psykologen

Direktlänk till inlägg 1 maj 2013

Kärlek gör också ont

Av Psykologen - 1 maj 2013 10:31

Någon har sagt att kärlek ska vara enkelt. När det är rätt blir det lätt och när det är lätt är det rätt. Det tror jag inte på. Kärlek är ett komplicerat fenomen. Att älska någon innebär att underkasta sig rädslan att förlora dem. Att älska någon innebär också att acceptera det omöjliga i att alltid tillfredställa, att alltid fatta rätt beslut och att alltid göra det som är rätt för den vi älskar. I kärlek vill vi mer än vi alltid klarar av eftersom livet ställer krav på många sidor samtidigt.


Kärlek kostar med andra ord sin vikt i såväl rädsla som skuld och skam. Det innebär att vi måste vara beredda att bära alla svåra känslor för att klara av att älska. Vi behöver göra utrymme för dem och erkänna dem för vad de är; en del av vår mänsklighet, en del av vår otillräcklighet. Kan vi se dem kan vi också se det som är viktigt som ligger bakom. Det som bränner i oss är det vi behöver vara nära. Det är därför det bränner, för att vi ska veta.


Det är inte konstigt att människor värjer sig och kanske väljer att vara utan. Det är inte konstigt att människor försöker komma åt närheten utan att ta ansvar för omtanken, utan att bära våndan som den innebär. Kanske ta någons kropp. Kanske ta någons smicker. Kanske ta någons tid och sedan vända sig undan för att slippa resten. Det är inte konstigt, men det blir ett ofullständigt liv, det blir ett halvt hjärta. Att älska kräver mod. Det skulle kunna vara detta mod som alla sagor om prinsen, prinsessan och draken handlar om. Draken skulle inte vakta något som inte var värdefullt och den skulle inte vara skrämmande om kampen inte var svår. Vi skulle inte alla förundras över sagan om den inte också var vår.



 
 
v

v

16 maj 2013 16:06

Hej!
Jag skulle verkligen behöva ha råd.. Och du verkar som rätt person!
Jag och min pojkvän (eller numera ex) har varit tillsammans i två år när han plötsligt från ingenstans säger att han inte älskar mig och inte ser någon framtid med mig längre, alla hans känslor är borta och han vill göra slut.
Det kom såklart som en chock för mig, men jag började direkt tvivla och är rätt säker på att något är fel.
Min klasskamrats pojkvän gjorde slut med henne ungefär en månad innan studenten (precis som min har gjort nu) men så fort den var över kom han tillbaka och ångrade sig. Denna historien bekräftar min teori om att han bara vill få kunna göra vad han vill och ta vara på dom här veckorna innan studenten.
Vilket leder till mitt riktiga problem, jag är jätterädd för att han ska komma tillbaka någon vecka efter studenten och säga att han ångrar sig. Jag har försökt förklara det här för honom men han vägrar lyssna och ens tänka igenom det. Det är som han satt upp en mur som jag inte får komma igenom.
Jag vill vara med han mer än något annat men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på honom igen? Han var ju den personen som alltid skulle finnas där för mig men han lämnade mig.
Nu är det ju inte ens säkert att det är såhär, det kan ju faktiskt bara vara så att han inte har några känslor för mig längre.
Grejen är bara den att vi har ett distansförhållande och träffas inte så ofta. Vi träffades två veckor innan det att han nu gjorde slut. Han säger att han då fortfarande älskade mig och han gjorde det ett tag efter också men sen helt plötsligt utan att ens ha träffat mig så slutade han. Det gick på en dag.
Vi hade lite problem den sista veckan och bråkade en del och jag tror att problemen har lagt sig över allt annat och tryckt undan alla känslor.
Jag tror han inbillar sig att han inte vill vara med mig.

