Jag, min mor och min bror har härmed spenderat.. tillbringat.. Alltså allvarligt.. nu blir jag irriterad. Min SVENSK-lärare hade en gång fräckheten att göra en anteckning i ett av min alster (jodå jag är faktiskt en väldigt ödmjuk elev men hursomhelst). Där hade hon strukit över ordet spenderat och skrivit tillbringat med motiveringen att ”spendera” inte är ett svenskt ord. Än idag reagerar jag varje gång jag skriver ner det här ordet. Det finns i alla fall i SAOB, så det så, kära fröken Stanger-Eriksson.

Hur var det nu, vi har alltså spenderat tre dagar i en liten norrländsk by där min pappa hade sin sommarstuga och röjt upp bland knäckta grenar och en en fallen flaggstång, igenvuxna gräsmattor och dammiga möbler. Även min son var med och drog sitt strå till stacken. Några dagar på landet gav honom ett par insikter om livet. Nedan följer dessa.

Min bror och jag hugger itu den gamla flaggstången för att elda upp den. Jag talar med allvarlig stämma om för C som är 5,5 år att yxan är ett av de farligaste verktyg som finns och att man absolut inte får leka med den, då kan man hugga sig i benet och dö. C begrundar detta ett par sekunder och konstaterar sedan:

- Ett skrapsår är inte lika farligt som att hugga sig med yxan, men ett hål stort som en jätte är värre.

Jag krattar gräs i högar och C hivar upp gräset i skottkärran för att köra det till komposten. Efter ca tio högar begrundar C sitt arbete några sekunder och konstaterar sedan:

- Det är tungt att arbeta. Den här högen är det sista, sedan behöver jag en paus. En fikapaus eller en vanlig paus.

Familjen sitter samlad vid matbordet och min bror undrar om mamma berättat för mig om sin dröm. När jag svarar nej återger han den för mig. Min mamma hade den kvällen haft ett samtal med sin man om penisstorlek och drömde sedan på natten att hon befann sig i denna stuga som vi nu städade. Där drog hon ner byxorna, stack ut rumpan genom fönstret på övervåningen varpå min far ”kom med sin fem meter långa penis” och tog henne bakifrån. C begrundar detta några sekunder medan jag sitter på min stol och skrattar så tårarna rinner och konstaterar sedan:

- Det är tur att det inte var på riktigt.

Nu råkar det förhålla sig så att min mor läser den här bloggen. Dessutom säger hon sig ha kontaktat sin gamla kollega, svensklärare Stanger-Eriksson, och rekommenderat henne läsa bloggen för att se hur mitt språkbruk utvecklats. Vi får hoppas fröken inte är pryd gällande sina kollegor om det skulle vara så att hon följt uppmaningen.

Det finns en funktion där man kan få se genom vika länkar besökare har tagit sig till den egna bloggen. Bland annat vilka sökord på Google som hänvisat dem dit. Följande har lett fram till min blogg:

"Tjejer håller sig på avstånd tills" 

"Kvinnlig piskare" (med en undran från Google; menade du "kvinnlig fiskare"?) 

"bilder ledsen" 

"knep å knåp" 

"tankepussel" 

"carol dweck" 

"jag väntar vid min mila" 

"hockeycitat" 

"hur man tar kontakt med en tjej man gillar" 

"beter sig på krogen" 

"sterila hörselkåpor"

"inleda kontakt med okänd tjej"

Ja.. det finns ett visst tema i sökningarna ser jag. Men.. sterila hörselkåpor?? Nåväl.

Mamma hälsar på och dagen har förlöpt i traditionsenlig stil. Hon har fått de obligatoriska symaskins-uppgifterna att hjälpa mig med, berättat de senaste släktskvallret och avslöjat en eller annan sexuell detalj ur familjens historia. Idag har jag fått lära mig vilket fenomenal älskare min pappa var och vilka detaljer detta uttalande bygger på. Jag får erkänna att mot bakgrund av tio års förkovrande i Vecko-Revyn och dylika magasin som lär ut sexualitet till svenska tjejer så ter sig min pappas tekniker tämligen imponerande. Jag blir nästan lite avundsjuk på min mamma. Tidigare har mamma talat i stora ordalag om allt vad pappa lärt henne om dans, konst och jazz. I hennes baptistiska barndomshem var kulturen en synd och min mormor dog i sitt anletes svett. I mitt barnalbum finns en klassisk bild i svartvitt där min pappa sitter vid pianot och mamma står bredvid i en vacker sarong av något slag och troligtvis sjunger något av Gershwin med mig i magen. Jag är så glad att er pappa är far till mina barn! brukar mamma utropa med eftertryck vid alla möjliga tillfällen då någon av oss gjort något bra.

Mina föräldrar var gifta i 19 år, sedan jag föddes sov de i separata sovrum, mina minnen av vårt hem är fyllda av skrik och bråk och svidande sanningar. När de äntligen skiljdes andades jag ut och jag ställde mig alltid helt frågande inför andra människors kommentarer i stil med ”stackars skilsmässobarn” eller ”alla barn vill att deras föräldrar ska bli ihop igen”. Nej. Alla barn vill att deras föräldrar ska vara glada. Min mamma gjorde något viktigt i det att hon valde att leva vidare med sina positiva minnen då det första bitterheten lagt sig och familjen fanns alltid kvar. Min pappa var inbjuden till högtider i alla år, hans 60-årsdag firades av henne och oss alla tillsammans och hon tog det som en självklarhet att vara delaktig i hans begravningsceremoni. När mamma sjöng Summertime i kapellet med sin vackraste stämma var allting som det skulle.

