Från den 10 februari 2007: Ord

(...) 

De orden hänger kvar i mitt medvetande utan att jag helt förstår dem. Kan det vara så enkelt? En självklar mening men ändå poetiskt vacker och komplex framför mina ögon. Jag fascineras över hur fantastiskt språket är. Den som behärskar orden har en talang lika magisk som han som kan måla eller hon som kan sjunga. Ord är färger och ord är toner. Ord kan vara former, rörelse och beröring. Ord är viktiga och ord är tunga. En avsaknad av ord kan vara lika smärtsam som den företeelse de skulle beskriva.

Tänk om alla visste det.

Om det här inlägget inte var daterat skulle jag ha gissat att det var betydligt äldre eftersom det är så självklart för mig nu. Det är en påminnelse om att jag tidigare levde i en värld utan ord. Hur var det möjligt?! Jag läste nästan ingenting, jag var alltid för trött. Vi hade Internet via modem. Jag skrev totalt 79 dagboksinlägg på sex år. Var det då så konstigt att de var fyllda till brädden av elände? Vad gjorde jag med alla mina ord och alla mina tankar som ingen förstod och min livspartner avskydde? Tiden kunde lika väl stått stilla.

När jag ser på tiden tycker den sig inte vara linjär i mina ögon. Jag skulle hellre säga att tiden går i vågor, som ljuset och ljudet. Ibland är den tät och ibland är den gles och som med alla vågor så kan såväl frekvens som amplitud variera. Så går tiden fortare eller långsammare beroende på vad den är fylld med även om avståndet mellan början och slut är detsamma. Om tiden går i vågor så är den tät för mig nu.

_________________________________________________

Och P säger till mig att jag är rädd för att han är så duktig med ord och för att jag är så känslig för ord och visst har hon rätt.