Här har vi en sådan där dag när jag blir oerhört glad att jag fattade beslutet att skriva den här bloggen. Idag för två år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om det sanna jaget utifrån den jag var då. Min grundinställning i frågan är densamma det är rent fascinerande att se att jag redan då, utan att ha läst en rad buddistisk filosofi, upptog mig med funderande kring förgänglighet och acceptans. Dessutom är det fascinerande att bevittna mitt eget onyanserade resonemang då jag saknade kunskap jag har idag. Nu kan jag svara på mina egna frågor.

Var kommer den stora stumma tystnaden ifrån? Inte från mig. Jag drömmer högljudda drömmar och vaknar i en röra av tysta drömmar, som flimret från en TV-skärm jag somnat till.

Jag sover mindre. Förut var det 9 timmar per natt. Nu är det 7.

Jag andas mindre. Jag räknar mina andetag när jag springer, som ett sätt att fokusera. Från början var det 32 andetag per minut. Idag var det 20.

Men den stora stumma tystnaden, den kommer inte från mig.

Närjag var 10 år och vuxenvärldens omhuldande famn råkade tappa mig på huvudet i det stinkande hål jag lärt känna som Botkyrka Kommun, så hittade jag min verklighetsflykt i en av amerikas evighetslånga såpoperor. Kl 1930 varje veckodag kunde jag kalibrera min unga omskakade själ genom att helt uppslukas av en värld som skymde morgondagens utmaningar. Där fann jag mitt livs andra fiktiva idol (efter hästbokshjälten Alec Ramsey), en vän 20-årig miljonärsdotter som kämpade för kärleken och snöpligt nog blev dödad av manusförfattarna just när hon funnit den. Typiskt såpor... Detta fruktansvärda öde som tog andan ur mig (vad gör man när någon tar livet av den manifesta formen av ens mest effektiva försvarsmekanism?!)(ja, svara på den du) fick mig att i ren och skär förtvivlan producera mitt första skönlitterära material - ett manus som återförde karaktären till livet. Typiskt såpor...

Samma sommar som denna såpakaraktär förtvinande i cancer tog Sverige brons i fotbolls-VM. Det är det enda sportresultat jag någonsin lagt på minnet.

Nu, när man minst anar det! (? så kan man väl inte säga?), så beslutar sig tv4+ för att sända denna såpa i repris från första avsnittet och som genom ett mirakel återförenas Jag och min Idol. Wow. Det första som händer i serien är att hon blir bedragen av sin fästman under självaste förlovningen. Men å.. typiskt. Ödets ironi.

Vad är då den försvinnande poängen med detta inlägg? Kanske en stilla undran om det är nu, när jag levt en generation, som livet börjar gå i cirklar. Allt kommer tillbaka. Allt börjar om. Fram är bak och bak är fram.

Eller så ville tv4 bara fylla ut lite programtid till lågpris.

Hur tror du den här sommaren kommer att bli, jämfört med den förra? frågade min kedjerökande KBT-terapeut i slutet på maj. Hm, funderade jag och kunde knappt komma ihåg någonting alls från förra sommaren. Den försvann i ett töcken av smärta. Mm, så den kan ju omöjligt bli sämre, menade jag och skrattade lite. Vad ska du göra då? undrade han. Jag slapp inte undan med nåt ”vet inte” där inte. Så avslutar man en sessionsserie. Plan för vidmakthållande av goda vanor. Och sommaren är bra! Ta i trä. Vadå ta i trä?! Vad är det för tjafs. Här ska inte tas i nåt trä! Den är bra. Jag fortsätter göra saker jag inte vågar. Blir du rädd nu? frågade äventyraren. Ja, svarade jag, ärligare än han kanske förstod (eller?), och det var ok. Det är ju det det handlar om, att göra det ändå. Varje gång blir någonting helt som var trasigt. Och det hela spiller över och blir mer. Det spiller också över på andra och blir fler. Tänk ändå..

Jamen hur går det med kaktusbollen nu då? Jodå, det går bra. Oväntat bra faktiskt. Jag var orolig inför skiftkörningspassen för det är då det brukar vara värst men det har också gått bra. Verktygslådan fylls på med mer än nyckelknippor och todo-listor och de hjälper. Jag är verkligen glad att jag gick tillbaka en sommar till, inte minst just för att få känna skillnaden och att jag klarar det.

Till det kommer den vanliga boosten av vänlighet och samhörighet som trots allt kommer med det här jobbet. Det finns tusen små sätt att göra varandras dag lite bättre.

