Jag spankulerar stillsamt gatan fram med C, på väg från stadsbilioteket till min bil som står parkerad vid trottoaren lite längre bort, då en person dyker upp i mitt synfält som ser precis ut som.. Och min förrädiska hjärna vaknar från sin drömmande slummer och vrålar "Incoming!" varpå jag förstås får panik och tittar bort. Ungefär två ögonblick senare ångrar jag mig fruktansvärt mycket eftersom jag nu inte vet vem det var som gick förbi mig tre meter bort och förmodligen aldrig heller kommer att få reda på det. Förargad över min infantila, fullkomligt irrationella reaktion kör jag mot nästa ärende och missar en avfart. "Varför är vi på väg hem?" undrar C och jag får vända bilen och köra tillbaka igen. "Jag tänkte på nåt annat" säger jag och C hötter åt mig med fingret. "Kom ihåg att du inte får tänka!" säger han bestämt och anar inte hur klok han just var.

En femårings syn på romantik:

C ser på Spirit på TV. Den vilda hingsten plockar ett äpple från ett träd med munnen och bjuder indian-stoet att smaka. De äter halva äpplet var.

C: Pojken åt sina baciller så att hon inte skulle få dem!

Ett krig pågår mellan mig och P! Hon bjöd in mig till ett spel på Facebook som går ut på att komma på så många ord som möjligt av 6 givna bokstäver. Kakbit, tänkte jag första gången och upptäckte till mitt stora förtret att det här spelet är hur svårt som helst! Ibland finns det 25 möjliga alternativ och jag kan trycka ut kanske fyra-fem stycken. Arrgh, anagramfasoner! Nu har jag naturligtvis blivit tillfälligt besatt av att knäcka speleländet. Jag som tyckte jag var bra på engelska, men vem har hört talas om ord som  "gnat", "tinge", "tine" eller "teaing". Vadå? Att tea? Räven som spelar Alphabet Jungle är sur.

Sedan loggar man in i godan ro och får ett uppviglande meddelande från spelatillverkaren att nu har minsann P "showed you who's boss and beaten your score of..".  P, jag ska doppa dig i grytan (det är det som händer om man förlorar spelet, man blir kokt av en kannibal)! Den här matchen är icke avgjord!

(jamen vad ska man göra då när det regnar hundar och katter, anyway?)

Det är varmt och jag är varm. En vind har nått mig från en annan sida av verkligheten. Den har rört mig på ett sätt helt obekant för mig. Den smeker insidan av min hud och nuddar flyktigt vid mitt hjärtas nakna yta. Den lämnar ett inverterat avtryck i mig, bakvända färger på ett fotonegativ. Varje försök föra bilden mot ljuset gör den bara mer obegriplig för mig. Jag kan inte se. Jag kan bara ana den. Jag kan inte förstå för den har aldrig funnits förr. Den här bilden vill födas ur mitt inre och träda fram på min hud i klara konturer och starka färger och jag bävar för vad jag kommer att få se och vad jag kommer att begripa. Jag vill vända mig ifrån den för att inte namnge någon form av misstag, men det är svårt då jag redan rört mig oförsiktigt och den svett mig. Och vart ska jag vända mig där inte jag finns?

________________________________

Och en av de vackraste sångerna som finns:

Min bror har nu avslutat sitt unika besök och motvilligt återvänt till sin egen vardag efter en och en halv vecka av blandade erfarenheter och upplevelser. Han menar att han inte ser fram emot att återvända till ett Stockholm fullt av ”oväsen och arga blickar” efter att han varit i lugnet här i min stad och idyllen i mitt bostadsområde. Jag förstår precis vad han menar, jag har ju själv bott där och valt att lämna den platsen av just det skälet.

Har vi lärt känna varandra nu när han var här? Jag skulle väl påstå att jag vet mer om honom, men inte att jag känner honom. Min bror pratar mycket och gärna om sig själv men har svårt att lyssna på andra någon längre stund, viket är typiskt för min familj. Jag vågar hävda att jag är undantaget. Jag är den som är mest lik min pappa till sättet. Självfixerad ja, högljudd nej. Språkligt begåvad ja, pratsam nej. Ordförråd ja, ordflöde nej. Fylld av åsikter ja, argumentativ nej. Jag är ofta intresserad av vad andra tycker och drabbas lätt av något slags behov att säga emot då flera personer verkar hålla med varandra om något eller någon hävdar något å det bestämdaste men jag tycker det är relativt ointressant vem som har rätt. Poängen med en diskussion är väl ändå att övertyga sig själv om sin egen åsikt, inte övertyga någon annan om att deras är fel. Diskussionen bygger på att komma vidare från sin egen cirkulära tankebana och öppna för nya insikter. I en debatt sker inget utbyte och den leder ingenstans. Debatten är polariserad och meningslös, som min klasskamrat L brukar säga. L som för övrigt är ett verbalt geni i min mening. Slående kvinna. Liten, sylvass och smått skräckinjagande.

