Ännu ett besked att vänta på. Ännu ett telefonsamtal som dröjer.

I stället ringer någon annan. Någon försöker dra i några trådar. Någon försöker vända på några stenar. Någon ska kolla upp och höra av sig. Det är Tåg A som plötsligt ruckar lite på sig. Det var bara det att jag sneglat på allvar åt Tåg B rätt länge nu och Tåg A känns inte längre så attraktivt.

Snälla snälla snälla, ring nu då! Ring nu så att jag inte behöver göra det här valet. Jag försöker tänka det så hårt jag kan, men det hjälper inte den här gången heller. Telekinesi kan jag lista bland mina svagheter.

I stället blir jag sjuk. Hasar runt eländig här hemma med virus i magen och illamående som håller i sig så länge att jag börjar sympatisera med de gravida som får stå ut med detta i månader. Men fick jag byta mitt virus mot en bebis skulle jag inte tveka. Apropå det..

Det finns mycket att förlora, oavsett hur det går. Det här är ett sådant vägskäl. En rejäl påse med Skam finns också att hämta där det efterlängtade tåget stannar. Vill man ta de stora läskiga stegen i livet så får man räkna med att stoltheten går lite upp och ned, sa ex-grannen. (Hon längtar efter mig, säger hon. Men nej, riktigt så långt kan jag inte åka. Inte nu.)

Visst.

Det är ingen ursäkt.

Men ändå.

Vänta inte, stod det i tidningen. Vänta inte.  (Gud, var det Du?)

Snälla snälla snälla, ring nu.

Jag hörde att det finns platser som är byggda på ihålig sandig mark där jorden plötsligt kan ge vika och sluka allt vad som råkar befinna sig på just den platsen just då. Hus med sovande människor i till exempel. Stephen King har skrivit om dem också. Slukhålen där människor kastar ner gamla saker och ser dem försvinna för att slippa ta dem till sopstationer och återvinningscentraler. Det går inte att veta hur stora de är, eller hur mycket som krävs för att fylla igen dem, säger de som vet. Det låter otäckt.

Sådana där hålrum finns också i vissa människor. De ligger på lur under vad som tycks vara en stabil grund, en påbyggd grund, som plötsligt kan ge vika och sluka det som befinner sig i närheten av dem just där, just då. De slukar vettet. De slukar skärpan. De slukar rösterna som håller världen i balans. De slukar ibland slumrande vänner som inte varit aktsamma.

Jag upptäckte att jag har ett sådant hål i mig och det var otäckt. Det är otäckt för att det inte går att veta hur stort det är eller vad som krävs för att ta sig ur det. Men jag är inte så säker på att jag vill fylla igen det, för det finns något annat där nere också. Där nere finns orden och färgerna, dem jag inte kommer åt när allt är som det ska. Där nere mitt i smärtan finns platsen där skönheten bor, även om den är lite galen. Underlandet. Det har jag också skrivit om förut. Ett rep om midjan skulle dock vara bra att ha. Eller två.

Det här är ett maratonlopp och det känns som att jag håller på att ta slut.

Min chef (!) säger att han måste fråga mig något. Han har naturligtvis inte missat debatten som uppstått i samband med Uppdrag granskning om näthat mot kvinnor. Men, säger han, är inte detta bara exempel på en rad människor som är allmänt störda. Vad har det här med jämställdhet att göra?  Hans sambo har blivit fly förbannad på honom då han yttrat detta hemma, så hur ska han förstå hennes och andra kvinnors reaktion, undrar han.

Min omedelbara reaktion är samma styng av ilska djupt nere i maggropen. Ilskan över att ständigt behöva förklara denna kränkning för män och en och annan kvinna som förnekar eller bagatelliserar den. Men jag har förstått att ilska inte leder framåt i mötet med dem som ställer sig oförstående eller undrande, hur berättigad den än är.  

Min andra reaktion är frustrationen över utmaningen i att förklara något som är så självklart för mig. Hur jag blir överraskad av frågan, såsom jag blir varje gång, och sedan förbannar mig för att jag inte har det perfekta svaret på tungan i samma ögonblick som frågan ställs. För jag har förstått hur viktigt det är att vara tvärsäker när jämställdheten kommer på tal. Minska tvekan tas som ett bevis på konstruerade svar och låg trovärdighet.

