Kandidat C reflekterar kring hur småvuxna kvinnor ibland har svårt att bli tagna på allvar, hur de känner sig överkörda eller klappade på huvudet av diverse nedlåtande karlar. Jag påpekar hur små ettriga tjejer är den bästa medicinen vid nattbråk i snabbmatsrestaurangen. De stora bråkiga grabbarna kommer helt av sig och vill inte heller ge sig på en liten tjej (inte inför andra iaf).

-Ja men du då, säger kandidat C, du borde väl sätta respekt i folk?

-Nej.. jag blir mest rädd, svarar jag förvirrad för så är det ju. Jag lyckas inte bli arg och riva ifrån ens när jag vill. Inte öga mot öga åtminstone.

Jag funderar lite smått på vad hon syftar på – min imponerande längd eller.. min bistra uppsyn? Min mamma ser alltid arg ut förutom när hon skrattar högt, vilket hon i och för sig gör både gärna och ofta. Jag har dock fått för mig att jag på alla sätt och vis är mer lik min pappa och han gick väl mest omkring och såg allmänt frånvarande ut. Tänk om jag ovetandes har anammat det östeuropeiska ansiktsuttrycket som en av våra handledare har! Mammas valon-blod! Livets bitterhet! En essentiell depressivitet! Nattens skugga! (Vadå nattens skugga? Hur ser den ut? Färglös? Har dagens skugga färg? Nattens skugga är väl lite farligare.. Ah, ja just det.)

Anyway, det var ju faktiskt kroppsstorlek vi pratade om så låtom oss stanna där. Som den trogne läsaren vet (och icke äro ni många nu för tiden sedan besöksstatistiken fallit som en sten från 200 till 20 om dagen) så återkommer då och då tjatet om vad det innebär att släpa runt på en utdragen kvinnokropp. Ett visst getöga brukar också slängas mot de småvuxna kvinnorna vars nätta figurer verkar slå an grottmänniska-genen (reptilhjärnan?) i en stor andel män. De är de där männen som lyfter sina små flickor och bär omkring på dem såsom jag tänker att jag aldrig ska bli buren eftersom jag själv inte brukar välja långa män (de slår tyvärr bara an släkt-genen i mig och jag får varken lust att para mig eller bli buren)(egentligen borde de väl slå igång söka-en-fadersgestalt-syndromet men nej, Sigmund, nej, det funkar inte). Men plötsligt händer det! När jag minst anade blev jag faktiskt buren! Och inte ens av en grottman (tack och lov)(även om han erkänt sig vara drabbad av frälsarkomplex men det är inte riktigt samma sak)! Hoppet är återställt till m(a)nskligheten!

Det här med att jag skulle vara ”stark” är ett återkommande tema. Det sätts titt som tätt in i meningar som

..du klarar dig nog, du som är så stark.

..det förstår du väl att du är för stark för att inte upplevas som ett hot.

..jag blev imponerad av dig, du är en stark kvinna!

etc.

Det hela börjar bli lite tröttsamt, kanske för att jag inte har en riktigt klar bild av vad specifikt det är som gör mig till ”en stark kvinna”. Vad är en stark kvinna för något? B menar att han blev imponerad för att jag är stark rent konkret. Dvs jag bär två köttkartonger då alla andra tar en. Jag menar att det handlar om motivation mer än om styrka. Vill man att det ska gå snabbt tar man två, helt enkelt. Så himla tungt är det inte. Jag klarar inte av att göra en enda tricepsarmhävning kan jag tala om.

Men vad är det mer? Är det för att jag är ensamstående? För att jag är förälder? För att jag inte gnäller över det (men det gör jag väl?)? Är en ensamstående kvinna stark medan en ensamstående man är.. över? Har det med mitt jobb att göra, min utbildning, mitt hem? Är det min attityd? Är det mitt kroppsspråk, min längd, är det något i min blick? Är det mitt språk?

Jag vet inte alls jag.. inte känner jag mig speciellt stark när jag ligger i sängen och gråter över livets orättvisa eller dränker mina sorger i sång, vin och gifta män.  Inte känner jag mig speciellt stark när något går fel och jag inte har någon att be om hjälp för att jag är för rädd att vara till besvär.  Är det det som gör mig stark, att jag istället fixar själv? Bakvänt på något sätt tycker jag. ”Tänk att du byter däck själv!” säger folk och jag finner kommentaren nedlåtande. Vem skulle inte klara av att byta däck på sin bil?! Det handlar inte om styrka, det handlar om motivation. Vill man göra det så fixar man det. Har man ingen som hjälper en då fixar man det. Om självständighet handlar om styrka så är i så fall svaghet en lyx som privilegierade människor kan unna sig för att de har någon annan i närheten som gör jobbet åt dem. 

