Fåret Shaun - eller Shaun the Sheep - utan tvekan det bästa barnprogrammet på TV just nu. Jag skrattar högt åt får som målar Mona Lisa av misstag, tappar nålar i höstackar, vakthundar som har fest i den minimala hundkojan och andra vuxenskämt som förvandlar C till ett levande frågetecken.

När jag och C ser morgonteve får jag för mig att vi ska kramas och drar ner honom i vågrätt position i soffan. Efter några sekunder början han vrida sig och meddelar att "det är inge skönt, det är så hårt". Jaja, suckar jag över min magra, beniga kropp som fungerar utmärkt som klädhängare men inte att ligga på. "Vi kan gosa med benen i stället", säger han och lägger sina små ben över mina. Han placerar sin mjukishund på min fot för extra njutning och vi fortsätter skratta åt fåret Shaun och hans kumpaner som baxar det snarkande fåret ut ur ladan för att få sova.

En femårings syn på romantik:

C ser på Spirit på TV. Den vilda hingsten plockar ett äpple från ett träd med munnen och bjuder indian-stoet att smaka. De äter halva äpplet var.

C: Pojken åt sina baciller så att hon inte skulle få dem!

Jag, min mor och min bror har härmed spenderat.. tillbringat.. Alltså allvarligt.. nu blir jag irriterad. Min SVENSK-lärare hade en gång fräckheten att göra en anteckning i ett av min alster (jodå jag är faktiskt en väldigt ödmjuk elev men hursomhelst). Där hade hon strukit över ordet spenderat och skrivit tillbringat med motiveringen att ”spendera” inte är ett svenskt ord. Än idag reagerar jag varje gång jag skriver ner det här ordet. Det finns i alla fall i SAOB, så det så, kära fröken Stanger-Eriksson.

Hur var det nu, vi har alltså spenderat tre dagar i en liten norrländsk by där min pappa hade sin sommarstuga och röjt upp bland knäckta grenar och en en fallen flaggstång, igenvuxna gräsmattor och dammiga möbler. Även min son var med och drog sitt strå till stacken. Några dagar på landet gav honom ett par insikter om livet. Nedan följer dessa.

Min bror och jag hugger itu den gamla flaggstången för att elda upp den. Jag talar med allvarlig stämma om för C som är 5,5 år att yxan är ett av de farligaste verktyg som finns och att man absolut inte får leka med den, då kan man hugga sig i benet och dö. C begrundar detta ett par sekunder och konstaterar sedan:

- Ett skrapsår är inte lika farligt som att hugga sig med yxan, men ett hål stort som en jätte är värre.

Jag krattar gräs i högar och C hivar upp gräset i skottkärran för att köra det till komposten. Efter ca tio högar begrundar C sitt arbete några sekunder och konstaterar sedan:

- Det är tungt att arbeta. Den här högen är det sista, sedan behöver jag en paus. En fikapaus eller en vanlig paus.

Familjen sitter samlad vid matbordet och min bror undrar om mamma berättat för mig om sin dröm. När jag svarar nej återger han den för mig. Min mamma hade den kvällen haft ett samtal med sin man om penisstorlek och drömde sedan på natten att hon befann sig i denna stuga som vi nu städade. Där drog hon ner byxorna, stack ut rumpan genom fönstret på övervåningen varpå min far ”kom med sin fem meter långa penis” och tog henne bakifrån. C begrundar detta några sekunder medan jag sitter på min stol och skrattar så tårarna rinner och konstaterar sedan:

- Det är tur att det inte var på riktigt.

Nu råkar det förhålla sig så att min mor läser den här bloggen. Dessutom säger hon sig ha kontaktat sin gamla kollega, svensklärare Stanger-Eriksson, och rekommenderat henne läsa bloggen för att se hur mitt språkbruk utvecklats. Vi får hoppas fröken inte är pryd gällande sina kollegor om det skulle vara så att hon följt uppmaningen.

Anledningen till att vi åkte hem från sjukhuset i förra inlägget hade inget att göra med de minnen jag skrev om. C bröt armen för två veckor sedan då han skulle klättra över ett staket. På återbesöket träffade vi en undersköterska på ortopeden som inte verkade vara speciellt nöjd med livet och tog ut det på sina patienter. Syrliga kommentarer och ilska i rösten i kombination med krokar där man hänger upp sin arm och en brummande cirkelsåg som närmar sig handen skulle skrämma vem som helst. Är man 5 år blir det inte lättare.

