Det känns som att gå uppför en trappa av förståelse. Varje steg kräver en stunds eftertanke och varje steg kräver en händelse, en tillämpning för att omsätta eftertanken i praktik. Nästa kliv bygger på det förra och det finns ingen genväg. Jag förstår vikten av att hitta sin egen väg och varför det inte går att berätta för någon annan hur det är. Det är inte så för någon annan förrän det hänt dem. Ibland längtar jag efter någon att samtala med, någon som står på ungefär samma trappsteg som jag, eller högre upp, som i studiecirkeln i våras Jag förstår varför människor vänder sig till andliga ledare med frågor och frustrationer. Det är svårt att fråga någon som inte går och funderar på samma sak. Samtidigt förstår jag också varför samma ledare inte ger några svar utan istället ställer fler frågor. Ibland känner jag mig nästan lite religiös, kikar på min nyinköpta bok av Thich Nhat Hanh och skrockar lite åt mig själv. Snart är sommaren slut och jag har inte hunnit mer än två böcker, men det gör ingenting.

During an interesting discussion about leadership and employee motivation with a current crew member who happens to sit on multiple competencies (which we like to refer to as biased when only one of those is asked for), he told me how he perceives different managers. Returning home after closing asking myself what motivates me as a manager in my team, I came to thinking there are basically three kinds of people I have worked with over the years.

There are the people who do what you tell them to do. You know they get the job done but you don’t know if it is only because you tell them to do it, what their values are or where their loyalties lie. They are quiet and conscientious. They keep things going in a steady pace but they don’t excel. They make you comfortable and lazy as a leader.

There are the people who don’t do what you tell them to do. They can be either aggressive (they simply refuse or give a fierce look or a smart comment) or passive aggressive (they say they will and then they simply don’t). If not confronted or dealt with they eat a hole through anything you try to build including your own confidence and the work ethics of the entire team.

Then there are the people who challenge you. They listen, think and ask questions. They don’t always agree but they will accept if conveyed by reason. They come with initiatives and suggestions. These are the people you learn to respect, to trust and the people you turn to for advice. These are the people who make you want to do better and who aid your own personal development. These are the people you remember. 

Här har vi en sådan där dag när jag blir oerhört glad att jag fattade beslutet att skriva den här bloggen. Idag för två år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om det sanna jaget utifrån den jag var då. Min grundinställning i frågan är densamma det är rent fascinerande att se att jag redan då, utan att ha läst en rad buddistisk filosofi, upptog mig med funderande kring förgänglighet och acceptans. Dessutom är det fascinerande att bevittna mitt eget onyanserade resonemang då jag saknade kunskap jag har idag. Nu kan jag svara på mina egna frågor.

Var kommer den stora stumma tystnaden ifrån? Inte från mig. Jag drömmer högljudda drömmar och vaknar i en röra av tysta drömmar, som flimret från en TV-skärm jag somnat till.

Jag sover mindre. Förut var det 9 timmar per natt. Nu är det 7.

Jag andas mindre. Jag räknar mina andetag när jag springer, som ett sätt att fokusera. Från början var det 32 andetag per minut. Idag var det 20.

Men den stora stumma tystnaden, den kommer inte från mig.

Närjag var 10 år och vuxenvärldens omhuldande famn råkade tappa mig på huvudet i det stinkande hål jag lärt känna som Botkyrka Kommun, så hittade jag min verklighetsflykt i en av amerikas evighetslånga såpoperor. Kl 1930 varje veckodag kunde jag kalibrera min unga omskakade själ genom att helt uppslukas av en värld som skymde morgondagens utmaningar. Där fann jag mitt livs andra fiktiva idol (efter hästbokshjälten Alec Ramsey), en vän 20-årig miljonärsdotter som kämpade för kärleken och snöpligt nog blev dödad av manusförfattarna just när hon funnit den. Typiskt såpor... Detta fruktansvärda öde som tog andan ur mig (vad gör man när någon tar livet av den manifesta formen av ens mest effektiva försvarsmekanism?!)(ja, svara på den du) fick mig att i ren och skär förtvivlan producera mitt första skönlitterära material - ett manus som återförde karaktären till livet. Typiskt såpor...

