Jag mötte en pojke som fastnat i lera och tänkte på solskenspojken, knappt två år äldre än sin generations broder men driven av en avundsvärd skärpa och handlingskraft den andre blivit berövad. Solskenspojken som sturskt hävdar sin rätt och sin vilja och inte räds att trampa upp sin stig tvärs över ägda marker medan den andre pojken uppgivet står kvar under sin evigt mulna himmel med fötterna djupt i gyttjan, fångad i en blek dimma som sökt sig in och fördunklat hans tankar och varken unnar honom regn eller sol eller svar. Men medan solskenspojken fortsätter söka sin bekräftelse i självtillräcklighet, framgång och status maskerat i förnekelsens hårda, kalla rustning slår ett modigt hjärta stadigt någonstans ute i det grå, ett hjärta som ger utan några löften, ett hjärta som drömmer utan hopp, ett hjärta som väntar på att vakna och sprida sitt eget ljus. Ett lejonhjärta som aldrig fått en chans att visa sin styrka.

Och så, när en smärre olycka avbrutit lyckoruset såsom det brukar vara i livet, och psykologkandidaten snopet haltade tillbaka till sitt rum efter att ha drattat omkull i trappan och stukat nåt inne i foten, så fick hon.. TADA!.. ett studiebesök på sin älskade stressklinik i slutet av maj! Fröjd!

Är det för mig? Ja! Det är det!! Let's go!

Oj, tänker jag igen, så ledsen jag blev. Där dog den glädjeyran plötsligt. Oj, tänker jag, så tydligt jag märkte det. Så sjunker besvikelsen sakta ner i magen och lägger sig att sova och jag klappar ömt mitt lilla hjärta. Oj, tänker jag, så rart. Och jag märker att det funkar. Jag ser mer, jag ser oftare, jag får tid att välja, det passerar fortare och jag klandrar mig inte lika hårt. Oj, tänker jag, så glad jag är att jag hittade den här vägen. Jag vill låta den här vägen följa mig i livet.

"your friends' descriptions suggest that they feel that you are less emotionally stable than you think"

Hehehhh, säger ni det?

Min granne frågar mig vad det egentligen innebär att vara neurotisk och efter femton minuters obergipligt föreläsande kommer jag fram till att det egentligen nog innebär att man tenderar att oroa sig mycket. Jag känner att jag för närvarande befinner mig nedstigen i en gyttja av teori och nu handlar det verkligen om att hitta de sammanfattande enkla uttrycken som vanliga människor förstår.

Min granne menar att läkare är kända för att vara neurotiska och jag bekräftar att det är en rådande uppfattning. Helt rimlig med tanke på att läkare faktiskt känner till väldigt mycket som kan gå fel som andra är lyckligt omedvetna om. På samma sätt ser jag på min uppgift som psykolog, sa jag till henne under promenadens andra loop kring Tomtebohöjden. Jag har all den här kunskapen för att andra inte ska behöva ha den, så att de kan fokusera på vad som är relevant för dem. Så slipper alla människor springa omkring och oroa sig för personlighetsstörningar och diagnoser och grad av ångest och vad som är normalt beteende i alla upptänkliga situationer. Det räcker om de får veta det de behöver veta om och när det blir problem för dem att inte veta det.

Mail från fröken T, dansterapeuten! Första session inbokad den 6 september kl 16.00 Minst ett års psykodynamik med relationell inriktning och möjlighet till alternativa expressiva uttryck (va? betyder inte det samma sak? "uttryckliga uttryck"? jaja whatever)! Jag ser fram emot detta! Efter att ha fattat beslutet att själv betala för ett halvårs KBT i en stor mjuk skinnfotölj nere i stan hos en f d vänsterintellektuell kedjerökande man som pratar snabbt och hjälper till med diverse knasiga tankekedjor ska det bli spännande att öppna dörren till det förflutna på allvar. Jag tror inte jag var redo för det innan faktiskt. Det finns en poäng med det stödjande vs det avtäckande och jag var i behov av lite scaffolding. Bygga först, riva sen. Med sessioner varannan eller var tredje vecka, med hemuppgifter att sköta och tydligt fokus blir det dock inte så mycket tid att prata om det som varit. Det blir att ta upp det viktigaste, det som händer nu och det som uppenbarligen påverkar det som händer nu. Min kedjerökande privatpraktiserande extraknäckare är generös, han bjuder ofta på extra tid och ger mig studentrabatt, men ändå. Jag är redo att prata med fröken T nu. En gång i veckan, utan hemuppgifter.

Det var då rysligt rakt, sa Hyldenton (som inte alls sa så utan att det var mycket möjligt men i alla fall), vad tiden går fort. Dessutom har det makalösa skett att undertecknad varit på IKSU fyra gånger på en vecka. Wazap liksom. Det strulat till det för grannens promenader men man får ju förhandla. Om hon matar mig så kan jag gå en sväng trots allt. Det finns uppenbarligen en negativ korrelation mellan datatid och nyttiga fritidsaktiviteter.