Min tredje reaktion är tacksamhet för att jag tvingades att tänka efter och formulera detta inför mig själv så att när någon annan frågar mig, om det sker, så vet jag vad jag ska svara.

Det här är min förklaring, den långa versionen.

För att kunna besvara frågan (Vad har detta med jämställdhet att göra?) måste vi ha ett par saker klart för oss.

Det första är skillnaden mellan genusstudier/genusvetenskap/”genusfrågor” och feminism/jämställdhet. Genusstudier ställer frågor om hur manligt och kvinnligt definieras i samhället, hur det kommer till uttryck, hur det påverkar människor. Genusvetenskap är ett forskningsfält med fokus på (bl a) kön och genus. Feminism är politik. Det är en önskan om att förändra och utjämna de skillnader och fenomen som genusforskningen lyfter fram och gör synliga. Feminismen handlar om likvärdighet i betydelsen jämställdhet. Lika villkor och lika värde för män och kvinnor, manligt och kvinnligt.

Det andra är att vi måste kunna skilja på gruppnivå och individnivå. De skillnader i villkor och konsekvenser som feminismen grundar sig på finns mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Bristande jämställdhet kommer att ge sig till uttryck i individuella fall, och upplevs av individer, men när vi talar om jämlikhet och jämställdhet mellan grupper så måste vi kunna hänföra fenomenet till den grupp vi talar om.

Så, om vi vill kunna avgöra om ett fenomen har med jämställdhet att göra så är detta ett sätt att gå tillväga:

För det första, finns det någon skillnad på hur företeelsen ser ut mellan gruppen män och gruppen kvinnor? I det här fallet visar det sig att kvinnor dels tar emot fler hatmeddelanden än män. Dessutom ser innehållet annorlunda ut. Hatet mot kvinnor innehåller sexualiserat våld och fokuserar på utseende och huruvida kvinnan är åtråvärd. Det finns alltså en skillnad som är både kvantitativ och kvalitativ, såväl mängd som innehåll skiljer sig åt. Detta gäller för hela gruppen. Enskilda undantag förekommer alltid, det är de övergripande mönstren som är intressanta här. Finns dessa skillnader så kan vi dra slutsatsen att kön är en definierande faktor. Detta fenomen har med kön att göra.

Men det räcker inte, vi ville veta om det hela har med jämställdhet att göra. Dvs, är detta en feministisk fråga?

Det andra vi då måste fråga oss är, är denna skillnad, den som vi kan se mellan grupperna män och kvinnor i samhället, är det en skillnad som vi skulle vilja förändra? Om svaret är ja, då kvalificerar detta som en feministisk fråga. Är svaret nej, så handlar kanske det t ex om att åtgärda kränkningar i allmänhet. Hur kränkningarna ser ut för de olika grupperna blir mindre viktigt.

Svaret på den första frågan handlar om vetenskaplig metod, inte om åsikter. Slutsatsen kan bestridas med vetenskaplig kritik, inte med tycke och smak. Somliga anser att genusvetenskapen är godtycklig och saknar objektiva verktyg, det förändrar inte att resultaten är dokumenterade och därmed öppna för granskning.

Svaret på den andra frågan handlar om värderingar och åsikter, inte om sannolikhet. Det finns gott om människor som inte ser ett problem i att en kvinna som de tycker klär sig slampigt blir kallad slampa, eller att män uttrycker sexuella fantasier i sina känslor gentemot kvinnor. Vissa människor tycker att detta är helt naturligt, the way of the world och så kan det gott få vara. För dem har det inte med jämställdhet att göra, hur tydliga skillnaderna än är. När vi bestämmer oss för att frågan är feministisk, då har vi tagit ställning. Vi har sagt att de skillnader vi ser är ett problem som vi vill bekämpa.

När vi bestämmer oss för att något har med jämställdhet att göra, då har vi sagt två saker. Vi har sagt att här finns skillnader som har med könstillhörighet att göra, och de skillnaderna skapar en orättvisa som vi inte vill se i vårt samhälle.

Hur återskapar man meningsfullheten, då den just har ryckts ifrån en? Detta eviga meningsskapande, det tycks ibland vara den enda jag ägnar mig åt. Varför är jag här, varför ska jag lyssna på dessa människor, vad ska jag göra med detta tillfälliga jobb jag egentligen inte vill ha, hur ska jag motivera mig att fortsätta framåt. Alla dessa frågor om meningsfullheten, samtidigt som jag hänger mig åt litteratur och övningar som ska lära mig att acceptera livets företeelser som de är. Samtidigt som jag hänger mig åt flykt.