Ikväll gjorde jag ett nytt försök att få veta mer om vad det där uttalandet om styrka handlade om. Jag vill inte lägga in en betydelse i det som inte finns där. Min betydelse alltså. Han påpekade nu att han inte sa stark, han sa starkt.

"Inte stark så här", sa han och spände en muskel. Nej, det trodde jag ju inte. "Utan starkt som det smakar starkt".

"Vadå starkt då?"

"Ja, det starka vinner över det onda. Det sa ju du en gång, mamma. "

Ja det har jag ju faktiskt sagt. När han hade ont i halsen en gång fick han smaka en Fishermans Friend. Han var tveksam eftersom de är så starka. Det starka är bra, för det vinner över det onda. Så sa jag. Ibland verkar de inte höra på någonting man säger och ibland verkar de höra på allt. Ändå menar han att han inte hade ont då, i bilen. Så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Samtalet hann ändå gå igenom funderingar han hade. Det handlade igen om sådant man inte får säga. Den större pojken som hänger här ute i grannskapet som sagt "dumhjärna" till honom. Att hans pappa sagt saker till mig som gjort mig ledsen. Sådant han minns och tänker på som han kopplar ihop. Jag försöker svara så klokt jag kan, jag försöker att inte fördela skuld. Hur man kan säga dumma saker ibland när man är mycket ledsen inuti eller när man inte fått lära sig vad man ska säga i stället. Hur man kan vara ledsen på olika sätt. Hur det var synd att den större pojken som cyklar runt här ensam sa något dumt eftersom han kunde sagt något snällt och då fått en kompis istället. Osv.

Varje ord känns viktigare för varje år som går och varje frågeställning blir svårare. I det här fallet tänker jag på en vän som säger "jag förstår ju varför men jag blir så trött på att förstå alla hela tiden, ibland vill jag bara få vara arg". Jag tänker ändå att det måste vara lättare att vara arg om man förstår den som gjort en illa än om man inte gör det.

En kväll i mitten på mars

C, 5 år: Man får inte säga ”kattjävel” till katten.

S (jag): Nej..

C: Man får inte säga det till en tjej.

S: Man ska inte säga det till någon.

C: Men du sa ”kattjävel” om Es katt. (E är Cs pappas flickvän)

S: Gjorde jag?

C: Ja! Du sa ”kattjävel” när den var här.

S: Ja.. då var jag arg på den för att den klöste på min dörr.. ibland råkar man säga så om man är arg.

C: Men man får inte säga ”kattjävel” till katten.

S: Nej.. det får man inte. Har du berättat det för E, att jag sa det om hennes katt?

C: Ja.

S: Oj.. jaha. Men.. pappa, svär han?

C: Har jag inte hört.. men vet du.. pappa fiser i sängen när E ligger där.

S: Haha! Just det!

På McDonalds den 4e april

C: (Med låg röst) Mamma.. är Lennartgubben fult ord?

S: Nä, det är det väl inte. Jag brukar ju kalla dig för C-gubben. Men om du skulle säga ”Jävla Lennartgubben”, då är det fult.

C: Va?

S: Om du skulle säga ”Jävla Lennartgubben”, då är det fult.

C: Va?

S: Om du skulle..

C: Va?!

S: Jag kan säga det senare om du inte hör, jag vill inte säga det högre här.

C: Jaha.. Jävel, det är fult också.

S: En djävul, det är en sån där kille som är röd med horn. Du vet han som sitter på axeln på den där pojken i filmen om kejsarens som förvandlas till en lama. Kejsarens nya stil.

C: Ja! Den röda sitter på ena axeln och den vita sitter på den andra!

S: Djävulen säger säger elaka saker och ängeln säger snälla saker. Så kallar man nån för Jävel då menar man nog att man tycker den är elak och dum.

C: Men vet du.. de andra kan inte se att de sitter där.

