Tomheten är öronbedövande. Inuti den kastar sig tankarna mellan väggarna. Instängda vilsna fåglar, fångade mellan obevekliga väggar av glas, som störtar sig mot rutorna och faller förtvivlat till marken medan livet spelar upp hjärtslitande dramer av sanning utanför. Inuti tomheten sitter jag darrande kvar med ett gapande hål i min kropp där han slet sig lös. Ett hål som sakta fylls av Hennes tårar och min egen obestridbara skuld.

Plötsligt står Hon där bredvid mig i ett annat rum av tomheten och det är hennes smärta jag möter med enbart glaset mellan våra ansikten. Förvillande lik, en skiftning av en spegelbild, en sviken syster skakande av förödmjukelse och sorg. Så nära mig att synden bränner mina ögon men min blick viker inte undan. Hon ber mig om svar, söker hjälp att förstå men jag har inga svar att ge. Jag är själv alltför fattig och jag kan ingenting förklara.

Även över Honom flåsar ödets ironi. Till honom gavs en makt alltför stor att hantera och en styrka alltför svår att bära. I panik värjde han sig slutligen emot den och med rungande kraft slår den nu allt han älskar i spillror. Förlåt honom, ber jag henne. Avsky honom inte för det är det vackraste i honom som lett honom fel. Hon gråter tyst på andra sidan glaset. Älska honom för hans svaghet, ber jag henne. Hur ska jag orka bära den in i framtiden? Skulle du kunna göra det om du var jag? frågar hon mig uppgivet och jag förblir tyst.

The emptiness is deafening. Inside it thoughts throw themselves between the walls. Trapped lost birds, caught between relentless walls of glass, crashing against the window frames and falling desperately to the ground while life stages heartbreaking dramas of truth outside. Inside the emptiness I sit trembling with a gaping hole in my body where he tore himself loose. A hole slowly filling up with Her tears and my own undeniable guilt.

Suddenly she is there next to me in another room inside the emptiness, and it is her pain I meet with only glass between our faces. Confusingly similar, a hint of a mirroring reflection, a sister betrayed, shaking with humiliation and grief. So close to me the sin burns my eyes but I do not look away. She begs me for answers, seeking help to understand but I have no answers to give. I am myself destitute and I own no explanations.

Also over Him life's irony breathes heavily. He was given a power too great to handle and a strength too difficult to bear. In panic he finally turned against it and with resounding force it now strikes down on all that he loves leaving him with shatters of the life he knew. Forgive him, I beg her. Do not recent him, for it is what is most beautiful in him that led him astray. She cries faintly on the other side of the glass. Love him for his weakness, I beg her. How can I find the strength to carry it into the future? Would you be able to do it if you were in my place? she asks me despondently, and I remain silent.