Plötsligt får jag syn på den lilla flicka fångad i en vuxen kvinnas kropp, mitt Lilla Jag, som nu klivit ut i ljuset för första gången sedan hon väcktes (av prinsens kyss? hö hö) och tittar runt i vida världen med stora undrande ögon. För första gången kliver jag ut ur den roll jag burit runt mig, den som ersatt mig då jag föll i sömn en gång (för 100 år sedan)(101 år sedan, jag har ju varit vaken ett år). För första gången erkänner jag min litenhet för någon, för första gången säger jag "jag är ny här, jag vet inte hur man gör" istället för att försöka ändå och hålla min osäkerhet för mig själv. För första gången försöker jag inte ordna det som sker utan låter det vara. Trasigt, raserat, opresterat. Jag ser min egen gloria (krona?) falla och drar en lättnadens suck för att jag får vara människa igen.

Jag satt hos frisören förra veckan och fick en bunt veckotidningar i knät, såsom man får när frisören blandar färg och river av foliestycken hon snart ska kleta fast i håret för att skapa ”mer liv” i de döda stråna. I en av dessa fanns en alldeles för lång men ändå inspirerande artikel om författaren Elizabeth Gilbert, bl a illustrerad av en bild där hon lutar sig tillbaka statyetter av Buddha i makens lilla Bali-affär. En sådan bild kunde knappast gå mig förbi och hela artikeln gjorde mig glad (en glädje som gick hand i hand med otåligheten över de alldeles för många sidorna för en dylik artikel). Jag kände igen mig jättemycket och beställde genast hennes bok. Nja, inte från frisörstolen, sådan lyx tillfaller dem som äger en Ajfån, men sen. Det var jättelänge sedan jag läste en roman och nu vill jag köpa den till alla mina 30-åriga väninnor eftersom jag känner igen mig jättemycket i den också och dem jättemycket (speciellt P och en av Ps favoritskådisar pryder omslaget med sitt spanska anlete till råga på allt) men framför allt väcker den en längtan..

..inte efter resandet.. eller den andliga upplevelsen (alla måste finna sin egen väg).. eller ens tillbaka till min version av den brinnande lamslående passionen som flytt (eller jo ok, liiite)..

..men till skrivandet.

Det rycker och kliar i mig och gör t o m att jag måste lägga undan boken ett tag för att skriva just om (indikatorn på indikatorn) skrivandet och allt berättande som trängs i en flod av ord som inte riktigt meandrat sig till munnen i just den här varelsen. Stadiga vallar hindrar denna översvämning med eller mot min vilja men fingrarna häver sig upp.

Så kommer jag att tänka på min dansterapeut och alla paket vi ska öppna tillsammans. Det är väl inte riktigt sant att jag inte längtar efter resandet, men det är en annan resa jag söker. Hur ska vi våga ge oss ut på den här resan tillsammans? frågade hon mig. Vad ska vi göra för att våga? Jag hade inte riktigt ett svar och försökte inte hitta på något men överenskommelsen blev autenticitet. De bästa faller mest i backen, sa hon och det började bli trångt mellan metaforerna. Här behöver du inte ploga dig ner, det är ju här du ska falla. Kan falla. Kan lära mig att falla. Så det är här jag ska lära mig att falla och samtidigt öppna alla paketen. Jag känner mig plötsligt som om jag gett mig ut på juluppdrag. En liten tomtenisse i skidbacken. En liten nisse som fått diagnosen DAMP som ska slå sig och lära sig förstå.

Och så ska han lära sig dansa. På något sätt har jag fått för mig att om jag kan lära mig dansa så kan jag lära mig berätta.

Vilken helg det blev! Fredagsmys med T&Co och en ny bekantskap, lördagslunch med L, lördagkväll med K och ett nytt sammahang med lärdom att avstå från ett gammalt, ett oerhört givande söndagssamtal med S, en promenad med grannen och så fika med kandidat C och ett gäng andra klasskamrater. Nästan bara P som saknades.. Allt det där och så undrar jag om det är det här det innebär att ha ett normalt socialt liv? Nä, det låter extremt.. men nog blir det tydligt för mig hur stolen blir stadigare ju fler ben den står på. Tydligt blir det också hur orättvist det är att kräva av någon enda person att vara allt.

