Nu har jag tydligen trillat hit igen, så varför inte ta tillfället i akt och tänka lite till med fingrarna.

Tänker gör jag en hel del. Nu också i jobbet. Mitt jobb går till stor del ut på att tänka. Prata om att tänka. Tänka på andra sätt. Tänka hit och tänka dit. En bra dag kan jag och den jag tänker tillsammans med tänka ihop något nytt som vi båda kan ta med oss på vidare äventyr i den berättelse vi kallar livet.

Det är något fantastisk med att jobba så. Samtidigt skapar jag inte något handgripligen, något jag kan titta på i efterhand och känna mig stolt och nöjd med. Det här får mig att undra vad jag egentligen kan. Utöver att tänka. Vad kan jag göra med mina händer till exempel?

Min sambo börjar oväntat brodera och jag känner mig smått avundsjuk. Det blir något av det där han gör. Något vi kommer att ha kvar hela livet förmodligen.

Jag läste World War Z före julhelgerna. Där faller civilisationen, som i alla zombie-historier, och människorna blir tvingade att omvärdera saker och ting. De börjar söka efter kompetens bland de överlevande. Vem kan bygga hus? Vem kan sy kläder? Vem kan odla mat? Vad kan du? Jurist? Du kan dra upp ett avtal? *suck* Du får plocka skräp är borta under tiden.

Så vad kan jag? Inget av det där. Nu finns det ju inga zombies, och det är ju tur. Men ändå. Jag vill också kunna något.

När jag valde det här namnet på bloggen var det nästan på skoj. Jag var ju absolut ingen psykolog men hade stora tankar och ambitioner om att bli en. Vad det nu var. Psykologen.

Nu när jag till slut blivit psykolog till yrket känns namnet naket, på något vis oförskämt. 

Många gången har jag undrat om jag ska byta namn, för att klä på mig igen, för att bli ödmjuk.

Mitt behov att skriva här är nästan helt försvunnet. Den energi som här blev till en önskan att berätta går nu dit den ska, till dem som möter mig på jobbet. Det är ett jobb som tar mycket energi. Enormt mycket energi. Det är ett svårt jobb. Det är ett speciellt jobb. Varje dag sitter jag mitt emot personer som lär mig på nytt vad det är att vara människa.

Det är ett privilegium.

Det är ett ansvar.

Jag undrar varje dag om jag ska klara det.

All the greatest and most important problems of life are fundamentally insoluble... They can never be solved, but only outgrown. This "outgrowing" proves on further investigation to require a new level of consciousness. Some higher or wider interest appeared on the horizon and through this broadening of outlook the insoluble problem lost its urgency. It was not solved logically in its own terms but faded when confronted with a new and stronger life urge.
- Carl Jung

Det känns som att jag håller andan nu. Snart ska jag hoppa. Hjärtat slår.

Något är annorlunda.

Jag träffade min partner för två år sedan, dagen efter min födelsedag. Sedan har det gått oändligt långsamt i mina mått mätt. Semesterperioden har varit vår enda möjlighet att vara nära varandra under en sammanhållen period och efter varje sommar har något förändrats. Första sommaren slutade med en helt ny erfarenhet av trygghet och tillförsikt inför framtiden. Den här sommaren har slutar med ett helt nytt pirr i magen. Jag har väntat på det. Jag har undrat. Jag har frågat mig var det var. Ibland tar det lite längre tid. Nu är det här. Nu tittar jag på bilder där han ler och jag ler för att hans leende är så fint att det inte går att låta bli. Det var det första min granne kommenterade, hans mun. Vissa får en sån där mun antar jag. Jag fick inte det. När jag ler blir min mun krokig. Ibland undrar jag om det ser lite läskigt ut.

Varje gång då han åker hem, och bort från mig igen, brukar något litet brista och en känsla sippra ut. Var den har varit då vi var tillsammans vet jag inte, men när han åker kryper den fram. Ibland är jag arg, för att jag stört mig på något men inte sagt det. Ibland är jag ledsen, för att han sårat mig och jag inte har sagt det. Ibland gråter jag bara i min säng utan att riktigt veta varför, kanske bara för att jag inte gjort det på ett tag. Det här dagarna har jag känt mig rörd och liksom lycklig. Inatt när jag inte kunde somna skrev jag något viktigt. Något jag velat skriva länge. Nu finns det också. En sommar till, sedan kanske jag får säga det.

