Åh fy tusan. Jag for till videobutiken (DVD-butiken..?) för att hyra film och fick The Mist rakt över disken, nyss uppackad.

Detta måste vara ett av de mest fruktansvärda filmslut jag någonsin sett. Jag grät mig igenom hela eftertexten. Egentligen visste jag ju det, att Stephen King är mästaren på att skriva slut som tar en på sängen, river hjärtat ur kroppen på en eller lämnar en på knäna begging for more. Är det lyckliga slut du vill ha, läs Jane Austen i stället.

Fast det är ju det att i novellen får man inte veta hur det går (vilket för övrigt är minst lika frustrerande om än något mindre chockartat). Så kanske är det Darabont som ska ha äran den här gången?

Nej då nej då, jag hade en trevlig kväll igår och kom hem i gott skick. Men se vissa delar av tankesystemet är helt enkelt aldrig avstängt och vissa språkliga funktioner oväntat oskadade av omständigheterna. I slutänden är hon vid gott mod!

I varje dröm finns en möjlighet och i varje möjlighet en önskan.

I samma andetag som visar mig allt som jag har vunnit, ter sig saknaden så svår att den är ofattbar. Varför det sker som är meningslöst, varför det lämnat mig som gjorde mig till något nytt. Var allt förgäves eller var det.. jag tar mig inte loss, jag sitter här. Gjuten i mitt misstag. Dömd till ovisshet. För alltid undrande. Om bara allt var annorlunda.. skulle det ändra det som är, skulle det ändra mig? Jag visste bättre, jag ångrar mig, men allting är för sent. Efterklokhet, det är cynikerns privilegium.

Jag ska välja frihet och försaka den, för att det är allt jag vet.