Nu blev det ett väldigt långt mail här.. Men jag tycker det här är jättejobbigt och det gör det bara värre att jag inte vet hur han tänker.
Jag vet inte om jag borde ge upp eller lämna han ifred?
Min största rädsla är att han ska komma tillbaka och att det då ska vara försent, för jag vet inte hur jag ska kunna lita på han igen?

http://beautifulone.blogg.se

Psykologen

16 maj 2013 18:38

Oj. Inte kul när en separation kommer så plötsligt och utan en förklaring so går att förstå sig på. Det gör så ont. Ont det väcker många frågor, eller hur? Hur kan någons känslor ändras över en natt? Vad beror det på att han plötsligt ändrar sig? Var det mitt fel? Kommer han ändra sig igen? Och igen? Och igen? Allt det där som rör sig inom någon annan, det kommer vi inte åt. Vill den andra inte prata, då är det så.

Distansförhållanden är en speciell utmaning tycker jag. Det kräver ett alldeles särskilt arbete att hålla känslor vid liv och att se till att relationen rör sig framåt och inte stannar av. Det är ett arbete som måste göras från båda håll. Har hans känslor försvunnit så är han också själv ansvarig för det menar jag. Han har också valt att sluta försöka. Ta inte på dig det.

När jag läser din sista mening tänker jag för mig själv om det är honom du inte kan lita på igen, eller om det är dig själv och din förmåga att fatta ett beslut som du mår bra av? Oavsett vad som hänt och varför han valt att lämna relationen så är det hans beslut. Oavsett vad han känner och inte känner, så är det vad han har valt. Det kan du inte göra något åt. Men om han kommer tillbaka, då är det ditt beslut. Och vad du gör nu, det är också ditt beslut.

Jag ska inte ge dig några råd som psykolog, psykologer gör sällan det heller, utan bara berätta för dig vad som fungerat för mig, som person. När min fd relation tog slut och mannen ifråga försvann så sa han till mig att han inte älskade mig och att han aldrig gjort det. Jag trodde honom inte. Han gjorde också klart för mig att han inte ville ha mer kontakt med mig. Det var mycket svårt och än idag (4 år senare) kan jag ibland komma på mig själv med att undra varför och skapa en massa teorier och förklaringar i mitt huvud. De är bara en tröstekudde. De har inget med honom att göra. Men de är goa att ha ibland. Vad gäller kärleken så spelar det ingen roll. Det var min kärlek, det var min upplevelse och jag var lycklig då vi var tillsammans. Jag är glad för den tid som var. Nu är den över. Under tiden som gick blev tvungen att ställa mig själv ett antal frågor.

Jag undrar (och du behöver inte svara, ta frågorna till dig själv bara), vill du verkligen att han ska komma tillbaka? Innerst inne? Är det en sån relation du vill ha? Vill du dela ditt liv med en person som kommer och går när det passar honom och som utan vidare kan vända ryggen åt det ni delat? Vilket sorts relation skulle du vilja ha, om du fick bestämma? Vem skulle du vilja vara i den relationen? Hur skulle du vilja vara?

Jag tror nämligen att det är så vi vet om vi hittat rätt. När vi hittat rätt så kan vi vara den person vi vill vara. Kanske en trygg person, kanske en öppen och glad person, kanske en person som kan sätta gränser och samtidigt vara ömsint och respektfull. Sån ville jag vara bland annat. Det kunde jag inte med han som gick. Men det kan jag med han som finns här nu.

Jag önskar dig allt det bästa. Ta hand om dig. Ta hand om DIG.

 
v

v

16 maj 2013 19:46

Tack för så långt svar och för att du tog dig tid att svara!
Det är lustigt att du reagerar på den sista meningen och frågar om det är mig själv som jag inte kan lita på.. För jag har frågat mig flera gånger om det här verkligen är det jag vill och som jag mår bra av. Och när jag tänker framåt och funderar på hurvida det skulle bli om han vill bli tillsammans igen blir jag mest rädd och nervös, just för jag inte vet vad jag vill. Jag tror jag mer har fastnat på drömmen om han och mig och inte vill ge upp den.

Jag ska tänka på frågorna du ställde och helt ärligt är jag inte säker på att jag vill han ska komma tillbaka. Och att jag känner så är förmodligen ett tecken på att han inte är den rätte för mig. Det är bara svårt att riktigt förstå när allt kom så plötsligt, framförallt för mig som alltid vill ha anledningar till varför saker sker men när inte ens han själv har en förutom att hans känslor försvann så är det väldigt svårt för mig att acceptera. Men jag hoppas att jag kommer över det här och lär mig någonting!
Återigen tack så himla mycket för ett svar! Det är skönt att kunna dela sina tankar med någon som inte är en familjemedlem eller vän.

