Du har skrivit nån slags dagbok, kolla igenom den till nästa gång, säger terapeuten inför den sista sessionen. Jo, jag har skrivit en terapidagbok, såsom man skulle. Men inte så mycket på sista tiden. Den har blivit tunnare och tunnare med allt större tomrum mellan gångerna. Precis som här.

Och jag funderar på det.

Skrivande är väl sunt va? Det får vi lära oss i alla fall. Speciellt som tjejer får vi lära oss det. Skriv tjejer, skriv!

Men vad betyder det imperativet egentligen? Handlar inte det om att uppmana kvinnor att göra sin röst hörd, att skriva i det offentliga, att ta sin plats som värdiga medborgare? Handlar det verkligen om att tjejer ska ösa ut sin smärta i dagböcker, att ägna sig åt eviga ensamma grubblerier i pappersformat eller i e-format som i bloggtider läcker ut i offentligheten på ett självutlämnande sätt som punkterar allt vad integritet heter?

(Och aldrig går att ta tillbaka)

Jag vet inte.

För min del har syftet med skrivandet många gånger handlat om att skriva av sig. Det har handlat om att få ut något. Något som stör. Det låter misstänkt likt ett försök att göra av med något som inte får finnas kvar inuti. Något som inte går att bära som en del av sig själv. Något som måste bort. Det blir till slut en slags verbal bulimi. Det blir ett sätt att kräkas på tangentbordet.

In med skräp, ut med ord.

In med fördärvade budskap, från media och dåliga relationer. Ut med förtvivlande tolkningar och kroppens skrikande motstånd.

(Den verbala anorektikern blir väl den som förvägrar sig själv ny kunskap helt och hållet, bra som dålig, som svälter sig på input och spyr ut smärta till dess det egna jaget förtvinar och dör.)

Jag har bytt ut mina kunskapskällor och mina relationer på samma sätt som jag lagt om min kost och jag känner inte längre samma behov av skrivandet. Ibland vill jag inte ägna mig åt det alls. Jag vill behålla det som finns i mig. Jag kan smälta det. Jag kan ta näring ur det. (Jag tror jag avslutar metaforen där även om fortsättningen verkar spännande.) Kanske finns det sunda och osunda sätt att inhämta information och att bearbeta den precis som det finns sunda och osunda sätt att äta. Äta måste vi. Kommunicera måste vi. Kanske har jag lidit av en skrivstörning. Kanske är jag botad.  

 

H

13 januari 2012 09:13

Eftersom jag står i valet och kvalet om att starta någon egen form av blogg så går jag och tänker på ungefär samma saker. Varför? Vem ska läsa det? Ska jag bara skriva ner sådant jag tänker på för att få ur mig det? Sen är det väl kanske ungefär samma sak med att gå i terapi, det kan ju också ses som en form av att "få ur sig sina ord" och verbal bulimi, fastän man talar orden istället för att skriva dem. Och terapi är ju bra, får man lära sig som psykologstudent. Gentemot skrivandet känner jag mig mer ambivalent, ibland tror jag det kan vara sunt men ibland tror jag också att det är mer sunt att inte skriva eller rentutav inte ha något behov av att skriva. Ja, men jag ska nog starta en egen blogg hur som helst för psykologyrket skapar ett skrivbehov i alla fall hos mig, sunt eller ej...

 

Psykologen

13 januari 2012 12:37

Det väsentliga skillnaden mellan skrivandet såsom jag beskriver det och terapin är att terapin är en tvåvägskommunikation och skrivandet är en envägskommunikation. Skrivandet blir som grubbel, ingen svarar an på det, ingen ny information kommer in i systemet. Terapin är ett samtal där berättelsen lämnas över till någon annan som sedan återför den i en ny form och föreslår alternativ. Risken är alltså som jag ser det att skrivandet blir ett sätt att isolera sina berättelser och befästa dem, vilket kommer att vidmakthålla den ångest man eventuellt försöker blir av med när man skriver ner dem.

 

Psykologen

13 januari 2012 12:40

Det betyder inte att jag tror att allt skrivande är destruktivt. Det är därför jag valde ätstörningsmetaforen. Äta måste man, men man kan göra det på sunda eller osunda sätt. Reflektera behöver man också göra och kan göra det i skriftlig form, men om t ex en blogg helt ersätter samtal med andra människor då tror jag det kan leda till mer problem än de löser.

 

H

13 januari 2012 14:44

Men om någon läser och eventuellt ger respons på det man skriver blir det ju plötsligt tvåvägskommunikation, även om det blir en långsammare sådan. Men jag håller förstås med om att det blir destruktivt om skrivandet ersätter samtalandet... förhoppningsvis behöver det ena inte utesluta det andra, jag tror att man kan må bra av båda två. Jag håller också med om att det är synd om det är så (vilket det nog är) att kvinnor i större utsträckning uppmanas att uttrycka sin sorg i dagsboksskrivarform snarare än att göra sin röst hörd.

 

Psykologen

13 januari 2012 20:48

Sällan det blir så dock.. med responsen. Det är min erfarenhet iaf, men hoppas du får bra respons på din. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...