Grannen bjuder på frukost i sin lägenhet vid lagom tid kring halv elva-snåret och barnen har som vanligt ätit upp först. M (lill-grannen, 4 år) släntrar förbi ett bord med spridda föremål och plockar upp en oöppnad tub med lim som har legat där åtminstone en vecka.

M: Vad är det här för nåt?

S: Klister.

M: Är det din eller?

S: Näe..?

Grannen (från andra sidan köksbordet): När ditt hjärta brister; laga det med Karlssons Klister.

Ok.. det kanske borde varit min.

Svedberg berättar om jag-svaghet och kallar de två jag-svaga typerna för massmänniska respektive individ. Jag-svaga har svårt dra gränser och att skilja på sina egna och andras tankar, de är antingen överdrivet anpassningsbenägna och vill vara alla till lags eller skenbart starka; överdrivet motberoende och ifrågasätter allt och alla. En jag-stark typ som känner sina styrkor och svagheter, har ett flexibelt sätt att vara och inte hotas av andras olikhet kallas för en person.

Idag har C fått lära sig en sång på skolan som jag härmed lanserar som kampsång för de jag-svaga:

Hej, jag heter ___ och jag är en person.

Hej, jag heter ___ och jag är en person.

Jag har egna tankar med skratt och gråt,

egen vilja och eget språk.

Hej, jag heter ___ och jag är en person.

Hej!

C kommer in från gården med gråten i halsen. Varför är du ledsen?, frågar jag.

C: M vill inte leka med mig. Han har en annan kompis.

S: Ja, ibland vill man leka med olika kompisar. Det gör ju du också ibland.

C: Men det är som att han inte ser mig.

Ack ja, denna smärta, har vi inte alla varit där. Jag funderar en stund innan jag försöker med en förklaring. Jag säger att vi har många rum i hjärtat för dem vi tycker om. När en kommer till behöver det inte vara så att den tränger ut en annan. Precis som pappa och mamma har varsitt rum i hans hjärta och mammor och pappor med flera barn har flera rum i sitt. Så är det också med kompisar.

Jag undrar om det inte också är så med andra som vi älskar, men det säger jag inte. Inte den här gången.

C städar upp sitt pyssel inför läggning med hjälp av sin städramsa:

"Då kom Pettson och Findus och landade mitt på golvet. Sen kom fåret Shauns öron och landade mitt i soptunnan. Sen kom hunden och landade mitt på Pettson och Findus. Sen kom den tjocka feta den mellanstora och lite mindre och gick på varandra mitt på hunden. Men sen då kom rutor, vad konstigt! Sen kom pepparkakshuset och stjärnorna. De flög över hav och vatten ända till hyllan och landade där."

Morgonradio i bilen:

-Så du skulle vilja ha en värld utan klockor och tid där man bara vaknar och kliver upp när kroppen vill det?

-Ja, tänk vad skönt det skulle vara.

C: Men.. mamma..

S: Ja?

C: Om han tog bort tiden då skulle han ju inte kunna röra sig..

S: Ja du, det har du rätt i. Det har han nog inte tänkt på.

Barn är alltså de som skulle ha svårt att förstå abstrakta begrepp?

C hämtar en legobil som han byggt:

C: Mamma! Vet du vad det här är för bil?

S: Näe?

C: En v8! En sån som pappa har.

Senare vid kompisens hus:

C: Där står en v70! 

S: Japp, där har vi en Volvo v70 ja..

Socialisationen börjar bära frukt. Från färger till märken till modeller och motordimensioner. Snart börjar han väl prata effekt. Pappan myser.

M: C, kan vi ut sen och gömma oss i skogen när du har slutat spela?

C: Jag vill inte.

M: Eller så kan vi döda buskarna och sen gå in igen!

C: Jag vill inte.

M: Vill du bara spela och spela och spela?

C: Bara tills jag klarat alla banor.

Ja, nu börjas det..

Kärleken i en hasselnöt, från MITT perspektiv. Helt godtyckligt och helt känslomässigt sant för mig.

En dag står han plötsligt där på grenen. Så rätt så lik så rar. En sån som jag i mitt träd?! Jagar, springer, letar. Här är jag, här är jag, här är jag! Försöker plocka upp hans symboler och visa dem tillbaka. Berättar och berättar på mitt eget språk, men han verkar inte förstå ett ord. I stället verkar han lyssna på förståndets myndiga röst som berättar för honom hur det är. Springer efter, springer efter, kan inte låta honom vara. Ser honom i vånda, jagad av demoner, försöker hjälpa hjälpa krama krama. Så visar det sig till slut att han inte var den han såg ut att vara och allt verkar ha varit på låtsas. Förståndet trollar bort honom och kvar är jag i trädet. Buhu.

Javars.. nya år, nya sagor, nya ekorrar.