Där ser man, jag skulle berätta om min familj men blev istället förförd av möjligheten att dryfta min egen förträfflighet. Hm.. Såsom att inte det är vad hela bloggfenomenet ändå handlar om. Rationaliserat och klart. HUR SOM HELST, det jag skulle komma till var hur absurt en familjemiddag kan te sig hos oss. Det pågår en ständig kamp om talutrymmet där ingen egentligen verkar lyssna på vad någon annan egentligen säger utan mer väntar på sin tur att hävda sin egen åsikt. När frågan så gått runt några varv mellan min mamma, min bror och min syster med något diplomatiskt instick från min mammas man så brukar min mamma säga något i stil med ”Jaha, jag skulle vilja veta vad S har att säga om det här, hon brukar ju alltid säga genomtänkta saker. Hon är faktiskt väldigt klok er syster ska jag be att få tala om.” Så vänder alla uppmärksamheten mot mig i en kort stund av sällsynt tystnad. Naturligtvis har jag inget alls att säga i ett sådant ögonblick (vilket lite smått får mig att undra vilket ”alltid” det är min mamma refererar till) och mina syskon övergår till ett annat ämne att debattera med ett smått irriterat uttryck över sig. Lika glad är jag för det. Men gladast är nog räven?

Nu har jag kommit över nostalgitrippen och kommit fram till det jag egentligen tänkte spela. Skulle jag gå och se någon live, då skulle jag gå och se honom. Mm-mm.

En sådan här kväll kan jag sätta på den här skivan på hemmabio-spelaren och dansa till You Don't Know Me med min katt. Hon fixar ungfär halva sången, sedan vill hon gå ner. Resten av skivan svajar jag omkring lite drömskt i min lägehhet medan min katt ger mig misstänksamma blickar och undviker mig lite diskret.

Williteverstop? YO, I don't know

Take heed cause I'm a lyrical poet

Word to your MOTHER

Jag skulle söka på Summertime, fick upp New Kids On The Blocks nya singel (samma brudar i samma ålder, samma hey girl, samma falsett, lite stelare 40 åriga Kids dock), kom över chocken efter att ha tittat på den och fortsatte sedan nedför nostaliggatan med Vanilla Ice, Snow, Marky Mark och hela gänget. Jösses.. Det har onekligen skett en del utveckling på koreografi-planet de senaste 20 åren. Vi får tacka killarna för att de tog fram de vanligaste aerobics-stegen. Ett-två-tre-vänd-fem-sex-sju-klapp. Slide-touch-slide-touch-slide-touch-runt-klapp. Finns några riktigt kuliga klipp med Jim Carrey där i listan också kan jag tipsa om.

Min bror var vid sjön som ligger nära området där jag bor och kom tillbaka exalterad. Han upprepade gång på gång att där var oerhört varmt i vattnet och att jag måste fara dit. När jag inte verkade övertygad begav han sig till affären, köpte en termometer och mätte sedan vattentemperaturen för att överbevisa min skepticism.

Idag fick jag sluta tidigare och han var borta när jag kom hem så jag bestämde mig för att undersöka saken. Jag cyklade i väg till en plats som kallas Kärleksviken (det kanske finns en sådan i varje sjö?). De flesta som var där var redan på väg hem när jag kom. Jag låg en stund på stranden, stilla för att hålla värmen kvar på kroppen och iakttog människorna som var kvar. Jag såg dem bada, jaga sina barn, gräla om vattenmadrasser, klä av sig, klä på sig, packa ihop sina saker och ge sig av. Plötsligt var jag ensam kvar. Varför gick de hem så tidigt när det ännu är så skönt här, tänkte jag för mig själv.

När jag gick ut för att ta reda på hur det var med den beryktade badupplevelsen följde jag vattenbrynet mot solen, bort mot en brygga via en klippa och förundrades över hur varmt vattnet var runt mina ben. Min bror hade rätt. På andra sidan klippan såg jag ner mot mina fötter och upptäckte hur vattnet rörde sig över bottnen. Det var så vackert att jag blev alldeles matt. Bottnen var täckt av flytande guld och sanden var mjuk som bomull.

Jag hade nästan glömt hur fantastiskt det kan vara att simma i en sjö eller så har jag aldrig vetat det. Det var som att flyta i sammet. Som att bli smekt på hela kroppen samtidigt.

På min väg tillbaka till den plats där mina saker låg fick jag syn på något under vattnet som fick mig att stanna upp och rysa. Ett litet barns fotavtryck bevarat i sanden under vattenytan, på något vis skonat från vågornas rörelse. Makalöst. Det nådde någonting i mig som inte går att beskriva. En bit bort låg ett stim med fiskar, små som akvariefiskar, var och en vilande ovanför sin egen skugga. En livets målning av sig självt.

Jag gick upp och stod på stranden en stund medan vinden blåste runt mig, stundtals så friskt att bruset överröstade alla andra ljud omkring mig. Jag darrade av kylan men frös inte. Två nya människor kom till stranden, lade sig i sanden, höll om varandra. Jag skrev det här där eftersom jag var rädd att tappa bort det innan jag kom hem. Jag hade inga papper med mig men en blyertspenna och min bok och skrev på de tomma bladen i slutet på boken. Jag får hoppas författaren förlåter mig, men jag har en känsla av att han inte har något att invända. När jag var klar packade jag ihop mina saker och cyklade hem igen, lämnade Kärleksviken åt de älskande. Jag var inte avundsjuk. Det var så mycket ett kärleksmöte för mig som det kunde bli.

Och nu har jag bränt vid min korv i stekpannan. Osis.