C har blivit mer och mer mörkrädd på på senare tid. Det som från början var en saga vid läggdags har blivit öppen dörr plus läsläxan plus en saga plus en ljudsaga som han själv byter ända tills han somnar, vilket kan bli ganska sent. Han säger att han inte kan sova utan ljud men ljudet håller honom vaken. Han tänker på monsterfilmer han sett på TV och löpsedlar med Engla. Mina försäkringar om att vi bor säkert och att ingen kan komma in hjälper inte och efter 22 blir jag stressad över att han inte sover när väckarklockan står på 0615.

Vad göra?

Jag drar mig till minnes min omtalade idol Michael White och hans externaliseringsterapi. Tänkt och gjort, jag samtalar med C om Mörkrädslan. Vi pratar om när den kom, vad som hände då, vad som händer när den är i hans rum, vad han tänker på. Jag säger att jag är lite arg på Mörkrädslan eftersom den gör att han inte får sova och frågar om han kan komma på något annat som Mörkrädslan gör som är dåligt.

"Den gör att du inte får sova", säger han.

Det hade jag inte ens tänkt på men visst är det sant. Senast igår sa jag "jag är trött, jag vill sova nu" när han ropade för andra gången.

"Mörkrädslan gör att vi bråkar också", säger jag.

Ungefär här någonstans frågar C om Mörkrädslan är levande och jag tvekar ett ögonblick men bestämmer mig för att löpa linan ut.

"Vi måste komma på nåt knep att vinna över Mörkrädslan", säger jag och C är snabbt med på noterna.

"Om det fanns nåt ljus.." säger han.

Vi kommer att tänka på en nattlampa som står i hyllan som vi aldrig använder.

"I morgon kanske du vill rita Mörkrädslan", säger jag.

C undrar varför och jag säger att jag tycker den verkar vara läskig och skulle vilja se hur den ser ut. C vill rita den genast. Jag får sitta med täcket över ansiktet medan C ritar Mörkrädslan. Den är verkligen läskig!

"Men hu, jag skulle inte heller kunna sova om jag hade den där i rummet!" säger jag. "Vi kan rita en förbjudet-ring runt den och sätta den på dörren".

C ritar och kommer på att vi också kan skriva på den. Han skriver Mörkrädlsa förbjudet stanna utanför mitt rum på skylten. Jag påminner om att jag sagt att han får lyssna på en ljud-CD på kvällen men att det är Mörkrädslan som brukar säga åt honom att sätta på den fler gånger. Den här gången när Mörkrädslan inte får komma in ska han prova att inte lyssna på den om den försöker sig på det tricket.

Klockan är nu 2145. Skylten var klar kl 21. Ljudskivan har tystnat och bara nattlampan lyser i Cs rum. Jag håller tummarna.

  Mörkrädslan, på baksidan av mitt förra schema, med en kniv i handen. Skulle du kunna sova med en sådan där i rummet?

C: Mamma, jag vill visa dig något jag tycker är vackert.

S: Hehe, jaa, det var mycket vackert. Vem är det du har skritivt det till?

C: Nä, ingen speciell.

Det finns som bekant tillfällen då barn bevisar att de är klokare än vuxna. Det här är exempel på ett sådant.

C fick bokstavsmagneter i present någon gång. Det kan har varit ett år sedan eller mer. I enlighet med nyhetens behag satte han upp sitt namn på kylskåpet. Efter några ögonblicks kontemplation satte han också upp namnet på sin favoritfröken på Bolibompa. Sedan har de suttit så, i kanske ett år eller mer.

Under sommaren och hösten har C lagt märke till hur mitt humör inte varit på topp alla gånger eller speciellt ofta. Efter att ha drabbats av några slängar av föräldraskulden har jag blivit noga med att förklara för honom varför jag gör som jag gör och reagerar som jag reagerar när jag känner att jag faktiskt reagerar på något annat (och mera än det sagda). Han brukar lyssna, ställa någon fråga och avslutar så det hela med att ställa en fråga om något helt annat, liksom för att visa att det är färdigpratat. Någon gång har jag undrat om jag kanske pratar om lite för obegripliga saker.

När C träffade A första gången kunde de inte prata med varandra eftersom de talade olika språk men barn löser det där och C och A kastade pappersflygplan på varandra tills de kände varandra lagom mycket för att vilja ses igen. När A åkt hem till sitt konstaterade han lite besviket att "ni hann inte få någon bebis".

En helg för ett par veckor sedan dagen efter att jag blivit så där lagom onödigt arg att det krävde en förklaring begrundade C kylskåpsdörren. "Meh, varför står det Eva här?" sa han och hämtade sin kylskåpsmagnetburk. Han skrev sitt andranamn. Han funderade. "Hm.. du får inte titta än", sa han. Jag tittade inte. Han stavade As namn lite annorlunda än A men utan tvekan var det A han ställt upp på kylskåpsdörren. Ett bekräftande av min sorg som rörde mig till tårar.