Bah.. jag vet inte.

Sen kan jag förstås inte hjälpa att också undra: Vad är en stark man? Är det en vanlig man medan en stark kvinna är en ovanlig kvinna?

Alla som läst ett halvt poäng genusvetenskap eller mer lägger huvudet på sned och ler överseende.

En gång i tiden skrev jag om krogturer och könsroller med en diskussion om jämställdhet som följd som var ett av mina allra första försök. Här kommer ett nytt försök att svara på frågan om varför tjejer fortfarande inte tar initativet på krogen (vilket forskaren i den refererade studien inte lade fram någon åsikt kring eller hur det nu var), med lite annan substans i bagaget:

Fanny Ambjörnsson skriver om hur just initiativet bär en avgörande roll för hur tjejer blir betraktade och värderade på den heterosexuella begärsmarknaden. Att ta initiativ med det motsatta könet innebär risken att antingen bli betraktad som lösaktig eller att bli betraktad som oattraktiv eftersom hon inte är den som blir närmad. Att ta initiativ innebär alltså dubbla risker att bli placerad i fel sorts kvinnlighet. Endast en ”lagom” kvinnlig tjej kommer att uppfattas som attraktiv och åtråvärd för en relation (dvs önskvärd för mer än bara sex eller vänskap). Det här är den socialisation som kvinnor bär med sig ut på krogen i en tid av idealiserad jämställdhet.

Beteendet på krogen handlar i så fall mer om statuspostion, heterosexuell så väl som homosocial, än om chansen till lyckad raggning. Marknadsvärdet på den heterosexuella marknaden måste alltid bevakas. Även om enskilda män hävdar att de skulle uppskatta kontakten har historien och socialisationen lärt kvinnor att män generellt och andra kvinnor definitivt, inte uppskattar den initiativtagande kvinnan.

En iakttagelse jag själv funderat på är då jag på en dejtingsajt ställde frågan ”Vad är viktigast för dig, att välja eller bli vald?”. Det är en fråga som förstås inte har något rätt eller enkelt svar. Alla män (ett 30-tal) som svarade på frågan svarade med något enskilt undantag att det är viktigare att få välja. Några få gav tillägget att det visserligen skulle vara trevligt att bli vald eller att man blir gladare då. I diskussioner kring frågan var också de flesta överens om att makt är viktigare än bekräftelse och flera använde sig av ordet ”självklart” om detta och ifrågasatte starkt att någon kunde hävda annorlunda. Det skulle varken vara rimligt eller logiskt. Några drog den diplomatiska vägen och menade att bästa är om båda väljer varandra. Det intressanta för mig var hur de diskuterade kring frågan, inte hur de svarat på den.

Jag skulle kunna dra en feministisk slutsats och mena att män genom sin maktposition i samhället har privilegiet att hävda den självklara fördelen med att vara den som väljer medan statuskomponenten för kvinnan ligger i att vara så attraktiv att hon blir utvald av ”rätt” man och inte förefaller för aktiv för sitt eget bästa. I båda fallen handlar det om att få det man vill ha så man kan inte hävda att någon har exklusiv rätt till valet i sig, men det ska utföras på olika sätt för kvinnor och män för att säkra den sociala positionen. Dvs normen för kvinnan är att vara passiv och utvald. Normen för mannen är att vara aktiv och utvald.

Det som ofta får mig att irriterat lämna de här diskussionerna är en föreställning hos mannen i fråga att samhället visst är jämställt och en inställning att kvinnor inte ”använder sin jämställdhet” på rätt sätt, som om jämställdhet vore ett kvinnoproblem. Jämställdhet är förstås inte ett faktum när den finns på en rättighetsnivå eller ens en praktisk nivå, den är inte ett faktum förrän den befinner sig på en normativ nivå.

När jag var gravid och mitt i min befodringsprocess mötte jag Svenska McDonalds grundare, Paul Lederhausen. Han benade fast mig med blicken och sa: "Jaha, hur hade du tänkt lösa det här då? Mamma och restaurangchef?" Ja, inte med en slavande partner vid spisen som du, tänkte jag, förolämpad. Min egen chef hade dock en helt annan inställning. Han trotsade konsulters råd att inte satsa på mig (”hon kommer nog att sluta när hon får barn”) och gav mig allt stöd jag behövde. Det fanns aldrig en tvekan om jag skulle kunna förena familjeliv med arbete, det vara bara en fråga om hur och han löste det, inte jag. När han slutade och ersattes vände situationen och som ensamstående förälder med dubbla restauranger och hisnande övertid blev det till slut ohållbart för mig att fortsätta.