Samma sommar som denna såpakaraktär förtvinande i cancer tog Sverige brons i fotbolls-VM. Det är det enda sportresultat jag någonsin lagt på minnet.

Nu, när man minst anar det! (? så kan man väl inte säga?), så beslutar sig tv4+ för att sända denna såpa i repris från första avsnittet och som genom ett mirakel återförenas Jag och min Idol. Wow. Det första som händer i serien är att hon blir bedragen av sin fästman under självaste förlovningen. Men å.. typiskt. Ödets ironi.

Vad är då den försvinnande poängen med detta inlägg? Kanske en stilla undran om det är nu, när jag levt en generation, som livet börjar gå i cirklar. Allt kommer tillbaka. Allt börjar om. Fram är bak och bak är fram.

Eller så ville tv4 bara fylla ut lite programtid till lågpris.

Hur tror du den här sommaren kommer att bli, jämfört med den förra? frågade min kedjerökande KBT-terapeut i slutet på maj. Hm, funderade jag och kunde knappt komma ihåg någonting alls från förra sommaren. Den försvann i ett töcken av smärta. Mm, så den kan ju omöjligt bli sämre, menade jag och skrattade lite. Vad ska du göra då? undrade han. Jag slapp inte undan med nåt ”vet inte” där inte. Så avslutar man en sessionsserie. Plan för vidmakthållande av goda vanor. Och sommaren är bra! Ta i trä. Vadå ta i trä?! Vad är det för tjafs. Här ska inte tas i nåt trä! Den är bra. Jag fortsätter göra saker jag inte vågar. Blir du rädd nu? frågade äventyraren. Ja, svarade jag, ärligare än han kanske förstod (eller?), och det var ok. Det är ju det det handlar om, att göra det ändå. Varje gång blir någonting helt som var trasigt. Och det hela spiller över och blir mer. Det spiller också över på andra och blir fler. Tänk ändå..

Jamen hur går det med kaktusbollen nu då? Jodå, det går bra. Oväntat bra faktiskt. Jag var orolig inför skiftkörningspassen för det är då det brukar vara värst men det har också gått bra. Verktygslådan fylls på med mer än nyckelknippor och todo-listor och de hjälper. Jag är verkligen glad att jag gick tillbaka en sommar till, inte minst just för att få känna skillnaden och att jag klarar det.

Till det kommer den vanliga boosten av vänlighet och samhörighet som trots allt kommer med det här jobbet. Det finns tusen små sätt att göra varandras dag lite bättre.

Till det kommer också de underbara rasterna vid älven där det går bra att sträcka ut sig på en varm sten. 

Till det kommer alla fd medarbetare som kommer och köper något ibland, någon med ny arbetsuniform, någon med bebis i magen (3 hittills i sommar!), någon med bebis på armen, alla med det där leendet av samförstånd.

Mm, det är en arbetsplats med väldigt många fler skäl att le än bara för att det står i manualen.

Lustigt ändå.. de senaste månaderna, sedan jag läst om sömn och välmående, har jag satt en deadline vid klockan 9. Jag kliver alltid upp senast 9, oavsett när jag gått och lagt mig eller hur jag sovit. Det ögonblicket fungerar som en slags kalibrering för kroppen, ger den en chans att ställa in sig. Det skiljer sig från den gamla logiken som löd "om man bara går och lägger sig i vettig tid så..". Om man bara går upp i vettig tid och samtidigt lär sig lyssna på sin kropp så kommer kroppen att säga till när det är dags att gå och lägga sig. Jag sover mindre (färre timmar) nu, men är inte alls tröttare. Tvärtom.

Hur som helst, det lustiga är att katten har uppmärksammat detta. På sommaren är hon gärna ute på natten och strax efter 9 sitter hon utanför dörren, ropar lite och kommer in. Hur vet hon? Fast det är klart.. inne i våra bostäder stänger vi ute verkligheten. Om vi levde ute dygnet runt kanske vi också skulle känna vad klockan är.