Nu kommer övergångsångesten på allvar och tankarna virvlar i sinnet som fallna höstlöv från ett träd. Från lysande gröna till brinnande röda till multnande svarta. Den vinande vinden skrattar åt mig där den blåser undan mina drömmar och rycker all min längtan ur mina händer. Inte här, inte då, inte nu, inte Du. Den kalla höstsolen ler överseende. Dags att gå vidare, säger den och vänder sig bort. Dö idag och lev imorgon. Blommorna kommer igen.

Hur jag förtrollas av människor som brinner sakta, lugnt och ihärdigt. Hur jag hypnotiseras av deras glöd och flammande passion gömd under en blygsam yta. Hur jag fylls av deras värme när de talar. Hur jag inte kan avstå från att lyssna då de talar - rakt från hjärtat - då de glömmer sig själva och deras tunna, mjuka skal faller undan. Då de står vidöppna i all sin sårbarhet, i all sin nakna verklighet och generöst ger av sina drömmar, sitt hopp och sin rädsla. Okonstlade. Utan egenintresse. Utan jakt på bekräftelse. Förlorade i sin sak. Det här är människor som inte syns i mängden, som försvinner i sin ödmjukhet. Grå på utsidan och flammande röda inuti. De här är människorna jag förälskar mig i; ett ögonblick, en minut, en timme eller en livstid. Det här är människorna som inspirerar mig och fyller mig med en glädje och längtan efter ett större liv. Ett liv större än Jag.

Strax skiftar ännu en årstid och jag drömmer förändringsdrömmar där jag tvingas flytta från min lägenhet, den här gången till en vacker men ranglig bostad som hotar blåsa omkull.

Snart byts en kull kamrater ut mot en annan och jag drömmer förlustdrömmar, där den senaste andre som rört mitt hjärta väljer att inte fullborda min önskan.

Frågor som ”hur känns det inför hösten” börjar dyka upp och jag konstaterar att jag i princip inte tänkt en tanke inför hösten.

Ikväll när vi lämnade restaurangen strax efter tio på kvällen doftade det vinter i luften.

Det känns som att gå uppför en trappa av förståelse. Varje steg kräver en stunds eftertanke och varje steg kräver en händelse, en tillämpning för att omsätta eftertanken i praktik. Nästa kliv bygger på det förra och det finns ingen genväg. Jag förstår vikten av att hitta sin egen väg och varför det inte går att berätta för någon annan hur det är. Det är inte så för någon annan förrän det hänt dem. Ibland längtar jag efter någon att samtala med, någon som står på ungefär samma trappsteg som jag, eller högre upp, som i studiecirkeln i våras Jag förstår varför människor vänder sig till andliga ledare med frågor och frustrationer. Det är svårt att fråga någon som inte går och funderar på samma sak. Samtidigt förstår jag också varför samma ledare inte ger några svar utan istället ställer fler frågor. Ibland känner jag mig nästan lite religiös, kikar på min nyinköpta bok av Thich Nhat Hanh och skrockar lite åt mig själv. Snart är sommaren slut och jag har inte hunnit mer än två böcker, men det gör ingenting.

During an interesting discussion about leadership and employee motivation with a current crew member who happens to sit on multiple competencies (which we like to refer to as biased when only one of those is asked for), he told me how he perceives different managers. Returning home after closing asking myself what motivates me as a manager in my team, I came to thinking there are basically three kinds of people I have worked with over the years.

There are the people who do what you tell them to do. You know they get the job done but you don’t know if it is only because you tell them to do it, what their values are or where their loyalties lie. They are quiet and conscientious. They keep things going in a steady pace but they don’t excel. They make you comfortable and lazy as a leader.

There are the people who don’t do what you tell them to do. They can be either aggressive (they simply refuse or give a fierce look or a smart comment) or passive aggressive (they say they will and then they simply don’t). If not confronted or dealt with they eat a hole through anything you try to build including your own confidence and the work ethics of the entire team.

Then there are the people who challenge you. They listen, think and ask questions. They don’t always agree but they will accept if conveyed by reason. They come with initiatives and suggestions. These are the people you learn to respect, to trust and the people you turn to for advice. These are the people who make you want to do better and who aid your own personal development. These are the people you remember.