Det är inte bara utomhus snön ligger tjock på taken. Kandidat C, min praktik-kollega, berättar om utredningen hon sitter med i och de tankar de väcker hos henne och bortglömda minnen rasar över mig som om hon öppnat en lucka i taket. Senast för tre dagar satt jag och berättade om sådant som varit, men detta.. detta hade jag helt lagt undan. Det fanns inte någonstans i min berättelse. Detaljer detaljer detaljer, tusentals snökristaller i ett tjog. Det är sådant jag inte vill minnas, sådant jag inte vill bära med mig. Det är sådant som inte längre är viktigt men samtidigt.. om det kom tillbaka så måste jag veta att gå. Jag vill aldrig leva så igen. Jag vill aldrig leva så igen. Jag vill aldrig leva så igen.

Ibland undrar jag om den rösten går på repeat någonstans långt ner i det omedvetna. Om det är den som gör att jag ibland fryser till när någon talar till mig på ett sätt som bara nästan påminner mig. Om det är den som gör att jag vill ångra mig och dra igen dörren. Resa mig och gå och aldrig vända mig om. Om det är den som gör att jag ibland glömmer att fråga när jag undrar. Om det jag är mest rädd för är att jag inte kommer att märka om det händer igen.