Tack, och jag önskar dig allt det bästa! Och ja, jag ska försöka ta hand om mig.

http://beautifulone.blogg.se

 
Ingen bild

Kär

14 januari 2014 14:50

Hej! Gud vad bra skrivet!
Jag sitter här och funderar över just detta.
Det är så att jag är gift och har barn. Men det senaste halvåret har jag blivit bekant med en klasskamrat som jag fått mycket starka känslor för. Det är inte så att jag är otrogen eller något, jag tror inte ens att hen känner samma sak. Men det är första gången på många år jag känner såhär stark i mig. Jag kan inte sluta tänka på denna person, kan inte sluta längta efter hen och det känns som om jag är villig att ge upp mitt liv för att få vara med denne. Men jag har ju som sagt fru och barn och ett till på väg. Så ja... det gör ont i mig. Vad gör man? Ska man hålla ut? Läste någonstans att det kan hålla i sig i 3-4 år. Eller ska man vara "okonventionell" och ta steget? Jag vet ju inte ens om hen känner samma sak liksom.
MVH Mycket förvirrad.

Psykologen

15 januari 2014 19:42

Hej!

Så svårt det är när känslorna plötsligt stormar så där, inte sant? Speciellt när det händer utan förvarning, när det bara drabbar en. Jag brukar säga, om någon ställer en fråga till mig här, att jag inte ger några råd som psykolog här. Det vore att förenkla eftersom jag inte träffat dig, och det vore orättvist. Men jag svarar gärna som människa.

Jag tror att det finns flera sätt att älska.
Det finns den krampaktiga kärleken. Den som är rädd och liten och knappt vågar finnas till samtidigt som den ropar efter ett möte som kanske aldrig blir. Den är som ett hopp mest.

Det finns den mjuka, vänliga kärleken som värmer kroppen långsamt, inifrån och ut. Den som fyller livet med mening och värde, sakta och säkert. Den kan vara svår att se från början men den är värd att vänta på.

Det finns den plötsliga stormande kärleken, den som träffar som ett skyfall och sveper oss med sig till platser där vi aldrig varit eller platser som förundrar oss. Den slår omkull oss och den tar andan ur oss.

Jag har upplevt alla dem. För mig var den stormande kärleken helt enorm. Den var också som en drog. Jag ville ha den mer och mer och jag led utan den. Historier om den kärleken har funnits i alla kulturer i alla tider. Många varnar för den. För att den inte bara sveper med sig dig, utan skövlar marken där du står. I historierna varar den aldrig. Den leder till lidande och död. Den är något annat än den romantiska kärleken, den där de två lever lyckliga i alla sina dagar. Vi, som är unga i historien, vi kan lätt blanda ihop de två. Vi förväntar oss lycka inbundet i starka känslor. Vi förväntar oss passion som varar för alltid. Vi undrar om vi valt fel när det inte blir så och vi undrar vad som skulle kunna ske om vi var modigare och vågade ta risken att kasta oss ut i det där skyfallet.

När jag var så väldigt förälskad att marken skakade, då var det inte en gammal vän jag mött, det var en främling, och jag är övertygad om att det var idén om honom jag älskade. Och det var med hans kropp jag älskade. En framtid med honom hade blivit ödesdiger.

Jag vet inte hur det är för dig, men om jag var ungefär någonstans där du är, om jag kände igen det mullrandet i mitt bröst, trots allt det fina jag har i mitt liv nu, då hoppas jag att jag skulle kunna hejda mig och fråga mig vad som är mest värdefullt. Jag tror jag vet vad jag skulle svara. Jag har ingen aning vad du skulle svara.

Betänk att starka känslor kommer och går. Betänk att det du gör kan du inte göra ogjort. Kommer du fram till att det är värt det och gör det, så äger du det beslutet för alltid. Det är ditt beslut, det finns inget du kan skylla på.

Säkert kan det vara länge, om man håller ut. Jag är inte "fri" från min passion, den plågar mig fortfarande ibland. Som en abstinens. Jag tror den vara längre om den inte konfronteras, eftersom fantasin då kan leva vidare. Det är risken med att konfrontera, att den få också kan falla i spillror. Att du kanske skulle märka att känslorna blev så starka just för att de var otillåtna. Vi vet inte.

