Jo för att det är lättare att välja ensamheten än att bli utsatt för den.

Jag älskar människor som trotsar hajarna och kommer för att hämta mig. Ni är modigare än jag. Tack.

I den svidande frånvaron av ömhet sträcker minnet ut en hand och i mörkret bakom samma slutna ögon sitter han på min sängkant igen, tidigt på morgonen när det är dags att gå. Samma slutna ögon vågar inte se tillbaka upp på honom för att ta emot all den kärlek som bara tillfälligt är på besök och istället rör han vid min kind och går. I den stilla, tysta natten då han sedan länge varit borta öppnar jag mina ögon mot minnets hand i mörkret, möter den i tacksamhet och tänker att jag är rik för i varje ögonblick av tomhet fyller minnet mig med all den kärlek som förblir.

In the stinging absence of tenderness memory extends a hand and in the darkness behind the same closed eyes, he sits on my bedside again, early in the morning when it is time to go. The same closed eyes dare not look back up at him to receive all the love that is only temporarily for a visit and instead he touches my cheek and leaves. In the still, silence of night when he has long been gone, I open my eyes to memory's hand in the darkness, meet it in gratitude and think that I am rich for in every moment of emptiness memory fills me with all the love that abides.

Plötsligt får jag syn på den lilla flicka fångad i en vuxen kvinnas kropp, mitt Lilla Jag, som nu klivit ut i ljuset för första gången sedan hon väcktes (av prinsens kyss? hö hö) och tittar runt i vida världen med stora undrande ögon. För första gången kliver jag ut ur den roll jag burit runt mig, den som ersatt mig då jag föll i sömn en gång (för 100 år sedan)(101 år sedan, jag har ju varit vaken ett år). För första gången erkänner jag min litenhet för någon, för första gången säger jag "jag är ny här, jag vet inte hur man gör" istället för att försöka ändå och hålla min osäkerhet för mig själv. För första gången försöker jag inte ordna det som sker utan låter det vara. Trasigt, raserat, opresterat. Jag ser min egen gloria (krona?) falla och drar en lättnadens suck för att jag får vara människa igen.

Jag satt hos frisören förra veckan och fick en bunt veckotidningar i knät, såsom man får när frisören blandar färg och river av foliestycken hon snart ska kleta fast i håret för att skapa ”mer liv” i de döda stråna. I en av dessa fanns en alldeles för lång men ändå inspirerande artikel om författaren Elizabeth Gilbert, bl a illustrerad av en bild där hon lutar sig tillbaka statyetter av Buddha i makens lilla Bali-affär. En sådan bild kunde knappast gå mig förbi och hela artikeln gjorde mig glad (en glädje som gick hand i hand med otåligheten över de alldeles för många sidorna för en dylik artikel). Jag kände igen mig jättemycket och beställde genast hennes bok. Nja, inte från frisörstolen, sådan lyx tillfaller dem som äger en Ajfån, men sen. Det var jättelänge sedan jag läste en roman och nu vill jag köpa den till alla mina 30-åriga väninnor eftersom jag känner igen mig jättemycket i den också och dem jättemycket (speciellt P och en av Ps favoritskådisar pryder omslaget med sitt spanska anlete till råga på allt) men framför allt väcker den en längtan..

..inte efter resandet.. eller den andliga upplevelsen (alla måste finna sin egen väg).. eller ens tillbaka till min version av den brinnande lamslående passionen som flytt (eller jo ok, liiite)..

..men till skrivandet.

Det rycker och kliar i mig och gör t o m att jag måste lägga undan boken ett tag för att skriva just om (indikatorn på indikatorn) skrivandet och allt berättande som trängs i en flod av ord som inte riktigt meandrat sig till munnen i just den här varelsen. Stadiga vallar hindrar denna översvämning med eller mot min vilja men fingrarna häver sig upp.

Så kommer jag att tänka på min dansterapeut och alla paket vi ska öppna tillsammans. Det är väl inte riktigt sant att jag inte längtar efter resandet, men det är en annan resa jag söker. Hur ska vi våga ge oss ut på den här resan tillsammans? frågade hon mig. Vad ska vi göra för att våga? Jag hade inte riktigt ett svar och försökte inte hitta på något men överenskommelsen blev autenticitet. De bästa faller mest i backen, sa hon och det började bli trångt mellan metaforerna. Här behöver du inte ploga dig ner, det är ju här du ska falla. Kan falla. Kan lära mig att falla. Så det är här jag ska lära mig att falla och samtidigt öppna alla paketen. Jag känner mig plötsligt som om jag gett mig ut på juluppdrag. En liten tomtenisse i skidbacken. En liten nisse som fått diagnosen DAMP som ska slå sig och lära sig förstå.

Och så ska han lära sig dansa. På något sätt har jag fått för mig att om jag kan lära mig dansa så kan jag lära mig berätta.

Vilken helg det blev! Fredagsmys med T&Co och en ny bekantskap, lördagslunch med L, lördagkväll med K och ett nytt sammahang med lärdom att avstå från ett gammalt, ett oerhört givande söndagssamtal med S, en promenad med grannen och så fika med kandidat C och ett gäng andra klasskamrater. Nästan bara P som saknades.. Allt det där och så undrar jag om det är det här det innebär att ha ett normalt socialt liv? Nä, det låter extremt.. men nog blir det tydligt för mig hur stolen blir stadigare ju fler ben den står på. Tydligt blir det också hur orättvist det är att kräva av någon enda person att vara allt.

Nu kommer övergångsångesten på allvar och tankarna virvlar i sinnet som fallna höstlöv från ett träd. Från lysande gröna till brinnande röda till multnande svarta. Den vinande vinden skrattar åt mig där den blåser undan mina drömmar och rycker all min längtan ur mina händer. Inte här, inte då, inte nu, inte Du. Den kalla höstsolen ler överseende. Dags att gå vidare, säger den och vänder sig bort. Dö idag och lev imorgon. Blommorna kommer igen.

Hur jag förtrollas av människor som brinner sakta, lugnt och ihärdigt. Hur jag hypnotiseras av deras glöd och flammande passion gömd under en blygsam yta. Hur jag fylls av deras värme när de talar. Hur jag inte kan avstå från att lyssna då de talar - rakt från hjärtat - då de glömmer sig själva och deras tunna, mjuka skal faller undan. Då de står vidöppna i all sin sårbarhet, i all sin nakna verklighet och generöst ger av sina drömmar, sitt hopp och sin rädsla. Okonstlade. Utan egenintresse. Utan jakt på bekräftelse. Förlorade i sin sak. Det här är människor som inte syns i mängden, som försvinner i sin ödmjukhet. Grå på utsidan och flammande röda inuti. De här är människorna jag förälskar mig i; ett ögonblick, en minut, en timme eller en livstid. Det här är människorna som inspirerar mig och fyller mig med en glädje och längtan efter ett större liv. Ett liv större än Jag.

Strax skiftar ännu en årstid och jag drömmer förändringsdrömmar där jag tvingas flytta från min lägenhet, den här gången till en vacker men ranglig bostad som hotar blåsa omkull.

Snart byts en kull kamrater ut mot en annan och jag drömmer förlustdrömmar, där den senaste andre som rört mitt hjärta väljer att inte fullborda min önskan.

Frågor som ”hur känns det inför hösten” börjar dyka upp och jag konstaterar att jag i princip inte tänkt en tanke inför hösten.

Ikväll när vi lämnade restaurangen strax efter tio på kvällen doftade det vinter i luften.