Vad det än är som händer i mitt liv just nu så är det någonting vackert. Och det vackra verkar sprida sig. Hur det än är det går till så kan jag se det och förundras. Vad det än är jag har gjort så var det gott.

Nu går det i ett, kan man säga. En sån här dag när väckarklockan ringer strax före sju på morgonen och jag stämplar ut från ett av mina (3) extrajobb halv tio på kvällen undrar jag lite smått hur det går till att jag orkar det. Med tanke på allt och så. Men så är ju mycket annorlunda nu. Jag har lärt mig så mycket om hur jag ska ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så mycket om vad det är att vilja ta hand om mig själv.

Och när en lång dag är slut är den susande säven en alldeles ypperlig plats att komma hem till.

Kanske börjar jag fatta ändå.

Vad det handlar om.

Då var det dags igen då. Lämna och återvända. Ännu en sommar har passerat och den här har återigen sett väsentligt annorlunda ut än den förra.

Det har varit en sommar med personliga utmaningar, brutala besvikelser, gränssättningar och nya upptäckter.

Det har varit en sommar med synnerligen fint väder och ett ytterligare närmande till naturen.

Det var har varit en sommar med mer ansvar och mer konflikter än vanligt på jobbet och just som detta stabiliserat sig kommer beskedet att enheten nu stängs. Personalgruppen splittras, medarbetare gråter och en era av mitt liv går i graven.

Dessutom närmar sig nu det Stora Slutet, då utbildningen är över och en desperat jakt på försörjning tar över. Desperat för mig då min familjesituation står på spel och den nya moderata familjepolitiken skiter i vilket så länge produktionen och konsumtionen gynnas. Den dagen högerpolitikerna kidnappade begreppet arbetare och gjorde om betydelsen från klasstillhörighet till sysselsättning är en mörk dag i min almanacka. Men nog gnällt om det.

Det känns som att livet nu sakta krystar ut mig. 33 år har passerat och jag träder in i nästa generation. Inga fler skyddsvallar. Inga nedtonade ljud. Inget skylande mörker. Det är som det är. Skrämmande och spännande på samma gång. Vad det än är så är det annorlunda.

Och så – lättnaden som slår ut som en blomma i bröstet. Ack, denna lättnad. 

Det känns som att jag står i en porslinsaffär.

Jag vågar inte röra mig.

Fras..?

(Det där var jag som blev påmind om att det alltså inte finns några berg eller andra höjder att kasta sig ifrån just här)

AAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa..!

(Det där var jag som kastade mig)

Jag vaknade kl 00.00 inatt av att radioklockan drog igång som om jag ställt den på väckning. Det hade jag inte gjort och inte heller lyste den lilla lampan som visar att larm är inställt. Förvirrad tryckte jag på snooze och väcktes igen nio minuter senare. Påverkad av en rysare på bio några dagar tidigare frågade jag ut i luften "är du där?" och tittade på min telefon om något skett jag borde känna till. Förstås inte. Katten jamade utanför dörren och fick komma in. Jag justerade knappen på sidan av klockan som måste ha glappat och sov nio timmar till.