Jag har börjat rensa. Plockat ut gamla skönlitterära böcker jag aldrig läser ur hyllorna och ställt upp ny facklitteratur jag inte hunnit läsa. Jag har övervägt beslutet för varje bok. Stanna eller gå? När jag lägger handen på bokens rygg minns jag när jag läste den. Jag minns var någonstans jag var då, jag minns sådant som nyss hänt, då. Det spelar ingen roll hur länge sedan det var. Stephen King-böcker jag läste under tonårstiden innehåller fortfarande spår av den tiden. Boken jag la upp och ner på nattduksbordet i mitt rum i mammas lägenhet när jag var 12 år för att framsidan gjorde mig rädd. Utanför rummet fanns en verklighet som också gjorde mig rädd. Boken jag läste i pappas stuga för att få tiden att gå. Boken jag läste i en annan stuga i skydd från en annan verklighet. Jag har packat ner de böckerna även om det var svårt. De böcker som innehåller dedikationer har fått vara kvar.  Att packa undan gåvor är ännu svårare. ”Du är en mellanmänniska i mitt liv” står det före titelbladet i en.

En mellanmänniska.

Jag har också rensat ut gamla skrivböcker, diktböcker, drömböcker. Sådant som inte betyder något längre. En bok innehöll scener från romaner jag fantiserat om att skriva. Trillers. Romantik. En sexscen som nästan var för pinsam att för mig själv att läsa.

Och så ett blad med något annat som inte riktigt hörde dit. En kort scen i ett okänt rum. Någon knyter en bindel för sina egna ögon. Någon annan kommer in i rummet. Varför har du en ögonbindel? frågar han. Jaha, det förstår han inte, den store psykologen, tänker berättaren. Det är för att jag inte ska se vad du tänker, svarar hon. Man kan se på människor vad de tänker, jag har alltid sett det och jag vill inte se det mer, säger hon. Du kan tänka vad du vill om mig för jag ser det inte. Jag kan läsa vem jag är i era ögon, i era ögon hatar jag mig, fortsätter det, inte längre tydligt om det är en replik eller en tanke eller något annat. I era ögon finns min framtid, mitt liv. Se mig inte om ni ser mig så. Se mig aldrig mer. Mitt förflutna, mitt nu, vad har ni för rätt att ta mig dit? Inget mer.

En människa som tittar bort. En människa som vill vara osynlig.

Den texten gör mig obehaglig tillmods. Jag river ut den och sparar den. Just den här är betydelsefull. Jag förstår det för det jag minns när jag läser den är de ögon som sett på mig annorlunda. De människor jag förälskat mig i är de som burit ögon där jag älskat mig. Glöm inte det.

 

hederligenicole

18 maj 2012 22:42

Den här texten påminner om Strindbergs "ett halvt ark papper". Fint och sorgligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...