Dejtingscenen är verkligen en plågans estrad. Ett utdraget gissel inför publik. Detta att frivilligt kliva fram inför en annan och bli bedömd, betygsatt och avvisad på löpande band. Varför utsätter jag mig för detta kan jag undra, men svaret är förstås uppenbart och självklart. Något måste man göra. Den stora fördelen med proceduren är det tillika fascinerande fenomen som sker då jag blir synlig för mig själv. Någon ställer en fråga och jag måste (väljer att) svara. Det får hela min gestalt att ta färg och form ett ögonblick, jag lyser i mörkret. Det här är vad jag tycker, det här är den jag är. Någon gång kan jag rynka pannan åt mig själv men oftare än så höjer jag ett ögonbryn och ler förtjust. Jag blir lite förälskad i mig själv. Tyvärr blir tydligen ingen annan det. Men men.. 

Någonstans där inne finns internaliseringen, det som det är meningen ska ske i terapin. Den rösten som försiktigt påpekar och frågar; du skriver så här, kan det vara så att du menar att..? Är det viktigt för dig att..? Ja, visst är det det.

Jag skrev t ex att jag provar andra nationaliteter därför att jag ofta tycker att svenska män har en självbild av tolerans och upplysthet de sällan lever upp till. Och att jag tycker att de är vaga i sina värderingar. Är det en projektion, frågar rösten? Hm.. Nog vet väl jag att jag är både dömande och okunnig.. i vissa sammanhang. Rösten ler. Brukar du vara vag? Inte längre hörrdu! Jag har kraftiga åsikter och är inte rädd att yppa dem (längre), så det så! Ok. Du söker alltså någon som är tolerant och upplyst och tydlig med sina värderingar? Ja. Varför är det viktigt? För att det är först då man kan samtala. Hur menar du? Jamen.. suck.. Rösten har tålamod. Man måste ju först kunna se varandra, och så måste man ha tillgång till ett rikt ordförråd, kunskaper, att diskutera, och så måste man kunna lyssna på den andra utan att överväldigas av egna reaktioner och fördömanden. Så att vara upplyst, det kan innebära både att ha kunskaper men också att vara synlig rent konkret, att lysas upp i ljuset inför varandra? Ja precis.

Ungefär så kan ett terapeutiskt samtal låta och det spiller över till den inre dialogen som blir utforskande istället för självvärderande. Utan ny information är den dock inte användbar. Det blir nödvändigt att utsätta sig för att se.

Andra gånger när jag vaknar upp på morgonen fylls mitt medvetande med underfundiga tankar om livets beskaffenhet. En sådan morgon, en måndag, serverade mig sinnet ett förslag om den femte dimensionen. Vår verklighet är uppbyggt i 3D - bredd, längd och djup och rör sig i en fjärde dimension av tid. Vår uppfattning om verkligenheten interagerar också ständigt till vår föreställning om den. Vi bygger berättelser i tanken och vi projicerar ut dem ur oss själva. Vi förlägger dem på andra, syr kostymer, skriver manus, regisserar. Denna företeelse är dock inte bara konstruerad i vårt eget huvud. Vi förändrar den värld vi lever i, vi provocerar andra att agera precis som vi har tänkt oss. Vi har makten att omsätta våra tankar i världen utanför. Detta är den femte dimensionen av vår verklighet, säger mig mitt sinne denna arla måndag morgon. Galenskap, säger det mig vidare, är därmed inget annat än en förvrängd rumsuppfattning. Sedan somnar jag om.

Älskar du katter? frågar någon. Jag gillar alla djur, säger han, men är en stor hundälskare. Har haft golden i många år. Om man pratar om en livspartner finns det knappast någon med mer kärlek inom sig.

Ja, jag älskar katter, svarar jag. De är lojala och självständiga. De är kanske inte din bästa vän men de kräver inte heller din fulla uppmärksamhet. De tar hand om sig själva, de kommer och går som de vill och när de vill vara nära är de oerhört kärleksfulla och tillgivna. Jag har haft hundar i min närhet och de har varit trevliga och trofasta, men jag är nog ingen bra hundägare.

Efter detta meningsutbyte betraktar jag det sagda och undrar för mig själv vad vi egentligen talat om.

Och så ett annat samtal om katter:

En ny katt har flyttat in i området, berättar jag för T. Stina (min katt) fick syn på den igår och till hennes stora förtret sprayade den i hennes buske (nej, inte den) här utanför. Sedan vaktade hon vägen i säkert tio minuter.

T svarar glatt att för honom finns bara en sorts buske men visst gäller det att vakta kvarteret.

Jomen precis, säger jag, man vet aldrig när det kommer nån fräck jävel och börjar göra anspråk på ens revir. Jag tror jag ser Konstnären som en sån där fräck katthane som kom och sprayade på mina grejer och sen smet iväg.

Ja fräcka katthanar finns det överallt, säger T, vissa är förklädda till konstnärer, vissa finns det faktiskt riv i, ibland kan man ha det lite kul. Bara man vaktar sitt kvarter, sitt själv, eller ja om man så vill - sin integritet.

I det här samtalet finns det ingen tvekan om vad vi talar om, vi förstår varandra väl.

Rygg mot rygg

Saknad och Längtan

En röd och en blå syster

Fast i mitten av tiden

Jag skulle måla dem hand i hand med fingrarna flätade om varandras och håret långt och trassligt, blandat, rinnande längs deras bröst och midja.

De skulle stå förstenade, blickande ut i det som berövats och ut i det som aldrig skett.

De skulle stå med bara fötter på hård och smutsig mark.

De skulle stå förenade, födda ur varandra, med varandra och existerande endast i förhållande till varandra.

***

Den här försteningen verkar vara ett återkommande tema i det som dyker upp. Oförmågan att röra sig. Tiden som står stilla. Hur allting börjar om och ingenting utvecklas till något nytt. Runt. Runt. Här går vi runt kring ett enrisesnår.

Plötsligt känns det som att livets hårda käftar smäller ihop på alla sidor samtidigt.

Mellan gångerna faller jag tillbaka på skumplasten igen.

Och jag minns stunder när han talar till mig.

Du ska inte vara med sånna, säger han, hör du det? Du ska lämna dem på en gång! Jag blir arg och säger att han inte förstår, att han inte vet hur det är att bli fångad, att bli fasthållen, att inte kunna gå.

Om de inte förstår är de dumma, säger han. Jag ler för mig själv där jag går med orden i min hand och jag är så lycklig för att han förstår, för att han talar mitt språk, för att vi kan tala med varandra.

Och så den gången när han smeker mig över håret och han säger - Du kommer inte att vara ensam. Han säger det med säkerhet men jag tittar undan för jag tror honom inte. Du vet inte, tänker jag, du vet inte hur det är att vara jag. Men jag säger ingenting, jag låter honom älska mig en liten stund till, innan han tar farväl.

Men jag vet att hon står där och lyssnar.

Årets första åskväder brukar inträffa i mitten på maj. Så var det förra året, så var det året innan dess och så är det i år. Snart är det dags att klippa gräset för första gången och ta bilen ut till stugan i Lappland för att se vad som ramlat och vad som står i år. Det är som det brukar vara.

Den här bloggen tycks lägga berättelserna som årsringar runt mitt vara. Maj. Maj. Maj.