Idag är det Sveriges nationaldag. Senast i förrgår fick vi, i detta sammanhang ett vi som handlar om nationell samhörighet, ta emot en känga från en hysterisk dansk antropolog som anklagade Sverige för någon slags obskyr feministisk fascism. Ständigt sparkas begreppet "politisk korrekthet" runt som en nedvärderande sätt att beskriva ett folk som inte vill "säga som det är". Detta av människor som med våldsam övertygelse försöker ta patent på just "hur det är". Jag vill påminna om hur PK definieras:

Två betydelser av PK:

1. Politisk korrekthet: att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.

2. Politiskt korrekt: som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Nina Björk skriver ett svar i DN kultur där hon tillbakavisar danskens kritik med att om det är något vi uppnått i sverige så är det en lägre toleransgrad för sexism. Det är vad det handlar om. Inte hur det är, utan hur vi vill ha det.

Politiskt korrekthet är allstå ett relativt begrepp och vad det innehåller beror på det rådande idealet. Jag är gärna politiskt korrekt så länge det ledande kulturskiktet i det samhälle där jag lever står för ett jämställdhetsideal. Det att ett samhälle utvecklar lägre tolerans mot olika typer av förtryck, det är i sanning något att fira.

Snart ett år och det här ”tillfälliga” jobbet – interimjobbet – sätter sig i kroppen som i en välsutten fotölj. Jag är snabb igen. Jag rör mig snabbt, jag tänker snabbt, jag pratar snabbt. Det påklistrade leendet sitter där det ska. Såren på händerna är tillbaka. Brutna naglar som stött emot nån kant, skärsår från förpackningar som ska öppnas (snabbt), nagelband som fastnat i kartongkanter, torra händer som tvättas för ofta. Smärtan är också tillbaka. En våt trasa som vrids om bakom bröstbenet, då när allt inte riktigt flyter som det ska, då målen inte uppfylls. Irritationen är tillbaka, mot dem som inte gör arbetet lättare, mot dem som inte hjälper till, mot dem som lägger ansvar där ansvar inte ska vara eller duckar ansvar som att det tillhör någon annan, eller mot dem som tror de köpt sig rätten till ohyfs för strax under hundra kronor.

Men sen finns det alltid någon annan som springer fortare, har fler sår, torrare händer, mer ont på fler ställen, någon som är argare, någon som avskyr de betalande ännu mer. Och jag påminns om att det här inte är min värld längre, jag är bara på besök. Det finns sådant som jag längtar efter som är så mycket viktigare än det här.

Svaret på olika vardagliga mysterier har gäckat mig de senaste åren utan att ens det stora mäktiga Internet kunnat erbjuda svar. Någonstans i cyberrymden har dock frågorna så småningom nått fram till rätt mottagare så varför inte dokumentera svaren för den som eventuellt också undrar. Eller för att jag inte har något bättre att göra när jag VAB-ar.

Mysteriet med purjolöken:

Sedan jag började abonnera på färdigplockade matkassar följer det då och då med purjolök. Receptet meddelar snällt en eller ibland en halv purjolök som ska hackas, oftast fint. Där står jag med purjolöken i handen och har ingen aning om vilken del av löken som är lök och vilken del som är rot alternativt blast. Och hur får man bort jorden?

Jo, så här:

”Skär av roten, den vita delen med rötterna, och snitta löken i mitten. Skölj noga för det kan vara jord mellan bladen. Sedan kan du använda hela purjon ända ut till det gröna”

Tack för det, en vanlig hederlig bloggare.

Mysteriet med sötningsmedlet:

Vi vet alla att många är det som vill byta bort socker för att gå ner i vikt. Det bryr jag mig inte om. Däremot har jag problem med dåliga tänder med många hål och har därför alltid undrat huruvida alternativa sötningsmedel är lika dåligt för tänderna som socker. Inte ens min tandläkare har kunnat svara på den frågan utan börjat prata om hur light-produkter får oss att äta mer generellt, eftersom vi lurar oss själva att light-produkten ska ge samma mättnadskänsla som sockerprodukten. Vilket den inte gör. Suck, jag brydde mig alltså inte om mängden ätande utan huruvida produkten i sig fräter på tänderna.