Min poäng är alltså att det inte är mitt kön i sig som avgör huruvida jag kan bli chef eller inte på de pseudojämställda företaget, det är mitt beteende, eller mitt sociala kön om man så vill. Män som historiskt har dominerat arbetet har definierat var en god arbetare är och vad en god arbetsledare är. Trots att man sett att kvinnliga chefer skapa större sammanhållning och positivare stämning så premieras effektivitet och lydnad, något som manliga chefer oftare lyckas bättre med. Obs, premieras över, inte likaställs.

Långa arbetsdagar, auktoritärt ledarskap, en skarp skiljelinje mellan arbete och privatliv, inget utrymme för känslomässiga utspel, instrumentella relationer framför intima, är alla exempel på maskulina karaktärsdrag som återfinns i den förväntade ledarrollen. Så länge jag som kvinna anpassar mig efter det arbetssättet fungerar jag bra i rollen som chef men så fort jag börjar värna om sociala faktorer blir jag ifrågasatt och anklagas för att vara ”för snäll” mot mina medarbetare och när jag kräver fri tid för familjeliv och rättigheten att prioritera mitt barn framför mitt företag då håller det inte längre. Då är jag ”nog inte rätt person för jobbet”, oavsett om kvaliteten av mitt arbete är högre än mina flexibla kollegors. Inget av detta är uttalat, men nog så tydligt. Naturligtvis drabbar det även män som inte beter sig tillräckligt som maskulina män.

”Han kommer inte att bli långvarig” sa min chef om den nya konsulten.”Varför inte?” undrade jag. ”Han är så engagerad i sin familj” var svaret. Två år senare är han utbytt mot en kvinna med klart dominant utstrålning. Nu ska hon gifta sig bevars, så hon blir väl inte långvarig hon heller (men hey! Hon fick ju jobbet!). Högste VD satt på nordisk konferens framför samtliga restaurangchefer och betonade vikten av att inte låta familjelivet lida till förmån för arbetsplatsen. Han blev inte långvarig han heller. Ord är meningslösa utan handling.

Till sist är det hur som helst inte bara könens lika rättigheter som behöver fokus, det är synen på arbetet som sådant. De hänger obönhörligen samman. Jag ställer mig inte heller bakom uppfattningen att lösningen på jämställdhetsfrågan är att de sociala könen blir varandra lika eller byter plats. På vilket sätt slår en kvinna som berättar sexistiska skämt i fikarummet ett slag för jämställdhet? På vilket sätt är en hemmaman som ”låter” (eller tvingas låta) sin kvinna göra karriär en kämpe för jämställdhet? Om vi byter makt med varandra, kommer maktspelet då plötsligt att försvinna?

Jag menar att vi uppnått pseudojämställdhet då vi enbart värderar kvinnor och män lika då de visar samma beteende. Jämställdhet handlar också om hur vi värderar kvinnligt och manligt beteende i förhållande till varandra då vi anser att det är ett könsbundet beteende vi talar om.

På omslaget till företagets internmagasin står en kvinna i stram position med handen i midjan och ser bestämd ut. Mycket riktigt proklamerar rubriken att hon är bestämd. "Anna - Ung, tjej, och chef: Det är jag som bestämmer - tre tjejer som trotsar stereotypen av den typiske chefen". Detta är en av McDonalds huvudparoller, att vem som helst kan bli chef hos dem. 52% av ledarrollerna på McDonalds innehas av kvinnor jämfört med 33% inom svenskt näringsliv. I intervjuerna framhåller tjejerna att egenskaper som öppen människosyn, empati, mod och bestämdhet lämpar dem för chefsrollen. Inte enbart stereotypa föreställningar. So far, so good.

Anna säger: "Mina vänner är stolta och min pojkvän Anders också. Han brukar skämta om att han ska bli hemmaman eftersom jag väljer karriären, haha."

Här skrattar inte jag.

På frågan om det inte är stressigt svarar Anna att hon inte tycker det. "Men jag får ju också hjälp hemifrån Om min pojkvän inte kunnat hjälpa mig att gå ut med hunden hade jag säkert varit mer stressad."