Det är ledan jag inte tål, den är den som förgör mig. Fångat i ledan är mitt sinne som en tiger i bur. Lojt och slumrigt stryker det genom dagen, lättprovocerat gläfser det åt den som stör, den som slänger åt mig något trivialt i ett försök att roa mig. Sprängfyllt av mental överskottsenergi kastar det sig då och då över någon intet ont anande som råkar kommentera något Viktigt på ett ogenomtänkt sätt. Sådant jag inte borde lägga mig i och inte skulle lägga mig i om jag ägnade mig åt något vettigt.

Jag försöker med att lägga ut små presenter åt mig själv. Två veckor fram i tiden. Två månader fram i tiden. Något att se fram emot i väntan på nästa möjlighet till förändring. Jag bävar inför rutinen och sysslolösheten. Jag är menad för något annat än detta.  

Ibland blir det inget. Det spelar ingen roll hur bra man gjort ifrån sig eller hur mycket man hoppats. Ibland blir det inget ändå.

Jag visste det den här gången också. När det har gått lite mer än en vecka och ingen hör av sig, då är det troligen kört. Det var tredje gången gillt. Jag försökte låtsas som ingenting och tänka ut skäl till att det tog tid. Men på natten drömde jag min gamla blödningsdröm och vaknade upp förbryllad eftersom jag inte förlorat någon något. En halvtimme efter beskedet kom blödningen på riktigt, som ett otäckt kvitto på vad som gått fel. Framtiden glider ifrån mig lite till.

Jag minns gåvorna som räcktes fram och åter mellan mig och den jag en gång älskade. Jag minns ömheten och sårbarheten, jag minns ärligheten och naiviteten. Jag minns hur lätt det var då, när det inte fanns något att förlora. Då, när det inte var mer än det var i varje ögonblick.

Nu är det som så mycket som ska byggas upp, det är så viktigt att det blir rätt och det är så mycket som ska fungera. Det läskigaste är de gånger jag lägger märke till att jag är den som håller tillbaka. Jag har mer att ge men en del av mig säger bestämt ifrån. Nej. Jag vill inte. De gångerna undrar jag hur det ska gå. (För om inte jag gör det, vem gör det då?)

Vi har säkert alla varit med om det. De där händelserna eller relationerna eller personerna som gör att en del av livet genast känns svårare. Det där som gör att en del av livsutrymmet plötsligt annekterats av något jobbigt som vi inte vill kännas vid. När det händer något på en plats dit vi ofta går som gör att det inte längre känns kul att gå dit.

Det är som min bästa vän sa, det är som att bli rånad.

Jag bor i en liten stad och jag har bott här länge. Kommer jag på kant med någon är sannolikheten stor att jag träffar på den personen igen. Det har hänt mig flera gånger och det är alltid lika besvärligt. Det får mig att önska att jag löst det där som hände ordentligt. Att jag inte varit så feg. Det får mig att önska att personen bara försvann, gick upp i rök. Eller att jag gjorde det. Flyttade, stack, inte var i vägen.

Där har vi det. Det är precis det som är problemet, för det som har skett har skett och det är ingens fel att vi möts igen. Eller att vi inte rett ut allt som varit. Ibland blir det bara fel och ibland så funkar det bara inte. Men så finns det omständigheter som gör att vi måste samexistera. Eller så möts våra vägar bara för att det råkar bli så.

Någonstans måste man bestämma sig. Inte för hur det ska kännas, för det går inte. Det går inte att bara strunta i det, att ignorera, att glömma. Vi är inte sådana och det ska vi vara glada för. Vore vi sådana skulle vi kunna göra hur som helst mot varandra och bara gå vidare. Nej, men vi måste bestämma oss för vad som är viktigare. Det kan vara att ta hand om ett barn. Det kan vara att finnas där för någon som behöver det. Det kan vara att återta kontrollen, att behålla det där livsutrymmet som vi behöver få vara i. Det vara att fortsätta göra det som är roligt. Det kan vara att fortsätta att vara den där personen vi vill vara. Oavsett.

Och så ibland, när det är svårt, då behöver vi lite hjälp av den som står bakom oss och påminner oss om den vi är och vad det var vi ville. Och att det också kan vara ok att ändra sig ibland. Jag har de personerna i mitt liv också. Tack och lov för det.