Jag klickar förstrött in på Lunarstorm av uttråkad vana utan syfte och möts av M, flicka 17 år, som bl a skrivit följande:

"Vad är egentligen viktigt? Ja de är frågan , vad är egentligen viktigt? De enda vi hör är allt tjat om politik & miljöförstöring. Visst miljön ska vi vara rädda om. Men alla fattiga människor runt om i världen? "

Jag ler för mig själv, kikar på hennes presentationsbild och ler lite mer. Sedan hejdar jag mig.. Vänta nu här. Här sitter jag och ler och är självgod men vad skrev egentligen jag när jag var 17 år? Jag stegar resolut fram till bokhyllan och plockar fram en gammal dagbok från 1995. Dammet yr. Jag bläddrar förbi ett skämtsamt kontrakt som jag och P skrivit under där vi lovar varandra att inte "utsätta varandra för mord, rån  eller misshandel och alltid kämpa för att behålla relationen" och finner så detta:

"Jag hatar att bo här! Mer och mer hela tiden. Och värre lär det bli. Nu är det bestämt att regeringen ska ta bort CSN-kortet och sänka studiebidraget till 640 kr. Var ska jag nu få pengar ifrån? Jag kommer inte att ha råd med någonting. Jag hatar regeringen! Jag hatar Sverige just nu, jag hatar allt!"

Ähum ja.. då var man tillbaka på jorden då. Det förflutna kan om inte annat ge en kurs i ödmjukhet. I dagboken finns bl a klistrat en dollar, en autograf från Karl Dyall, några urklipp ur tidningar som Glöd och förstås Vecko-Revyn och så ett par serierrutor, ur Gustaf och Himlens Änglar. Min humor verkar inte ha förändrats nämnvärt för jag skrattar säkert en halv minut åt båda rutorna. Serier som jag vet att jag visat för andra och ingen annan har skrattat åt dem. Den med djävulen är min favorit. Jag menar.. hallå liksom.. han drar med sig serierutan! Hahaha .. ha.. Kom igen nu! Det är ett enastående existentiellt skämt!