Jag har börjat rensa. Plockat ut gamla skönlitterära böcker jag aldrig läser ur hyllorna och ställt upp ny facklitteratur jag inte hunnit läsa. Jag har övervägt beslutet för varje bok. Stanna eller gå? När jag lägger handen på bokens rygg minns jag när jag läste den. Jag minns var någonstans jag var då, jag minns sådant som nyss hänt, då. Det spelar ingen roll hur länge sedan det var. Stephen King-böcker jag läste under tonårstiden innehåller fortfarande spår av den tiden. Boken jag la upp och ner på nattduksbordet i mitt rum i mammas lägenhet när jag var 12 år för att framsidan gjorde mig rädd. Utanför rummet fanns en verklighet som också gjorde mig rädd. Boken jag läste i pappas stuga för att få tiden att gå. Boken jag läste i en annan stuga i skydd från en annan verklighet. Jag har packat ner de böckerna även om det var svårt. De böcker som innehåller dedikationer har fått vara kvar.  Att packa undan gåvor är ännu svårare. ”Du är en mellanmänniska i mitt liv” står det före titelbladet i en.

En mellanmänniska.

Jag har också rensat ut gamla skrivböcker, diktböcker, drömböcker. Sådant som inte betyder något längre. En bok innehöll scener från romaner jag fantiserat om att skriva. Trillers. Romantik. En sexscen som nästan var för pinsam att för mig själv att läsa.

Och så ett blad med något annat som inte riktigt hörde dit. En kort scen i ett okänt rum. Någon knyter en bindel för sina egna ögon. Någon annan kommer in i rummet. Varför har du en ögonbindel? frågar han. Jaha, det förstår han inte, den store psykologen, tänker berättaren. Det är för att jag inte ska se vad du tänker, svarar hon. Man kan se på människor vad de tänker, jag har alltid sett det och jag vill inte se det mer, säger hon. Du kan tänka vad du vill om mig för jag ser det inte. Jag kan läsa vem jag är i era ögon, i era ögon hatar jag mig, fortsätter det, inte längre tydligt om det är en replik eller en tanke eller något annat. I era ögon finns min framtid, mitt liv. Se mig inte om ni ser mig så. Se mig aldrig mer. Mitt förflutna, mitt nu, vad har ni för rätt att ta mig dit? Inget mer.

En människa som tittar bort. En människa som vill vara osynlig.

Den texten gör mig obehaglig tillmods. Jag river ut den och sparar den. Just den här är betydelsefull. Jag förstår det för det jag minns när jag läser den är de ögon som sett på mig annorlunda. De människor jag förälskat mig i är de som burit ögon där jag älskat mig. Glöm inte det.

Uppsatsen är skriven. Hallelujah. Alhamdulillah. Frid i parken. Oumm.

Ok, den är inte godkänd ännu och ska inte skickas till examinatorn och opponenten förrän om två veckor, men den existerar i en redigerad helhet och har landat i handledarens inkorg. Idag hade jag tänkt byta däck och sedan träna kl 12.15 men upptäckte just att klockan är 15.00 och jobbet börjar om 45 minuter. Jag måste ha hamnat i ett flow. Så kan det gå. Flitiga veckan fortsätter fram till tisdag kl 2230 med annat arbete.

Inget jobb i sikte.

En blick i psykologtidningen: 30 PTP-psykologer sökes till Västra Götalandsregionen.

Jaha.

Synd att jag inte bor där.

O PTP-psykologer sökes till Norrland.

Ibland känns det som att världen bara är alldeles för stor. Så mycket lättare det skulle vara om världens ände låg runt hörnet. Då skulle det inte vara så förtvivlat långt att gå. Då skulle jag kunna krama om min bästa vän på morgonen, vila i min trädgård på lunchen, vinka till familjen där jag föddes på vägen hem från jobbet, nära den familj jag skapat när dagen går mot kväll och sova hos min älskade på natten. Då skulle ingen av oss vara tvungen att slita sig isär för att räcka till. Och vi skulle få ha vår ensamhet i fred, som en liten påse extra luft när det blir svårt att andas. Den skulle finnas mellan oss som en sömsmån av rörelsefrihet och inte som ett vakuum av rädsla för förlust eller som stora tomma slätter där våra barn hotas springa vilse. Om bara världen varit lite mindre hade kanske våra armar varit nog för att hålla om alla dem vi älskar, utan att ge upp omtanken oss själva.

Detta navelskåderi.

Jag gör annat också.

Det är så att programmet serverar en rad olika rätter under årens gång. Var och en av dem ska undersökas, inmundigas, tuggas, sväljas och smältas. Och så var vid här igen, jag väljer att avsluta metaforen där. Hur som helst så är det så. Det behöver göras. Den fördjupade psykoanalytiska teorin är det senaste av nämnda rätter. Jag applicerar den där jag kan, dvs på derivaten av mitt egna omedvetna material. Därför detta sammelsurium av drömtydning, mentala bilder, lösryckta associationer och annat under termin 9.

