"Under den här perioden har jag kastats från dike till dike", sa en gruppkamrat under utvärderingen av gruppmomentet i våras och jag kunde inte annat än hålla med. Så var det för mig också. Mina föreställningar ställdes upp och ned och jag tvingades se mig själv från ett annat håll. Tack och lov och pris i höjden. Kanske är det så att insikten om att ett annat dike finns också gör möjligheten större att hamna där. Såsom jag hoppar mellan dikena nu för tiden skulle man kunna tro att jag glömt bort var vägen finns. Där kommer båten-i-parken-metaforen och gör sig påmind, hur hatad den än var i det elitistiska klassrummet (och i den båten sitter vi ALLA i egenskap av privilegierade psykologstudenter, vill jag tillägga, så försök inte). Kliv ur strömmen, hoppa av tåget, trampa upp nya stigar. Ja.. ibland krävs det nog att man blir knuffad i diket för att man ska förstå att man faktiskt kan kliva av vägen och kravla upp på andra sidan där en ny värld breder ut sig, full av nya möjligheter. Inte heller är det ett misslyckande att trilla dit, som jag trodde när familjeidyllen föll i kras. Nej, tack och lov. Knuffa mig igen. Men sträck mig gärna en hjälpande hand, du som står på andra sidan.