Anna klarar alltså av jobbet som chef eftersom hon bytt könsroll med sin pojkvän och förvandlats till man. Är det i själva verket det som är förutsättningen? De kvinnor som klättrar till toppen är kvinnor som anpassat sig till den manliga strukturen och visar manliga egenskaper samtidigt som de ställer lägre krav än sina manliga kollegor. Därför ser vi flest kvinnliga chefer i yrken med taskiga villkor och låg lön. Det är slaskjobben som män inte vill ha eller nöjer sig med. Därför ser vi inte heller mjuka kvinnor (eller män) på åtråvärda platser. McDonalds ledning vill ha en jämställd arbetsplats, det köper jag, men tyvärr vet de inte vad jämställdhet är.

Företaget drivs av människor och människor sätter villkoren för hur företaget ska drivas. Företaget är inte någon egen levande organism som föder ondska. Människorna som jobbar i företaget och för vidare vanor och värderingar är inte heller onda, de är naiva. De köper den ekonomiska framgångsdrömmen. De tror på den. De är tränade att tro på den. Det går att träna dem att tro på något annat. Den dag vi ger upp den tanken, det är då det är kört på riktigt. Alla kan döma, vem börjar förändra?

Jag sitter i mitt råtthål (min nyfunna favoritplats på stan) och läser om hur svenska kvinnor trots världens högsta sysselsättningsgrad utanför hemmet ändå sköter 72% av allt hushållsarbete i hemmet och en liten undran smyger sig in i mitt medvetande, nämligen:

Vad gör svenska sammanboende män med all sin extra tid?

Går de på herrklubb/gym, spelar poker/dataspel, åker och fiskar med andra sammanboende män? De umgås väl knappast med andra kvinnor eftersom dessa antingen är sambo och upptagna med 72% av hushållsarbetet eller ensamstående och upptagna med 100% av hushållsarbetet. Eller ägnar sig de svenska männen, sedan de utfört sina 28% av hushållsarbetet, likt de gamla grekerna åt filosofi och skriver böcker om meditation medan de hämtar en kopp chaite i sitt redan undanplockade, distraktionsfria kök? Uppfinner de sexleksaker och nya tamponger med revolutionerande ytskikt eller hushållsapparatur i färg chili åt sina kvinnor för att piffa upp deras vardag?

Nä inte vet jag. Det var en bisak.

Jag sitter på min lunchrast och bläddrar i en kvällstidning för första gången på länge. Snart kommer jag ihåg varför jag numera brukar undvika kvällstidningarna. Jag blir nämligen omåttligt irriterad på det som står där. Idag läser jag tidningen bakifrån och fram vilket väl inte gör saken bättre. Från Demokraternas partikonvent rapporterar Expressen att Michelle Obama hälsat till svenska kvinnor med den fantastiskt intelligenta kommentaren ”Ni är heta och vackra, svenskor!”. Här står hon och förbereder sig för att tala till 19000 amerikaner som landets (förhoppningsvis) blivande presidentfru och när hon blir ombedd att hälsa något till svenska anhängare är det här det bästa (enda?) hon kan komma på. Hennes kunskaper om världspolitik sträcker sig likt de flesta amerikaner inte längre än till medias skvallersektion och sminksidor, eller? Till råga på allt passar de två entusiastiska, hemmakåta reportrarna på att gå ut på stan i Denver och fråga det amerikanska folket om de håller med om hennes påstående. Endast en person har sinnesnärvaro att ifrågasätta den urbota dumma frågeställningen.

Morrande vänder jag blad och läser vidare om hur två av Sveriges mest aktuella nyhetsbloggare ifrågasätter äktenskapets, som de menar, stelbenta villkor i jämställdhetens präktighets-Sverige. Skapligt intressant så långt till dess att någon blandar in Ann Heberlein i debatten och hon uttrycker följande: ”Jämställdhetsgrejen är väl något jag tycker är av godo. Samtidigt är det något som varje familj måste få ha rätt att förhandla om själva.”

Ok.. då var det dags för handbromsen här igen då för nu har vi brakat rätt in i det politisk korrekta menlösa språkets värld.

För det första: Kära Ann H, i den jämställda familjen förhandlar man och kvinna. I den ICKE jämställda familjen pågår ingen förhandling, där bestämmer mannen. Hela den andra meningen är alltså inget annat är en motsägelse i sig själv.

För det andra: Hur i hela friden var det tänkt och stipulerat när vi sitter hemma i vår rättmätiga privata egendom och fostrar pojkar till pojkar och flickor till flickor för det har banne mig ingen annan med att göra och sedan släpper ut våra barn på arbetsplatser, föreningsstämmor och i politiken och blir förvånade när de utövar dominans och undfallenhet, sexuella trakasserier och självförakt? Och ja, jag är för kvotering av föräldraledigheten, så har vi hängt ut den katten också.