Nu stundar exmanensuppsatsen. Bortom den en avgrund av ovisshet och outhärdliga konsekvenser som jag för tillfället skjuter framför mig som en snöplog.

Jag befinner mig i organisatoriskt kaos och vill skriva till Apple med frågor om de inte kan fixa ett operativsystem som möjliggör en struktur som inte är uppdelad i rader och kolumner. Jag vill ha ett fönster där jag kan lägga mina dokument som jag vill. I rader eller i cirkel eller i högar eller i stjärnformation. På samma sätt som jag kan göra om jag hade alla utskrifter i handen och la ut dem på golvet. Kan jag få det? Vem var det som bestämde att all elektronisk information ska sorteras med rubriker, underrubriker och punktlistor? Samma person som dödade all vettig pedagogisk framställning med Power Point-presentationen? Mappar är bara en annan variant av samma sak. Det är något med det systemet som inte underlättar för hjärnan. Det är någonting med att man inte får någon överblick. Som om man skulle lägga alla böcker man läser i en enda stor hög med en inre ordning. Vad hjälper det när man vill plocka fram ett specifikt citat? Eller när man ska läsa ett dokument elektroniskt. Då fungerar det som om man fick artikeln i handen i en enda lång pergamentrulle och man fick bara titta på 30 cm i taget. Suck.

Helst skulle jag skriva ut allt så jag fick hålla i det och bläddra fritt och rita och anteckna och sen lägga det vart jag vill. Men hallå miljön och vem har råd att skriva ut tusentals sidor anyway?

Hur ska jag göra för att minnas allt det jag nu ska läsa och ha en bra överblick över materialet under hela processen? Den frågan upptar mig så till en grad att jag inte läser något alls. Det är ju ändå inte lönt om jag direkt glömmer bort det eller förlägger materialet någonstans. Jag måste hitta ett system.

Ibland undrar jag över att det är så tyst.

Så får jag höra en historia om dramatiken

och då saknar jag den inte alls.

Du har skrivit nån slags dagbok, kolla igenom den till nästa gång, säger terapeuten inför den sista sessionen. Jo, jag har skrivit en terapidagbok, såsom man skulle. Men inte så mycket på sista tiden. Den har blivit tunnare och tunnare med allt större tomrum mellan gångerna. Precis som här.

Och jag funderar på det.

Skrivande är väl sunt va? Det får vi lära oss i alla fall. Speciellt som tjejer får vi lära oss det. Skriv tjejer, skriv!

Men vad betyder det imperativet egentligen? Handlar inte det om att uppmana kvinnor att göra sin röst hörd, att skriva i det offentliga, att ta sin plats som värdiga medborgare? Handlar det verkligen om att tjejer ska ösa ut sin smärta i dagböcker, att ägna sig åt eviga ensamma grubblerier i pappersformat eller i e-format som i bloggtider läcker ut i offentligheten på ett självutlämnande sätt som punkterar allt vad integritet heter?

(Och aldrig går att ta tillbaka)

Jag vet inte.

För min del har syftet med skrivandet många gånger handlat om att skriva av sig. Det har handlat om att få ut något. Något som stör. Det låter misstänkt likt ett försök att göra av med något som inte får finnas kvar inuti. Något som inte går att bära som en del av sig själv. Något som måste bort. Det blir till slut en slags verbal bulimi. Det blir ett sätt att kräkas på tangentbordet.

In med skräp, ut med ord.

In med fördärvade budskap, från media och dåliga relationer. Ut med förtvivlande tolkningar och kroppens skrikande motstånd.

(Den verbala anorektikern blir väl den som förvägrar sig själv ny kunskap helt och hållet, bra som dålig, som svälter sig på input och spyr ut smärta till dess det egna jaget förtvinar och dör.)

Jag har bytt ut mina kunskapskällor och mina relationer på samma sätt som jag lagt om min kost och jag känner inte längre samma behov av skrivandet. Ibland vill jag inte ägna mig åt det alls. Jag vill behålla det som finns i mig. Jag kan smälta det. Jag kan ta näring ur det. (Jag tror jag avslutar metaforen där även om fortsättningen verkar spännande.) Kanske finns det sunda och osunda sätt att inhämta information och att bearbeta den precis som det finns sunda och osunda sätt att äta. Äta måste vi. Kommunicera måste vi. Kanske har jag lidit av en skrivstörning. Kanske är jag botad.  

Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.

What we are talking about is simultaneously happening between us.

Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.

Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.

Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.

Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.