S: Nej det stämmer. De symboliserar.. De är som hans tankar. Snälla tankar och dumma tankar. Som om du ser att en liten flicka som har en godis. Så säger din röda att du ska ta godisen och den vita säger att du inte får det för då blir hon ledsen.

C: De som göra dumma saker hela tiden de lyssnar bara på den röda hela tiden. De lyssnar inte på den vita.

S: Nej, precis. Då kanske de behöver hjälp att lära sig lyssna på den vita.

C: Den vita har alltid rätt.

S: Mm..

I bilen

S: Hur blir man kompis med nån?

C: När man leker och det är roligt. När man har jättekul med nån då blir man kär i den och den ska man gifta sig med. Jag är kär i L.

Senare inomhus

S: Men har du ritat en gubbe på dig?

C: Det är jag!

S: Den man har kär vill man ha nära hjärtat. Känner du hjärtat här? Om du ritar svart hår kan det vara L.

Nästa morgon, kommer till sovrummet

C: Titta jag har ritat mig som håller handen med L!

En långhelg som denna är alla skolor stängda. Snön virvlar i luften och solen skiner. Detta är barnfamiljernas bästa tider. Nu är det dags att åka på skidsemester till fjällen, nöta in skridskorna på allvar och dricka varm choklad i pulkbacken med rosiga kinder och bus i blick. Med skridskorna kvarglömda på dagis är pulkbacke-med-termos-aktiviteten lagom avancerad för mig. Väl ute i friska luften i det undersköna vinterlandskapet bland skrattande barn och fikande föräldrar hemsöker mig aningen att något är fel. Mitt i familjelyckan saknas något väsentligt. Jag är katten bland hermelinerna här. Min familj är halv.

Jag känner ingen tvekan över min kapacitet att ge min son det han behöver, det har jag aldrig gjort. Förmågan att tillgodose hans behov har jag upplevt som till stor del automatiserad ända sedan han blev till. En medfödd, instinktiv funktion som slog igång och aldrig slog av. Min kropp berättade för mig vad jag behövde äta, den väckte mig sekunderna före honom på nätterna och den försåg mig med en unik dygnsrytm som gjorde det möjligt att kliva upp klarvaken klockan 6 på morgonen och utan svårighet sysselsätta mig med praktiskt arbete tills solen gick ner och mörkret gjorde det omöjligt att fortsätta. Nåja.. detta pågick åtminstone så länge superduperhormonerna fortfarande styrde i fortplantningens avdyningar.

Allteftersom han blir större blir frågeställningarna också mer komplicerade men ännu har det inte skett något som jag inte kunna lösa och det finns källor av outtömlig kunskap och erfarenhet att vända sig till om det verkligen kniper. Jag är inte fullkomlig men jag är, som så många andra ensamma föräldrar är, tillräckligt bra. Dock kan jag inte hjälpa att önska mer för oss än det tillräckliga, mer än det nödvändiga. Vårat liv fungerar och vardagen rullar på med utmaningar, lösningar, tacksamhet och glädje. Men det var inte så här det var meningen att det skulle bli.

Varje familjehögtid är en påminnelse om hur det borde varit men inte blev. Det var nära. Så nära man kan tänka sig, sett från utsidan. Det var den svenska familjeidyllen exemplifierad. Villa vid älvstranden, diverse fordon, diverse husdjur, mamma, pappa, barn, två karriärer i blom och oändliga möjligheter. Tyvärr förekom allt detta i regi av två människor som inte kunde enas om premisserna för sin samvaro. I utbyte mot sinnesro och integritet lämnade vi vidare våra drömmar, våra planer och vår framtid i mer kompetenta händer tillsammans med vår egenhändigt ihopspikade fastighet.

Med stillsam längtan iakttar jag nu föräldrar i plural som bollar blöta vantar mellan varandra, utbyter stressade blickar och avslutar varandras meningar med svag irritation i rösten och drömmer om en dag när jag får dela min frustration, mitt ansvar och min fascination av yrande snöflingor med någon som vet vad jag brukar säga, hur dagen ämnar fortsätta och var avslängda ytterkläder har för vana att landa.

Och hur borde det ha blivit? Var kan man hitta den verkliga familjelyckan om inte av en slump på Google. Håhå jaja, rub it in won't ya.