Till det kommer också de underbara rasterna vid älven där det går bra att sträcka ut sig på en varm sten. 

Till det kommer alla fd medarbetare som kommer och köper något ibland, någon med ny arbetsuniform, någon med bebis i magen (3 hittills i sommar!), någon med bebis på armen, alla med det där leendet av samförstånd.

Mm, det är en arbetsplats med väldigt många fler skäl att le än bara för att det står i manualen.

Lustigt ändå.. de senaste månaderna, sedan jag läst om sömn och välmående, har jag satt en deadline vid klockan 9. Jag kliver alltid upp senast 9, oavsett när jag gått och lagt mig eller hur jag sovit. Det ögonblicket fungerar som en slags kalibrering för kroppen, ger den en chans att ställa in sig. Det skiljer sig från den gamla logiken som löd "om man bara går och lägger sig i vettig tid så..". Om man bara går upp i vettig tid och samtidigt lär sig lyssna på sin kropp så kommer kroppen att säga till när det är dags att gå och lägga sig. Jag sover mindre (färre timmar) nu, men är inte alls tröttare. Tvärtom.

Hur som helst, det lustiga är att katten har uppmärksammat detta. På sommaren är hon gärna ute på natten och strax efter 9 sitter hon utanför dörren, ropar lite och kommer in. Hur vet hon? Fast det är klart.. inne i våra bostäder stänger vi ute verkligheten. Om vi levde ute dygnet runt kanske vi också skulle känna vad klockan är.

C har likt många andra barn hängett sig åt en materialistisk fixering vid LEGO. Efter en lång diskussion om pengar och sommarlov och långsiktigt sparande vs kortsiktig tillfredställelse fick han själv fatta beslutet att lägga alla sina sparade veckopengar på just LEGO. Star Wars-LEGO. Då girighet matas växer den, så sa vi va? Nu har C slut pengar men skam den som ger sig. C kommer på idén att plocka små morötter och ärtskidor i det gemensamma barngrönsakslandet och sälja dem för 1 kr stycket till närboende och förbipasserande. Han har på detta sätt nu samlat ihop ca 20 kr.

Själv är jag kluven. Å ena sidan blir jag stolt över han kreativitet och hans mod. Vid första svängen till kompisens hus tog den sociala ångesten överhanden och han vände vid dörren. Varje ställd fråga är en seger över rädslan att synas i världen. Å andra sidan gör han nu profit på grannens omsorgsfulla försök att skapa kollektiv glädje kring naturens under. Grannpojken blir konkurrenten som samtidigt utnyttjas då han intet ont anande byter sina varor mot låtsaspengar och till slut blir utan både grönsaker och vinst. Han blir livegen. C bygger kapital.

C har flera gånger frågat mig varför det finns reklam. När jag undrar över denna plötsliga köphets menar han att det är katalogens förtjänst. -Jag skulle aldrig ha velat ha de här skeppen om jag inte fått katalogen! säger han. Katalogen som kom då han blev medlem i LEGO-klubben. Nu förstår han varför det finns reklam. Nätet dras åt.

Förr två år sedan idag räknade jag upp ett antal sökord som fått Google att hänvisa sökaren hit. Även om det redan då fanns en övervikt av fraser som på något sätt hade med relationer att göra så är tendensen betydligt tydligare nu. Jag tittar på den här listan lite då och då och har konstaterat att de vanligaste sökningarna har att göra med beroenderelationer och med Anthony Giddens olika begrepp.

Så här ser det ut den här veckan:

”medberoende terapi”

”psykologmamman”

”raggning”

”ontologisk trygghet”

”sexualiteten subversiv”

”att bygga självkänsla”

”utlandsfödda gift med svensk sociala rättigheter”

”beroende av relation”

”nihilistiska citat”

”hur överlever man sin livssorg”

”människor som söker kärlek och vänskap”

"utmattningsdepression"

Åsa Jinder dyker också upp då och då i sällskap med de stora fiolsoferna och sociologerna. Heja Åsa. Observera felskrivningen där.

Det som jag tycker står ut i listan ovan är helt klart människor som söker kärlek och vänskap. Det förtjänar en stunds eftertanke. Var hamnar man förresten om man gör en sådan sökning (förutom här)? Ja, man hittar inte inte till några social communities vilket var min första association, man plumsar däremot ner i ett hav av intellektualiserande kring människans behov av närhet. Här skulle det passa med en liten serieruta med människor som sitter vägg i vägg i vägg och söker efter varandra på Google med svaret det är helt normalt att inte vilja vara ensam.