 
Ingen bild

Kär

17 januari 2014 23:04

Ja jag vet vad du menar. Jag vet väl egentligen vad som är "det rätta" i min situation och vilken skada jag gör om jag går efter den stormande kärleken och vad jag ger upp. Men som sagt, det gör så ont att inte kunna vara med denna personen... Men det gör också ont att veta hur mycket jag skulle såra min familj. Det är som att jag älskar min partner men jag är inte kär i hen om du förstår vad jag menar? Jag ser på hen och känner ingenting, kysser hen och känner ingenting, men jag älskar hen och skulle offra mitt liv för denne. Men den andre... denna person drar så otroligt i mig, i mitt hjärta. Jag söler väl egentligen inget svar eller råd, utan bara att få säga detta till någon, säga det "högt" utan att bli dömd liksom. Jag tyckte att din text beskrev det jag kände såååå bra! Du sitter inne på mycket fin visdom. Tack :)

Psykologen

18 januari 2014 18:12

Jag hoppas du inte kände att jag dömde dig i mitt svar. Det är inte min sak att säga vad som är rätt och fel heller. Hjärtats vägar går inte bara åt två håll, jag vet.

Jag antar att det är något av det mest smärtsamma som finns; att upptäcka något vi vill verkligen önskar oss och inte kunna ha det hos oss. Oavsett varför.

Vetenskapen skulle nog hålla med dig. Säga att det är två olika saker, att älska och att vara kär.

Jag minns att jag sa till min älskare: I en perfekt värld skulle vi båda kunna finnas, tillsammans med dig, och det skulle inte göra någon av oss illa.

Han sa: Nej, i en perfekt värld skulle jag bara kunna känna det jag känner för en person.

Det var som att han sa, att i en perfekt värld skulle jag inte finnas. Jag gissade att jag skulle vara den som suddades ut, eftersom jag var "den andra". I en perfekt värld skulle han vara kär i den han älskade, inte i mig.

Världen är det den är, antar jag. Vidunderlig. Smärtsam. Obegriplig.

 
Ingen bild

Kär

19 januari 2014 22:49

Ja, det känns ju onekligen så. Att världen är vidunderlig, smärtsam och obegriplig. Jag gissar att det bara är att hålla ut. Stå emot så länge det går. Fast än det låter ganska sjukt.
Men jag tänker om jag verkligen gör min fru rättvisa? Är det rättvist att tänka på någon annan nästan varje dag framtill det att man bara slutar göra det? Jag kommer ju träffa denna person varje dag i flera veckor snart så jag kommer ju få kämpa rejält med att inte vara kär i hen.
Och hur avväger man liksom? Hur vet man när den kärlek man redan har är "död" och inte värd att kämpa för längre? Hur vet man när man bara stannar kvar för att inte såra den andra personen?
Kärleken är verkliken komplicerad...

Psykologen

21 januari 2014 17:24

En fråga att ställa sig är: Hur skulle du vilja att det gick till om det var din fru som var kär i någon annan på samma sätt?

En annan är: Är det alltid känslan som avgör vem vi vill leva vårt liv med? Är den som fyller mitt liv med mest mening alltid samma som den som fyller mig med mest känsla? Vad i livet värdesätter jag mest? Vad skulle det innebära att leva utan din fru? Är du beredd att ge upp det?

En tredje är: Är det i själva verket du som tjänar på ditt status quo? Du både får ha kakan kvar (vara kär utan konflikter och kompromissande och besvikelser) och äta den (ha en långsiktig partner som står vid din sida). Visst är det smärtsamt, och också hoppfullt. Du kan leva på fantasin om vad som skulle kunna hända. Så fort du bryter dödläget kommer något att hända. Något bra eller något hemskt. Just nu slipper du veta, på gott och ont.

Du behöver inte svara på det här, mer frågor för din egen skull.




