Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.

What we are talking about is simultaneously happening between us.

Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.

Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.

Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.

Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.

Vad det än är som händer i mitt liv just nu så är det någonting vackert. Och det vackra verkar sprida sig. Hur det än är det går till så kan jag se det och förundras. Vad det än är jag har gjort så var det gott.

Nu går det i ett, kan man säga. En sån här dag när väckarklockan ringer strax före sju på morgonen och jag stämplar ut från ett av mina (3) extrajobb halv tio på kvällen undrar jag lite smått hur det går till att jag orkar det. Med tanke på allt och så. Men så är ju mycket annorlunda nu. Jag har lärt mig så mycket om hur jag ska ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så mycket om vad det är att vilja ta hand om mig själv.

Och när en lång dag är slut är den susande säven en alldeles ypperlig plats att komma hem till.

Kanske börjar jag fatta ändå.

Vad det handlar om.

Då var det dags igen då. Lämna och återvända. Ännu en sommar har passerat och den här har återigen sett väsentligt annorlunda ut än den förra.

Det har varit en sommar med personliga utmaningar, brutala besvikelser, gränssättningar och nya upptäckter.

Det har varit en sommar med synnerligen fint väder och ett ytterligare närmande till naturen.

Det var har varit en sommar med mer ansvar och mer konflikter än vanligt på jobbet och just som detta stabiliserat sig kommer beskedet att enheten nu stängs. Personalgruppen splittras, medarbetare gråter och en era av mitt liv går i graven.

Dessutom närmar sig nu det Stora Slutet, då utbildningen är över och en desperat jakt på försörjning tar över. Desperat för mig då min familjesituation står på spel och den nya moderata familjepolitiken skiter i vilket så länge produktionen och konsumtionen gynnas. Den dagen högerpolitikerna kidnappade begreppet arbetare och gjorde om betydelsen från klasstillhörighet till sysselsättning är en mörk dag i min almanacka. Men nog gnällt om det.

Det känns som att livet nu sakta krystar ut mig. 33 år har passerat och jag träder in i nästa generation. Inga fler skyddsvallar. Inga nedtonade ljud. Inget skylande mörker. Det är som det är. Skrämmande och spännande på samma gång. Vad det än är så är det annorlunda.

Och så – lättnaden som slår ut som en blomma i bröstet. Ack, denna lättnad. 

Det känns som att jag står i en porslinsaffär.

Jag vågar inte röra mig.

Fras..?

(Det där var jag som blev påmind om att det alltså inte finns några berg eller andra höjder att kasta sig ifrån just här)

AAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa..!

(Det där var jag som kastade mig)