Idag spåren av en besökare på ängen. Jag låtsas inget se, men den lilla flickan ler och lägger lyckligt kinden mot marken. Så välkommen, alltid så välkommen. Hoppas att du kommer åter. 

Idag flyttade mina grannar. Mina bästa grannar. En av mina närmaste vänner och pojken som växt upp som en bror till min son. 

När jag kom hem var alla deras saker borta. Deras cyklar, deras leksaker, deras blomkrukor. Jag tittade in genom deras fönster och såg tomma rum, lite skräp och några dammråttor. En tom diskbänk (ett fenomen som under sju års tid inträffat vid totalt ett tillfälle)(mina grannar var ej nitiska vad gällde disken utan ägnade hellre kvällarna åt annat än att städa köket). En kvarglömd gardin. Övergivna prunkade rosenrabatter som inte verkar ha märkt vad som hänt. Ännu.

Det är alldeles tyst här. Det brukar det vara, men nu hörs det. Det är som att hela österväggen blivit stum. Som när fläkten slutar gå.

Nu är vi ensamma här.

Det gör ont ända ner i knäna.

På måndag bor främlingar där.

I väntan på andra möjligheter har sommarjobbet övergått i heltidstjänst. Arbetet sätter sig i kroppen igen som i en välsutten fotölj. Kroppen ställer in sig på cykler av ansträngning och återhämtning, den jobbar hårt och blir sedan trött. Det är väl så det ska vara. Kanske. Tiden rusar iväg på det här sättet. Livet passerar en vecka i taget, hack i häl på årstidernas övergångar. Det blir inte mycket energi över till annat. 

Kroppen ställer också om sig till partnerskapsläget. Vanan att ha någon nära, den regelbundna tillförseln av tillhörande hormoner och abstinensen när de uteblir. Det är en plåga likt en huvudvärk som smyger sig på. Inte samma plåga som den långdragna ensamhetens ständiga undernäring som lägger sig i djupet av själen och drar ner omsättningen (av vad?) till ett tillstånd av överlevande. Nej, nu är systemen aktiverade igen och de påminner om att de ska underhållas. Hjärtat och huden fastar i väntan på nästa högtid.

Partnerskap, säger jag för mig själv och inser att jag inte upplevt det förut. Att dela livet utan samhörighet och ömsesidig avlastning är bara ytterligare en börda. Jämfört med den sortens samvaro är det ensamma livet som en utdragen semester. Partnerskapet visar sig vara något annat. Plötsligt finns någon som deltar, som förenklar, någon som hjälper till att bära i stället för att lägga till och lasta på. Det är väl så det ska vara, inte sant? Jag önskar att någon hade berättat det för mig tidigare i stället för att mata mig med negationer.

Hur som helst. Det här känns som ett mellanläge. En väntan på ett försenat tåg. Där är jag nu.

Jag får följa med till en ny möjlig samvaro och det är en trivsam del av fältet som breder ut sig här. Den får mig att vilja vara en del av den. Mina barn skulle få det bra här. Det skulle alltid finnas något mer för dem om jag av någon anledning inte skulle räcka till. Det är en trygghet och det är något annorlunda, något jag inte haft. Samtidigt är det något hos mig som undrar varför den tanken väcks, den att jag av någon anledning skulle falla ur. Den som varnar mig att jag en dag skulle finna på en stig som leder in bakom snår som borde var ogenomträngliga. En stig jag skulle lägga märke till enbart för att jag sett den tidigare. Det finns ett hål där som skulle sluka mig och dra mig rätt ner i Underlandet. Jag kommer inte att släppa taget om det här, det vet jag nu, men det finns också en del av mig som alltid kommer att söka efter den där stigen med blicken.

Det var en annan sak också. Jag satt i kyrkan idag och lyssnade till skolavslutningens traditioner. Jag lade märke till trivsamheten i ceremonin och jag funderade på om jag skulle kunna gifta mig där.

Svaret var ett av dem som erfarna psykologer säger är standard då någon ställer dem en fråga.

Det beror på.

(Det andra är: Jag vet inte.)