På något sätt visar C en okonstlad förståelse av sorg och en empatisk kompetens som bräcker de flesta jag känner. Han konstaterar utan att värdera. Han gör det osynliga synligt. Då andra vill hjälpa mig glömma vill han hjälpa mig minnas. Trots att det var jag själv som sa att minnena finns så länge vi behöver dem kanske det är jag själv som inte förstod det trots allt. Min sorg får sitta på kylen, kanske ett år eller mer. Det gör ingenting.

Lillgrannen:

Nu vet jag! Det är ett mysterium!

Jag konstaterar stolt att min pojke är stor och trygg nog att vara hemma ensam i perioder på den vecka han är hos mig och jag ser någon som kallas Friheten hänga upp jackan i tamburen. Det är nu livet börjar om på nytt. När jag kommer hem efter en sådant själv-tränings-pass hittar jag C i full färd med att skruva upp batteriluckor och laga sitt leksakståg som inte lyder. Tre olika skruvmejslar för tre olika storlek skruv. Självständig och initiativrik. Jag spinner nöjt.

Efter första dagen i första klass sitter jag med fyra sidor informationsblad i famnen. Frukt i väskan varje dag, utflykt varje torsdag, läxan skickas hem på fredagen och samlas in på torsdagen. Umgängeskontraktet är numera två sidor långt. Jag ser någon som kallas Ansvaret hänga sin jacka ovanpå den andra i tamburen. Det är nu det gäller. Misstag i detta skede skadar lär- och läsglädjen för all framtid. Lagom tydliga ramar, uppmuntran och stöd, en egen plats att arbeta i lugn och ro.

Jag läser på Facebook att min systerson som är 14 år nu är 180 cm lång. Han har svårigheter med matten men mycket kompisar. En ung kollega berättar att det cirkulerade mycket droger bland hennes vänner på Minervaskolan. De socialt privilegierade ungdomarna har kontakter och oftast även pengar. Någon som kallas Föräldra-Oron hänger upp sin jacka på sin vanliga krok. Hen var bara ute på promenad.

C blickar ut över älven från McDonalds uteservering där vi sitter med vår obligatoriska fredags-Happy Meal.

C: Se så fint det är på älven.. det ser ut som glitter på vattnet.

S: Ja verkligen jättevackert. Det är nästan så man blir kär när man tittar på det.

C vill kasta stenar i vattnet och vi går ner till älvstranden. En dryg halvtimme passerar, jag tar foton, filmar lite och skriver sms. C fortsätter att kommentera glittret på vattnet. Efter ett tag ser han fundersam ut. Så säger han:

C: ..jag är kärlös..

S: Själlös?!

C: Nä.. KÄRlös.

S: Jaha.. vad betyder det?

C: Att jag inte har någon att var kär i.

S: Mm, så vackert.

C: Men det är lite sorgligt.

S: Ja.. men det kan också vara skönt. Det kan var jobbigt att vara kär.

C: Jag vet..

S: Sa du "jag vet"?

C: Jaa..

S: Ok.. men det var ett väldigt vackert ord i alla fall, hur kom du på det?

C: Jag tänkte att M och J är billösa..

S: Och du är kärlös?

C: Ja..

S: Mm.. jag ska skriva till A och berätta att du sa det.

C: Varför det?

S: För han tycker också om fina ord.

C: Jaha.. men du säger väl att det var jag som kom på det. Så han inte tror att det var du.

S: Självklart..

Min lille kärlöse poet.. Och som om inte detta var nog så härligt atthöra, i bilen på väg hem:

S: Du är min lille poet. När du lär dig skriva kan du skriva en dikt till mig, som ni gjorde i skolan när ni skrev en berättelse på datorn.

C: Man kan skriva "det var en gång en prinsessa som var kärlös".

S: Jamen visst, då blir det en jättefin saga. Vad skulle hända med prinsessan?

C: Då kan man göra lappar där man ska skriva "hur kan du hjälpa prinsessan så hon kan bli kär?"

S: Och vad skulle du skriva på den lappen?

C: Jag vet inte..

S: Jag skulle skriva att hon kanske kan gå ut och dansa och så kan hon bjuda upp några prinsar. Så kanske hon blir kär i någon av dem. Det var så jag blev kär i A.

C: Sen började ni skriva sms.

S: Ja, han skriver väldigt fina sms.

C: Vad skriver han?

S: Ja.. han kanske skriver att han har tänkt på mig eller att han tycker om mig.. eller att jag har fina händer..

C ler och ser blyg ut, jag parkerar bilen och han kliver ut.

C läser på: 

(Creative Conversations - skapande samtal om familjeterapi)

Jag är vän (obs, adjektiv), min son är hård:

Påminner mig om något..