 
Ingen bild

Psykologen

25 januari 2014 19:54

http://blog.ted.com/2014/01/23/10-facts-about-infidelity-helen-fisher/

Såg den här TED-presentationen idag där Helen Fisher bl a talar om hur det är möjligt att älska mer än en person åt gången. Filmen då, inte punkterna.

 
pellep

pellep

25 januari 2014 22:21

Hej, en mycket bra sida.
Skulle jag kunna få kopiera lite av din text som du har skrivit i ditt
inlägg. Den texten passar mig som handen i handsken.

Mvh Pelle

http://www.pellep,bloggplatsen.se

Psykologen

26 januari 2014 09:47

Det går fint det Pelle.

 
Alex

Alex

14 mars 2014 00:25

Hej!

Vet inte var jag ska börja. Ska inte fråga dig frågor om kärlek eller liknande, utan vill bara tala om för dig hur jävla duktig du är. Jag är intresserad av hur folk skriver, av dikter, olika slags texter. Men få av de där kända skribenterna får mig att känna något, ingen säger något som jag riktigt förstår eller kan identifiera mig med. Jag känner liksom att, ingen känner likadant som jag. Inte på ett egoistiskt eller egocentriskt sätt, utan snarare desperat, för att jag vill att det ska finnas någon som förstår hur jag tänker, hur jag känner, utan att gång på gång behöva bli missförstådd eller ifrågasatt.

Vill bara att du ska veta att det känns som att i denna texten gav du mig ett litet hopp om att den personen kanske finns, trots allt.

Och att du skrivit denna texten, är bara helt otroligt. Det är sånt här jag ser upp till, inte sånt som gjort sig känt genom klyschiga citat som ska försöka nå ut till alla. Du beskriver kärlek som något smärtsamt, på exakt det sättet jag vill läsa det. På det sättet jag vill att någon annan ska beskriva det, det sättet jag inte lyckas finna själv (har jävligt svårt o hitta orden, vet aldrig vad jag ska säga). Du är briljant. Denna texten borde fan vara känd över hela jordklotet om någon, det är det bästa jag läst. Skojar ej.

Hoppas du suger in allt jag sa och blir skitglad, för denna texten berör fan både levande och dött, glatt eller ledset, svartvitt eller färgglatt. Du är ett geni. Tack för att du skrev detta, och tack jesus och jävulen för att jag fann det.

/Alex

http://rythmofalex.blogg.se

Psykologen

14 mars 2014 21:15

Tack så väldigt Alex, det värmde att få höra det!

 
Ingen bild

Förvirrad

14 maj 2014 14:17

Hej psykologen :) undrar om du kan hjälpa mig lite (ursäkta min svenska, är född i Norge) jo, jag går i terapi hos en psykolog sedan ett år. Och nu börjar jag känna en attraktion for honom. tänker på han hela tiden. på timmar har jag bara tankar om sex og mys med honom, klarar inte titta på honom. mår illa da og då frågar han om jag tänker på något. nej, inget har jag svarat. vad ska jag göra ? :(
hjälp mig snälla !

Psykologen

17 maj 2014 17:00

Hej! Jag tror inte det är helt ovanligt att sådana känslor och tankar kan uppkomma hos terapeuten. Det är trots allt en person som verkligen lyssnar på oss och som ofta får veta saker om oss som kanske ingen annan vet. Han har dock en strikt professionell relation till dig som klient och får aldrig överträda den enligt de etiska riktlinjer han jobbar efter. Vare sig nu eller efter avslutad terapi. Det kan vara bra att veta. I terapier jobbar vi med relationen som ett verktyg, dvs det som händer i relationer säger något om klienten och genom att lyfta och prata om det kan vi tillsammans lära oss om hur klienten fungerar även i andra relationer. Du avgör om det känns ok för dig att berätta för honom vad som händer med dig just nu. Troligen kommer han att höra om det är ok för dig att utforska vad det står för tillsammans i terapin.

