Plötsligt hör jag min mammas röst tala om Gud genom min mun då jag besvarar den fråga jag själv ställde till min konfirmationspräst som 14-åring. Jag stannar upp och ser ännu en tråd knytas ihop. Hm.

Jag funderar över min mammas tvärsäkra tro och min pappas lika obstinata ateism. Jag funderar över min mammas rigida fördömande som håller henne i en säker bubbla som avskiljer henne från omvärlden och min pappas andlighet utan riktning som förirrade honom långt från sina rötter och kostade honom hans familj. Jag ser två separata händer på samma barnakropp och hjärtat som förenar dem och jag är glad.

I sitt avskedsbrev ber min pappa oss alla om förlåtelse för att han inte förstått hur han skulle visa oss sin kärlek. Jag stödjer er från andra sidan om ni vill, skriver han. Bara om ni vill. Jag ser på de spretiga bokstäverna i hans namn som han med möda präntat ned i botten på brevet med sin av dubbla stroke olydiga hand. Jag ser honom sträcka den darrande handen emot mig genom pappret, genom tiden, genom döden. Jag tvekar några ögonblick och sedan kan jag ta den. Du får komma hit nu, pappa. Välkommen hem.

Jag satt och lyssnade til en vän berätta en historia, inte hans historia utan någon annans, men en historia som låg närmare honom än mig. Jag hörde den berättad på ett sätt jag aldrig hört förut, en skymt av verkligheten sett genom ett främmande fönster. För mig var berättelsen lika främmande som om den handlat om berättaren själv men det gjorde den inte. Den var en reflektion av en kultur som skulle kallats min. Det där var ett extremfall, tänkte jag. Så där är inte vi, så där är kanske.. sådana där.. rika.. konstnärer.. möjligtvis, med konstiga idéer. Ett extremfall, inte vi.

Hm.

Kanske skulle vi lära oss en hel del av andras berättelser om oss, berättelser skrivna på andra språk tänkta för andras ögon. Kanske skulle vi då inte bara lära oss om oss utan också om hur det är att vara den som betraktas utifrån, vi här i västvärlden som är så övertygade att vi står i centrum. Kanske skulle vi då för första gången verkligen förstå vad fördomar är.

Någon gång ska den dumme synas, var det ingen som sa, men idag hände det. Snön föll på vägen som väderleksrapporten sagt att den skulle göra och där trodde jag att jag skulle kunna ta mig fram på sommardäck. Efter att ha varit nära att krocka i två rondeller då de bromsande däcken gled som skidor mot siktat mål och fått vända på Björnvägen för att ta reda på om E4an var bar (vilket den var tack och lov) kunde jag och två barn satsa på raksträckan hemåt i lagom mak för att varken fastna eller slira. Gud var med oss eller i oss eller i alltet eller var du vill och vi kom hem, alhamdulillah.

..med böcker!

Det är som lilla julafton i min brevlåda med skillnaden att jultomten lämnat en räkning. Nå, han måste överleva han också i denna bistra värld.

Vart du än går är du där - medveten närvaro i vardagen, av Jon Kabat-Zinn

Full catastrophe living - how to cope with stress, pain and illness, av Jon Kabat-Zinn

Stress- och utmattningsproblem, av Niclas Almén

Minska din stress med meditation, av Andries J Kroese

Och så balanseras detta upp av en mindre spännande andra upplaga av Statistik för beteendevetare. Back to basic, som handledaren säger.

Kan ni skapa medvetande? frågade jag robotmannen och han förklarade hur man redan lyckats återskapa neurala nätverk med datorer. Den mest grundläggande funktionen är rumsuppfattning, förklarade han. Hjärnan skapar sitt utrymme och placerar världen i det utrymmet och oilka hjärnor skapar olika utrymme. För spindeln är nätet det som för oss är universum.

Det han sagt så långt var redan svindlande, redan innan tanken att vårt universum kanske bara är nätet.

Om jag ska kunna exponera mig kroppsligt för dig måste du kunna exponera dig själsligt för mig, sa kvinnan på TV till sin man och jag förstår alltför väl hur hon menar.

Tillit är en ömsesidig affär.

Oändligt många gånger har jag tänkt att det är det som är avgörande i det första ögonblicket som blir avgörande i det sista. Det medvetandet hinner konstatera innan det kreativa sinnet fyller på och målar om och bygger till, det är sant. Så av nyfikenhet måste jag titta tillbaka ett ögonblick och jag kan inte låta bli att le åt vad jag ser. Jag glömde visst bort var det var jag började.

Visst har hon rätt i det hon säger, L, att det är skillnad på att släppa taget om något man faktiskt har och något man "bara" vill ha. Det är annorlunda att släppa taget om någon som är och att släppa taget om drömmen om vad den personen kan vara. Är det då inte det senare som är acceptans? Det första en förlust, det andra en lättnad, och om vi blandar ihop dem med varandra en evig dundrande plåga.

Nja, jag vet inte om det är så enkelt, men det tål att tänkas på.