Förargad vägrar jag läsa resten av tidningen och sörplar ilsket i mig min sockerfria ananasläsk. Jag vill inte ens berätta vad jag tycker om insändaren någon skrivit om hur Daniel Westling kommer att orsaka monarkins förfall som kung med sina svällande biceps och 0,1 på högskoleprovet, men jag är ganska nyfiken på hur det överhuvud taget är möjligt att få ett så lågt resultat om man inte medvetet saboterat provet eller låtit bli att fylla i svaren.

Scrolla ner och läs sista stycket om du inte har ro att läsa hela inlägget.

En måndag för ett par veckor sedan befann jag mig intet ont anande 45 minuter i kvinnoklinikens väntrum, läsandes ett tummat nummer av Tara från sommaren 2006. Tara är en tidning för kvinnor över 40. Den vann min uppmärksamhet i hård konkurrens med sådana spännande magasin som Allers och Sköna Hem, även dessa svårt tummade. I dessa väntrum sitter vi kvinnor i hopp om att inte få veta något om våra kroppar vi inte redan känner till och fyller i blanketter om eventuella operationer, ärftliga sjukdomar, antal graviditeter och val av preventivmetod. Vi undviker att se varandra i ögonen (därav det hysteriska bläddrandet i meningslösa stereotypa veckotidningar som inte byts ut förrän de blivit äldre än målgruppen) medan vi hoppas på att den obligatoriska läkarkandidaten för dagen inte ska vara av manligt kön.

Nitlott för mig. Kandidaten, vars namn jag under inga omständigheter tänkte lägga på minnet, höll sig diskret i bakgrunden ända tills den oundvikliga frågan ställdes. ”Går det bra om han känner efter?”. Detta läge, då man befinner sig i en position mest lik en skalbagge som råkat illa ut, är inte ett tillfälle då man beslutar sig för att argumentera med läkaren, vare sig om detta eller något annat. Så jag gav ifrån mig ett låtsat obesvärat ”Mmhm” och lade all min uppmärksamhet på konstverket som någon satt upp i taket som distraktion, precis som de gör hos tandläkaren, medan kandidaten fick sin lektion i livmoderns placering och läkaren entusiastisk pekade på sin ultraljudsskärm med kommentarer som ”Se där! Där är den!”, ”Mycket fin!” och ”Ljusgrå! Helt normalt!”. Jag blev också varse att det finns något i gynekologernas värld som går under det illavarslande namnet ”snifftest”. Det inbegriper någon typ av sticka och en kemikalie med otäcka egenskaper.

Nu var det inte det jag skulle berätta om utan det här numret av Tara som förgyllde min tid innan mitt namn ropades upp. Där fanns ett inslag där nio framstående svenska författare blivit ombedda att skriva ner sitt svar på frågan ”Vad är det svåraste du lärt dig om kärleken?”. Dessa orakel av livserfarenhet, kreativt tänkande och makt över språket. Jag kände mig som inbjuden till de hemliga riddarnas bord. Framför allt var jag oerhört förväntansfull på de manliga skribenternas bidrag. Vad kunde det mest insiktsfulla vara som dessa medelålders män hade att förtälla om kärlekens mysterium och som kunde hjälpa mig att undvika nästa stora felbedömning snubblande nära 30-årskrisens gränsland?

Här följer ett antiklimax: Jag minns inte. Det jag minns är att jag närapå blev rörd till tårar av det jag läste men jag kan inte återge vad det var. Det var tyvärr inte ett hoppfullt läsande. Jag klamrar mig fast vid hoppet att urvalet inte var representativt för allmänheten. Författare är väl knappast kända för att var jordens lyckligaste invånare.

För att avsluta i en mer optimistisk ton vill jag istället delge historien om min far. Han dog sommaren 2007, 77 år gammal och förälskad. Efter att ha blivit lämnad av (den fjärde) kvinnan i sitt liv ett par år tidigare bestämde sig min far för att sluta leva. Han tyckte inte livet hade någon mening utan kärleken och slutade ta sin cancermedicin. Så inträffade miraklet i hans liv ytterligare en gång. Kvinnan han alltid väntat på, hon som det var meningen att han skulle möta, bad att få hålla i hans ryggsäck under en konstutställning i totalt mörkret någonstans i en grotta. Min far återgick till att ta sin medicin, men det var för sent. Han dog lycklig men han gick miste om några fler år av lycka och lämnade sin älskade i tårar för att han gav upp hoppet om möjligheten för tidigt. Det må vara en klyscha men möjligheten är allt du behöver tro på för att ha skäl att vänta tills i morgon.