Förra helgen överraskades jag av ett samtal från min sons pappas fästmös far, eller Cs plastmorfar, som undrade om C ville följa med på cirkus i veckan. Det ville han väldigt gärna. Han tog ivrigt plats baki plastmorfars bil på onsdagkvällen och kom hem bubblande med historier från vad som hänt på cirkusen och magen full med godis och glass. Flera gånger förut har han berättat om vad han brukar göra hemma hos A och U (plastmormor och plastmorfar) och han vinkar till deras bil när vi möter dem på vägarna. Samtalet i helgen gjorde mig mycket glad. Jag har aldrig stuckit under stol med vilken skillnad E (Cs plastmamma) gjort i hans liv, däremot har jag haft svårt att förlika mig med den påstådda konflikten mellan henne och mig som så vitt jag erfar inte existerar annat än via hörsägen.

Min familj finns inte här och har inte funnits nära mig på 17 år. De finns på telefonlängds avstånd, de finns att besöka och de finns att fira helgdagar med men de finns inte att be om hjälp med barnvakteri, de finns inte att fika bullar och saft hos eller äta middag med. De finns inte att följa med på cirkus. Hos mig har C sina kompisar, hos sin pappa har han sin släkt. Så ger vi honom det bästa vi kan från de två världar vi har. Tack och lov för det. Smärtan att inte kunna ge mer och oron att inte kunna se in i den andra världen måste i grunden överbryggas av en tro och en tillit att vi båda gör det bästa vi kan med det vi har och att vi fortfarande kompletterar varandra, sammanboende eller ej.

C själv utbrast en eftermiddag på väg hem från fritids:

-Vilken stor familj jag har, jättemycket plast!

Göran Hägglund och gänget får säga vad de vill. Familjen är de som finns nära, vilket blod som flyter i vilka ådror och vem som bor hos vem är inte det viktiga. Jag är oändligt tacksam för att det finns fler än jag nära mitt barn.

Jag tar gärna jättemycket plast.

Och precis när jag höll på att avlida av tristess och övervänt så blir jag bjuden med på äventyr! Underbart!

Jag vill blåsa upp det! Jag vill blåsa upp det till en stor fet ballong som svävar iväg med mig högt över taken medan jag lyckligt klamrar mig fast vid snöret! Jag vill se hela livet breda ut sig under mig från början till slut! Jag vill flyga vilse bland molnen och förlora mig i luftslottens vindlande labyrinter! Jag vill tappa taget och falla till marken och missa en gång för alla!

Vänta.. det var något viktigare jag ville.. ja, just ja. Loss. Låt den va.

I want to blow it out of proportion! I want to blow it up into a big fat balloon that carries me away high above the rooftops, while I’m happily clinging on to the string! I want to see my life spread out underneath from start to finish! I want to get lost in the clouds and disappear into winding mazes of reverie! I want to lose my grip and fall to the ground and miss, once and for all!

But wait.. there was something more important I wanted.. yes, yeah. Let go. Leave it.

Min bror mailar mig ett utdrag från Wikipedia om geniet William James Sidis utan närmare motivering. Jag gissar att han fascineras över den unge mannens extrema utveckling. Det jag fastnar för är slutstycket där det berättas att Sidis dör i stroke 46 år gammal efter att ha levt isolerad och lidit av kronisk bitterhet. Det enda som tycks ha stimulerat honom var ny information och avancerad teknologi. Det här exemplet får den überintelligenta hjärnan att framstå som sin egen jaggernaut, en malande maskin som blir vansinnig om den inte får arbeta ifred. Samtidigt lyckas alltså inte herr Sidis att lösa sina sociala dilemman.

Chefspsykologen för Mensa som höll ett öppet föredrag på universitetet i våras menade att g-faktorn är och förblir nyckeln till intelligensen. Förmågan till problemlösning är universell, dvs den intelligenta människan fixar allt, även sin egen understimulans. David Wechsler, killen som tagit fram världens mest använda test av allmänbegåvning, WAIS, menar själv att skalorna är ofullständiga. Testet mäter det som i kulturen anses utgöra intelligens. Det tar inte hänsyn till sociala, moraliska och estetiska värden, säger han i manualen. Inte heller personens bakgrund eller levnadshistoria. Det är där psykologen kommer in för att göra den kvalitativa bedömningen.

Att vara begåvad och att vara fungerande är inte samma sak enligt samtida definition. Mensa-psykologen replikerar att neuropsykologerna har en grumlig förståelse av begåvningsbegreppet. Jag passar väl helt enkelt tillbaka den bollen och hävdar att hon har en grumlig förståelse av funktionsbegreppet.. William James Sidis må ha varit ett mänskligt underverk och hade troligtsvis smulat sönder taket på WAIS samtidigt som han suckat och stönat i teststolen, viftat bort sin psykolog som en irriterande fluga och begärt att få rätta sina egna protokoll (vilket kanske han inte alls skulle gjort, jag drar långa slutsatser baserat på lite information vilket är ett etiskt regelbrott och jag borde veta hut men hur som helst). Historien om Sidis sätter ändå fingret på vad en funktionsbegränsning innebär; ett handikapp som uppstår i mötet med en omgivning som inte kan hantera personens egenart och där personen inte heller förmår finna lösningar för sitt predikament. Sidis hade garanterat platsat i Mensa men lyckades inte förlika sig med livet. Vad som är intelligens förblir öppet för diskussion. Det är ett grumligt begrepp.

Ett ögonblick trodde jag faktiskt att något skulle vara annorlunda. Jag hade kanske förväntat mig hårdare regler och mer kontroll snarare än någon som intresserat ställer frågor och samlar nyttig information, men jag hade gärna sett VAD SOM HELST hellre än att efter en mycket kort stund inse att allt är som vanligt. Inte ett hårstrå är krökt på det gyllne huvudet. En intern uppmaning att höra av sig med frågor och synpunkter eftersom de är viktiga för oss är det enda som kvarstår då flödet av gäster återhämtat sig ett par veckor efter skandalen. Det ser ut som att jag får ta tillbaka det som varit mitt främsta argument till företagets försvar i alla år; jo, företaget är faktiskt en egen levande organism trots allt. En unik möjlighet till insikt och utveckling i bräschen för branschen verkar ha gått förlorad. Så synd, tänker jag och hoppas att jag har fel.

Två veckor kvar till danskursen och jag fusktränar lite med närmaste unge man. Håll emot! ropar jag och han tar i, huj snurrar han iväg mig och efter några omgångar kastar han sig i soffan och kväver en kudde. Vi testar hållsnurrar vilket utgör en speciell utmaning med mina 180 cm och hans 132 cm. Hur lång är den? undrar han mitt i en låt och i pausen ålar han runt på mattan och får ont i nacken. Så kräks katten som har ätit gräs och dansen får avbrytas.

Det har varit ett privilegium. Varje möte med en ny patient/klient/konfident är en lektion i ödmjukhet. Bakom leede ansikten och fasta handslag kämpar människor med svåra utmaningar. Under breda axlar ängslas hjärtan rädda för sina egna slag. Bakom uppgivenheten väntar de som förlorat hoppet på att hitta ut i ljuset. Alla kämpar de sig så gott de kan med det de har. Det är ett privilegium att få åka med en bit på deras resa och ett stort ansvar att låta sig bjudas in. Många gånger har jag tvekat om jag kan bära det ansvaret, om jag har tillräckligt att erbjuda i utbyte. Jag lämnar det här försöket med känslan att jag har det. Mina handledare har gett mig möjligheten att komma på det jag behövde veta. Jag lämnar den här terminen men övertygelsen att jag kommer att bli en bra psykolog.