 
Ingen bild

Anuschka

6 oktober 2014 20:05

Ska försöka göra en lång historia kort...Träffade för nio månader sedan en ung man, 32 år, själv är jag 48 och gift..han är gift men bara på papperet..och han är inte från Sverige utan från ett annat land. Vår "historia" var omöjlig från första början redan, han bor i Sverige o vill ha ett seriöst förhållande med fru o barn i framtiden, jag är gift, har barn och barnbarn också...vi blev ändå förälskade..det skulle inte bli så...men vi hade ett sexuellt förhållande som till slut övergick i känslor, jag är kär i honom, det vet jag..mina känslor har bara blivit starkare o starkare ju mer tiden har gått...vet att han också har känslor men han vill inte erkänna dem för mig, ibland har han dock låtit det synas...kan inte dölja allt för mig...han har försökt att många ggr säga till mig att det är bara vänner som vi är,inget mer...men jag vet att han har mer känslor för mig än bara som vän..Nu flyttade han längre bort ifrån mig, bor inte kvar i samma stad längre och jag saknar honom så att jag mår illa, mår så dåligt av detta att inte längre ha honom nära mig, han bodde granne tidigare och vi hade nära till varandra o våra träffar...nu är allting förändrat och han finns långt borta, men vi kan ses om vi vill..så omöjligt är det inte..Igår chattade vi med varandra o han sa att han vill se mig igen, för att han saknar mig....min fråga är då, om man saknar någon...då ÄR det väl känslor med i spelet? inte bara som vän...vi har ju haft ett sexuellt förhållande under 9 månaders tid...och sånt kan ju ändå svetsa samman människor...fast man vill eller inte....till saken hör att han i samma veva som han flyttade ifrån min stad hade ett tfn samtal med honom då jag ställde frågan till honom ifall han vill avsluta vårt förhållande.....han blev rasande på mig o min fråga. Han sa att han minsann kan tala om NÄR han vill avlsluta något, att han tycker att jag beter mig som jag tror att jag är hans flickvän....att vi är bara vänner, sa han igen. Vi ÄR mer än vänner känner jag...han ville inte avsluta något, ännu...talade han om för mig...Kan du svara på vad du tror...känner han något för mig? har han mer känslor för mig än som bara en vanlig vän? vi har trots allt träffat varandra under 9 månader...och haft nästan daglig kontakt också...älskar att vara med honom, de få stunder vi fått, att kyssa honom är himmelskt, att älska med honom är otroligt och jag vet att han känner likadant...Låter kanske naivt av mig, tonårsaktigt, men vill veta vad du anser, har han känslor för mig? han säger att jag ser mycket yngre ut än mina 48 år och jag vet att jag gör det...alla säger det..vi passar bra ihop annars också...är på samma våglängd, kan prata och har roligt när vi ses...Jag "vågar" nu inte ta kontakt med honom...rädd att bli avvisad...saknar honom så otroligt mycket just nu...hur låter denna historia i dina öron?

Psykologen

9 oktober 2014 09:25

Det är omöjligt att veta vad han känner eller inte och kontroll över hur vi känner har vi inte. Känslor förändras, kommer och försvinner, ökar och minskar i intensitet. Jag tror det är svårt att prata om vad som "sant" när det gäller känslor.

Det vi har kontroll över är vårt beteende, det vi väljer att göra. Tycker du att det är ok, det han gör? För mig låter det som att han behåller dig på distans, att han definierar er relation och blir arg på dig när du formulerar den annorlunda. Hur mycket anpassar du dig? Hur mycket har du att säga till om? Om du fick välja, hur vill du att dina relationer ska se ut? Hur vill du kunna vara, vad vill du kunna uttrycka etc och kan du det i det här fallet?

Min upplevelse är att vi ofta saknar olika aspekter av vad vi haft eller upplevt i en relation när den upphör och jag undrar om vi kanske saknar det mer än själva personen. Vi vill ha tillbaka den där kontakten, den där euforin, den där bekräftelsen som vi minns. Därför kanske vi fortsätter att sakna någon trots att personen börjat bete sig annorlunda och kanske t o m gör oss illa. För att vi minns hur det varit och hoppas att det ska bli så igen. Det blir som en drog det där. Och det är mycket som en drog att vara i intensiva passionerade relationer eftersom så mycket kemi rusar i vår kropp just då. Det blir en abstinens när det rycks undan. När vi fortsätter att söka kontakt är det abstinensen vi medicinerar, så att säga. Så länge vi fortsätter med det så missar vi möjligheten att söka det vi behöver och det vi längtar efter någon annanstans.