Och nu:

”De mest använda sötningsmedlen är sackarin, aspartam, acesulfamkalium, cyklamat, sorbitol, xylitol och mannitol. Gemensamt för sackarin, aspartam, acesulfamkalium och cyklamat är att de är framställda på konstgjord väg. De liknar inte vanligt socker kemiskt. Det är inte bara de drycker som sötats med vanligt socker som skadar emaljen. Även de sockerfria dryckerna, lightläsk som sötats med aspartam, ger frätskador. Risken bedöms som lika stora vare sig man dricker läsk som sötats med socker eller andra sötningsmedel.

Sorbitol, xylitol och mannitol däremot, är kemiskt besläktade med socker. Dessa sötningsmedel används i sockerfritt tuggummi och skadar inte tänderna.”

Tack för det, en tandhälsovårdssajt.

Mysteriet med koffein i espresso:

Espresso borde rimligen vara mer uppiggande än kaffe eftersom det är starkare, tänker jag. Men en espresso är ju mindre än kaffe i volym, så det kanske jämnar ut sig? Nej, espresso innehåller inte koffein på samma sätt som kaffe eftersom det bryggs annorlunda, hävdar någon. En tabell jag läser menar att espresso, tillrett på korrekt vis, innehåller lika lite koffein som varm choklad. Nåja, espresso bryggs ju på mängder olika sätt så vadå? Att det skulle innehålla lika lite koffein som choklad, det tror jag helt enkelt inte på. Så det beror på hit och dit och inget svar.

Tills nu:

"Svaret beror förstås på hur mycket kaffekoppen rymmer och hur man doserar. Det beror också i viss mån på vilken kaffeböna (Arabica eller Robusta) kaffet innehåller. I exemplet nedan visar vi ett räkneexempel baserat på kaffe ur vårt sortiment som innehåller 100 % Arabica.

Vår espresso innehåller ca 3,5 mg/g koffein medan bryggkaffet innehåller ca 0,9 mg/g.

Till en vanlig kopp kaffe doserar man normalt 7-8 g kaffe och 1,5 dl vatten. Eftersom sumpen absorberar ca 2 cl vatten per gram kommer den färdiga koppen att ge ca 1,35 dl.
Om man räknar på 0,90 mg/g x 135 g ger detta 121,5 mg koffein per kopp.

En espresso är ca 3,5 cl vilket ger ca 122,5 mg koffein per kopp espresso.

En enkel espresso ger alltså ungefär lika mycket koffein som en kopp kaffe i exemplet ovan: I båda fallen doserar du 7-8 g kaffe per kopp och koffein är mycket lättlösligt .

(Ett kaffe med Robusta kan ge ett högre koffeininnehåll)."

Tack för det, ett kaffesäljande företag i Sverige.

Ännu ett besked att vänta på. Ännu ett telefonsamtal som dröjer.

I stället ringer någon annan. Någon försöker dra i några trådar. Någon försöker vända på några stenar. Någon ska kolla upp och höra av sig. Det är Tåg A som plötsligt ruckar lite på sig. Det var bara det att jag sneglat på allvar åt Tåg B rätt länge nu och Tåg A känns inte längre så attraktivt.

Snälla snälla snälla, ring nu då! Ring nu så att jag inte behöver göra det här valet. Jag försöker tänka det så hårt jag kan, men det hjälper inte den här gången heller. Telekinesi kan jag lista bland mina svagheter.

I stället blir jag sjuk. Hasar runt eländig här hemma med virus i magen och illamående som håller i sig så länge att jag börjar sympatisera med de gravida som får stå ut med detta i månader. Men fick jag byta mitt virus mot en bebis skulle jag inte tveka. Apropå det..

Det finns mycket att förlora, oavsett hur det går. Det här är ett sådant vägskäl. En rejäl påse med Skam finns också att hämta där det efterlängtade tåget stannar. Vill man ta de stora läskiga stegen i livet så får man räkna med att stoltheten går lite upp och ned, sa ex-grannen. (Hon längtar efter mig, säger hon. Men nej, riktigt så långt kan jag inte åka. Inte nu.)

Visst.

Det är ingen ursäkt.

Men ändå.

Vänta inte, stod det i tidningen. Vänta inte.  (Gud, var det Du?)

Snälla snälla snälla, ring nu.