som jag gärna lyssnar på i mörkret. Där finns också några böcker som står med ryggen vända inåt eftersom jag tycker det är pinsamt om någon skulle se vilka de är. Vem som nu skulle få för sig att lägga sig tvärsöver min säng för att undersöka bokhyllans innehåll?!

(Enligt de lexikon jag kollat finns inte ordet "ingenue" på franska. Det närmaste är ett ord som stavas "ingénu" som betyder oskyldig eller barnslig. Någon som vet något annat?)

Jag frestas att lägga ut en bild på den utomordentligt coola brännblåsa jag stoltserar med på min högra handlov, men låter bli för er framtida matlusts skull. Den är i alla fall stor som en en-krona, en halv cm tjock och formad som Afrika. Ett halvt ögonblicks felbedömning gjorde att jag lade handen på grillhällen som mäter ca 180 grader celsius. Jag lyckades åtminstone med mitt mål, som var att undvika det 220 grader varma grill-locket ovanför handen. Alltid något att glädjas åt.

Min hand ser ut som att den har en trampdyna... Jag visar den för alla som vill se och alla gör stora ögon och säger "Ooooo...". Det gäller ju att göra det bästa av situationen liksom, ta vara på möjligheten att imponera.

I alla fall såååå.. hörde jag den här låten på bilradion i morse på väg till jobbet. Han är som skön, he tyck ja. Speciellt när basen står på +4dB. På youtube gnäller man över att hans texter är för enkla, men vem har sagt att det måste vara komplicerat då? Jag skruvar upp stereon jag.

Måste ta mig i kragen. SHIT, jag blir galen.

(Williteverstop? YO, I dont know)

Om vi gifter oss, vem ska byta efternamn?  säger Mange Schmidt, rätt i tiden. Min granne tog sin frus efternamn, inte alls märkligt då hon heter Norrsken och han hette Eriksson. Mitt namn är sådär halvtråkigt. Min morfar hette Liljenstam och min farfar hette Ljung (min pappas farbror var dramatenskådespelaren Oscar Ljung)(skryt) men på grund av att båda mina kvinnliga ättlingar ägnade sig åt föräktenskapligt rajtantajtan i buskarna på släktpicknicken respektive i designstudiernas Paris, drog skam över sina respektive familjer och mina föräldrar adopterades bort föll lotten på det halvtråkiga namnet. Nåväl, kanske inte för sent att någon gång få dra ihop ett klatschigt dubbelnamn.

Det är varmt och jag är varm. En vind har nått mig från en annan sida av verkligheten. Den har rört mig på ett sätt helt obekant för mig. Den smeker insidan av min hud och nuddar flyktigt vid mitt hjärtas nakna yta. Den lämnar ett inverterat avtryck i mig, bakvända färger på ett fotonegativ. Varje försök föra bilden mot ljuset gör den bara mer obegriplig för mig. Jag kan inte se. Jag kan bara ana den. Jag kan inte förstå för den har aldrig funnits förr. Den här bilden vill födas ur mitt inre och träda fram på min hud i klara konturer och starka färger och jag bävar för vad jag kommer att få se och vad jag kommer att begripa. Jag vill vända mig ifrån den för att inte namnge någon form av misstag, men det är svårt då jag redan rört mig oförsiktigt och den svett mig. Och vart ska jag vända mig där inte jag finns?

________________________________

Och en av de vackraste sångerna som finns:

Williteverstop? YO, I don't know

Take heed cause I'm a lyrical poet

Word to your MOTHER

Jag skulle söka på Summertime, fick upp New Kids On The Blocks nya singel (samma brudar i samma ålder, samma hey girl, samma falsett, lite stelare 40 åriga Kids dock), kom över chocken efter att ha tittat på den och fortsatte sedan nedför nostaliggatan med Vanilla Ice, Snow, Marky Mark och hela gänget. Jösses.. Det har onekligen skett en del utveckling på koreografi-planet de senaste 20 åren. Vi får tacka killarna för att de tog fram de vanligaste aerobics-stegen. Ett-två-tre-vänd-fem-sex-sju-klapp. Slide-touch-slide-touch-slide-touch-runt-klapp. Finns några riktigt kuliga klipp med Jim Carrey där i listan också kan jag tipsa om.

Jag hade en vän som brukade skicka musik till mig på den tiden då man precis hade kommit på att det gick att bränna CD-skivor. Han lärde mig lyssna på artister jag inte hört innan dess. En av dem var Jewel. Även om hon är lite för kristen för mig och några ev hennes låtar därför har lite Carola-varning över sig så finns det några spår som jag tycker mycket om. Jewels skivor burkar ligga i min bil och jag brukar oftast lyssna på dem när jag kör ner till min mammas hus utanför Uppsala. Någonstans utanför Gävle brukar det börja skymma och då kommer den här fram. Det är underligt att för första gången se en video till en låt man lyssnat på i tio år..

I år blir det inte av att köra ner. Jag hinner inte. Den enda resan jag ska göra är till Göteborg nästa vecka för att hälsa på två av mina käraste klasskamrater. En som jag troligen förlorar i höst och en som tack och lov är bosatt här och därför kommer tillbaka. En efter en faller de bort från klassen. De sköra och de underbara. Inte för att de inte klarar studierna, utan för att de inte orkar med det sociala klimatet i kombination med alla inre stormar som väcks där. De klarar inte bära alla frågor utan att ha en trygg plats att förvara dem på. Jag förstår dem, även om det för mig vore otänkbart.

Kanske har jag delvis accepterat min ensamhet och mitt utanförskap även om även jag naturligtvis blir tyngd av den ibland. Jag har slutat försöka passa in. Det får räcka nu. I början trodde jag att det skulle bli annorlunda, att jag borde hitta mina likar här. Var skulle de annars finnas, tänkte jag, det här är väl det som definierar mig om något. Det jag brinner för, det jag älskar. Det jag VILL GÖRA. Här måste det väl ändå finnas fler som är precis som jag..? 45 människor med samma tankar som jag? Eller? Året har passerat och med ett eller kanske två undantag har jag inte kunnat nå dem och de har inte kunnat nå mig. Så nu sitter jag här och ser ner i avgrunden mellan mig och alla andra och önskar inget mer än att jag skulle hitta någon som delar den här sidan med mig. Det behövde inte vara någon som är som jag.. bara någon som kunde se mig och som kunde se avgrunden med mig, begrunda den och respektera den och förstå att utan den så finns inte jag.

Ja, där har vi den.. min ensamhets beskyddare. Dig väntar jag.

Vem älskar dig

när jag farit till landet långt bort

och ej längre finns kvar

Vem ger dig mod

när du tvivlar och ej längre känner

den kraft som du har

Vem tröstar dig

då ditt inre är fyllt av en sorg

som du inte rår på

Vem lyssnar till dig

när bruset från livet är högre

än du vill förstå

Ge din själ stilla ro

vandra vill om du tror

att du vet var din inre längtan bor

Ditt hjärta blommar

känn doften av liv

Du är större än du nånsin tror

Det är tråkigt att man inte kan lägga upp sånger. De finaste finns inte alltid på Youtube. I stället får budskapet stå för sig själv här. Den här sågen finns med på en samlingsskiva som jag plockade fram ut hyllan av en slump igår och låg och lyssande på (alldeles för) sent in på natten. De andra spåren som jag alltså velat dela med mig av är Susanne Alfvengren – Nära och  Elisabeth Andreassons version av Evert taubes Nocturne. Tips för dem som kan hitta bättre än jag på Internet.