Så har jag lärt mig mina familjevärderingar. Jag må inte ha den blekaste aning om hur konflikter löses utan bråk och tårar och hur en relation ska vårdas för att hålla men det jag vet är att den som en gång varit del i familjen alltid är del i familjen, alltid respekterad och alltid välkommen. Man kan ta avstånd ifrån det som någon gjort utan att ta avstånd ifrån den som någon är, säger min mamma och glömmer aldrig hälsa till C's pappa, ta med en present till honom på julafton och ge honom en kram om hon får honom i sikte. Detsamma gäller naturligtvis min sons kusins pappa som fortfarande sitter i soffan och fikar en stund på juldagen, mer än tio år efter att hans relation till min syster tog slut och ett rungande förakt råder dem emellan.

En annan detalj som nyligen slagit mig ur mina föräldrars historia är följande: Min mamma gifte sig med min pappa då hon var 29 år. Min pappa var 38. De träffades vid Uppsala universitet där min mamma läste botanik i syfte att bli lärare och min pappa som redan varit lärare ett antal år läste biologi i syfte att så småningom doktorera. Här flikar min mamma in att han var en lång, gänglig man och att det var spännande att gå bakom för att se om hon kunde hänga med i hans långa steg. Ja hur som helst så har livet en kuslig förmåga att upprepa sig och jag har en kuslig förmåga att rita streckgubbar i taket trots att jag inte fått någon penna. Min fantasi är en ruskig plats. Huka dig.

Från den 10 februari 2007: Ord

(...) 

De orden hänger kvar i mitt medvetande utan att jag helt förstår dem. Kan det vara så enkelt? En självklar mening men ändå poetiskt vacker och komplex framför mina ögon. Jag fascineras över hur fantastiskt språket är. Den som behärskar orden har en talang lika magisk som han som kan måla eller hon som kan sjunga. Ord är färger och ord är toner. Ord kan vara former, rörelse och beröring. Ord är viktiga och ord är tunga. En avsaknad av ord kan vara lika smärtsam som den företeelse de skulle beskriva.

Tänk om alla visste det.

Om det här inlägget inte var daterat skulle jag ha gissat att det var betydligt äldre eftersom det är så självklart för mig nu. Det är en påminnelse om att jag tidigare levde i en värld utan ord. Hur var det möjligt?! Jag läste nästan ingenting, jag var alltid för trött. Vi hade Internet via modem. Jag skrev totalt 79 dagboksinlägg på sex år. Var det då så konstigt att de var fyllda till brädden av elände? Vad gjorde jag med alla mina ord och alla mina tankar som ingen förstod och min livspartner avskydde? Tiden kunde lika väl stått stilla.

När jag ser på tiden tycker den sig inte vara linjär i mina ögon. Jag skulle hellre säga att tiden går i vågor, som ljuset och ljudet. Ibland är den tät och ibland är den gles och som med alla vågor så kan såväl frekvens som amplitud variera. Så går tiden fortare eller långsammare beroende på vad den är fylld med även om avståndet mellan början och slut är detsamma. Om tiden går i vågor så är den tät för mig nu.

_________________________________________________

Och P säger till mig att jag är rädd för att han är så duktig med ord och för att jag är så känslig för ord och visst har hon rätt.

Följetongen fortsätter. Det är några fler saker jag behöver plocka ned från vinden och ställa fram att begrunda. På tal om vänskap och omtanke. Tre dagar före psykologprogrammet. Det är bara delar av inlägget. Det jag tagit bort är det som jag anför som konkreta skäl till att det blivit som det blivit. Sådana saker som är anledningen till att jag kallar den eländes-bloggen och inte vill upprepa eftersom jag inte tror på att älta det i det oändliga. Eller så ligger det bara för nära mig för världen.

Från den 28 augusti 2007: "Ensamvarg" eller "S reflekterar över sina neuroser, del 2"

En ensamvarg är någon som själv väljer att vara ensam för att slippa uppleva förnedringen då någon annan väljer det åt en. Ensamvargen är en livs levande försvarsmekanism. Det finns ett tillfälle i varje ensamvargs liv då hon eller han fattat beslutet att sluta tro på andra människors goda vilja och klamra sig fast vid förväntningen att varje möte är ett misstag och kommer att sluta illa.

(...)

Det är en förbannelse jag lagt på mig själv. Om och om igen formulerar jag bevis för andra människors svek. Jag låter dem lova, jag hittar alternativa lösningar eftersom jag inte tror dem och sedan ser jag på medan de bryter sina löften och nickar bittert i takt för att understryka deras misslyckande. Jag visste väl det.. ingen går att lita på. Ingen vill mig väl. Ensamvargens mantra.

I oberoendets lya trampas golvet hårt av beslutsamhet och ingen kommer innanför dörren.

Men så finns det de som inte låter sig stängas ute. Det finns de som ignorerar den ogästvänliga miljön och doften av misstänksamhet i luften. Det finns de som fortsätter att försöka eller som väljer att agera istället för att reagera. De är de som knackar på och knackar på tills dörren öppnas och sedan knackar på igen då ensamvargen tog för givet att det var ett engångsbesök; för varför skulle någon vilja komma tillbaka då de själva aldrig får besök? De är de som får även mig att förstå att jag valt även detta själv och att jag kan välja att ändra på det och våga be om hjälp igen.

Det här har jag lärt mig ett och annat om i år.. som den trägne läsaren vet lite om. Rent praktiskt har året varit något av ett ett-steg-framåt-två-steg-tillbaka-scenario. Dock är året inte slut än..