Gud eller ingen Gud, jag skulle inte kunna lova något jag inte trodde helt och fullt. Trodde jag det helt och fullt, då är jag övertygad om att det är där det skulle höra hemma.  

Jag kanske borde fixa headern. Termin 10 är över.

Jag tar ett steg åt fel håll och sätter mig till rätta. Det var inte hit jag skulle men det är här jag måste vänta. Ett år har jag lovat. Det känns som att det här kommer att bli det längsta året i mitt liv.

En del av mig får nya idéer. Det finns platser som drar. Det finns röster ur det förflutna som kallar på mig. Det visar sig att min far växte upp i samma stad dit min käraste granne ska flytta, samma stad där jag pustat ut av lättnad så många gånger på väg ned längs kusten. Inte alls långt från en gammal dröm, från två. Inget annat än sammanträffanden men tillräckligt för att bryta upp låset i tanken.

Men nej. Inte nu. Just nu finns det annat som sker som är viktigare.

I delar av stan stängs vatten och värme av och jag undrar om.. Men nej. Inte du. Jag frågar mig om det någonsin kommer något som är starkare.

Jag känner något likt klaustrofobi krypa upp tätt inpå mig. En lätt beröring av panik och en förflyttning bort från verkligheten. Jag tycks se mig själv som utifrån. Jag väntar lagom länge, jag får ett jobb jag vill ha och jag blir bra på det. Jag tar människor i hand, jag håller presentationer och jag leder grupper. Jag bär kavaj för att jag trivs med det. Jag är vuxen. Det är jag och ändå inte jag. Det är mitt liv och ändå inte mitt liv. Det är nära och ändå oändligt långt ifrån.

Häromdagen stod jag bredvid en sån där man. En sån man som äger hela planen för att han ser hur andra inte räcker till och tycker att det är hans skyldighet rättighet att kompensera. En sån man som sträcker ut sin arm i luften och gör att den som är mindre – i det här fallet var det jag  - duckar och lämnar platsen fri. I fem år har jag gått i skolan med andra män, och några kvinnor, som påstår att de inte finns. Att de är en feministisk myt. Och så står de där. Männen som styr världen.

För två veckor sedan hände något jag aldrig trodde skulle ske. Det var en seger och ett ögonblick av intensiv lättnad, tacksamhet och något snarlikt lycka. Det hängde där i luften ett ögonblick – två – och så sjönk det undan som om det aldrig hänt. Som något självklart. Ena stunden omöjligt, i nästa helt normalt. Jag insåg att det gått förlorat. Och så den skuggan av panik. En död hand mot min hud. Väggarna som kommer närmre.

Vad är det här?

Det rullar in som vågor den här tiden på året. Knopparna. Gräset. Solen. Värmen. Närheten. Sången. Sanden. Vinden i en björkkrona ännu utan löv. Tårarna. När han höll min hand och sa

Det hade jag velat

När han sa

Det finns så många förväntningar

Och han sa

Jag sitter fast i det.

Och jag tänkte att det är en fantasi. Det är inte vad han menar. Han vet inte vad han säger nu.. och strax var det försvunnet.

Fler vågor.

Skärpan. Den uteblivna förklaringen. Rösten om natten. Trösten och lättnaden. Hur jag sa

Det är så som det ska vara

Och han höll mig hårdare.

Hur jag darrade den morgonen. Utmattad.

De morgnarna som följde, vackrare och vackrare allteftersom maj blommade ut omkring oss. En altargång av lycka fram mot stupet.

När han skulle gå och jag sa

Vi ska inte ta farväl

Och han frågade

Är du här när jag kommer tillbaka?

Och jag svarade

Jag vet inte vad som kommer att hända innan dess.

Vi tog aldrig farväl och han kom aldrig tillbaka. Men maj återvänder varje år. Lika vacker. Lika fylld till brädden. Lika ljudande av sång inför avgrunden. Maj får allt som hände efteråt att tyckas overkligt. Jordbävningen som öppnade sprickan mellan oss och rösterna som steg därur när allt var över. Övertäckta röster ur ett hål.