I slutänden, spelar det då egentligen alls någon roll hur den här personen känner för dig om han inte har för avsikt att agera utanför de ramar han satt upp?

 
Ingen bild

Lill-Linda

29 oktober 2014 04:16

Hejsan psykologen.
En ganska kort men seriös fråga:
Kan man älska någon för mycket?
Jag älskar min festman, som jag levt med i lite över ett år nu, så mycket att jag gråter när han åker till jobbet en vecka och ibland vaknar på natten bara för att titta på honom när han sover.
Jag är fullkomligt galen i honom. Jag blir så rädd ibland. Jag lider inte.. Men jag är fruktansvärt rädd att förlora honom.
Borde jag försöka ta lite avstånd?

Psykologen

29 oktober 2014 17:57

Vilken bra och intressant fråga!
Jag tänker på modet att älska någon och hur det alltid innebär risker. Ju starkare anknytning, desto större risk förstås. Desto större smärta. Risken kan vi aldrig ta bort på något annat sätt än att inte ta möjligheten. Så är det bara.

Svaret på din fråga beror kanske på vad vi menar med att älska någon, för kanske kan vi göra det på olika sätt. Känslorna i sig tror jag inte alls är farliga. Dessutom är känslor aldrig konstanta, de förändras mer eller mindre. Kanske den starka kärlek du känner nu kommer att mjukna med tiden (inte försvinna, men liksom lugna sig, ändra form). Så kanske bara njuta nu när det är starkt och brännande. Om det blir överväldigande, kanske sätta ord på det, skriva om det, sjunga om det, måla det eller vad som helst.

Om vi upphör att låta andra människor få plats i vårt liv och lägger all vår lycka på en person, så kan det bli ganska tungt att bära för den personen, och vi blir väldigt sårbara. Gör man det kanske man ska se upp lite. Något annat att se upp med är beroenderelationer. De innehåller också starka känslor men i destruktiv förpackning. Jag har skrivit ett inlägg särskilt om det, om du söker på det ordet i sökfunktionen så hittar du det nog.

 
Ingen bild

Lill-Linda.

30 oktober 2014 01:39

Hej igen.
Tusen tack för ditt svar.
Jag förstår exakt vad du menar.
Jag ska omedelbart läsa avsnittet du hänvisar till även om jag iofs inte är _så_ orolig att just vi skulle ha en beroenderelation.

En verkligt superbra insats från dig att stötta människor så här med dina visa svar.
Fint!
Tack igen.

 
Ingen bild

Lill-Linda

30 oktober 2014 06:06

Jag måste ju också skriva:
Jag började le med hela ansikten när jag läste ditt råd om att "skriva, måla och/eller kanske sjunga om kärleken om den känns överväldigande"
Jag har skrivit en halv bok med dikter till min älskling, målat en tavla som hänger i vårt sovrum och sjungit sånger för honom nästan varje dag i ett år :)

Kärlek kan vara underbart. Underbart, och precis som du nämner- smärtsamt.
Tack igen!

(Dikt :))

Mitt allt.

Att säga att "jag älskar dig" räcker inte till,
att beskriva all min kärlek, och allt som hjärtat vill.
Jag kan inte förklara, för känslan är så stor.
Den är så mycket större, än vad du faktiskt tror.
"Jag älskar dig" känns litet, och futtigt likaså.
Jag skulle vilja hitta, nått starkare ändå.
För vad jag känner för dig, kan inte i tre ord,
beskriva att du är, min himmel och min jord.

Psykologen

30 oktober 2014 17:37

Vackert!

 
Ingen bild

Lill-Linda

1 november 2014 10:39

Tusen tack. <3

 
Ingen bild

Jossam

5 juni 2015 00:51

Hej!
Så fort jag börjar tycka om en kille så hör det ont i mig... nästa lite ångest. Varför?

Psykologen

17 juni 2015 20:32

Ja, det innebär alltid en risk att gå in i en ny relation, så att det väcker en viss rädsla är nog väldigt rimligt. Att göra ont kan också hänga ihop med längtan, tycker jag. Eller sorg, om det funnits en förlust. Oavsett vilket så är det nog inte konstigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - Tisdag 2 jan 21:38


Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Av Psykologen - 19 december 2023 20:27

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards