Rex +27, the last frontier. Med spänning i bröstet och uppspärrade ögon äntrade jag och P det omtalade landet dit ingen går. Inte heller igår kväll tydligen eftersom stället var halvtomt. I garderoben möttes vi av mannen som "plockar frukten där den är redo att plockas höhö" på Schlagerklubben på lördagar. Han meddelade att "kvinnor över 190 inte är tillåtna på Rex, höhö", från sin position strax ovanför tröskeln. Tur att han tilltalade mig, annars hade jag kanske råkat trampa på honom.

Skillnaden mot lördagarna på såväl klientel som positionering i lokalen finner jag slående så här i efterhand. Inte en kvinna i baren och knappt en man på dansgolvet före halv ett. Tycker 60-talisterna att det är okvinnligt att betala och omanligt att dansa, kanske? Fullkomligt indoktrinerad av den senaste tidens studier förvandlades en glad psykologstudent till kvällens normbrytarmästarinna och lyckades till och med få bartendern med stenasiktet att le och tala om sitt namn.

Efter att ha umgåtts med såväl dansken som tysken och Bellman gav vi upp och begav oss till O'learys den sista halvtimmen lagom för att få varsitt explicit skamligt förlag av oblyga 20-åringar på väg att misslyckas med kvällens målsättning. Ingen utdelning.

Ikväll är det middag med McD-tjejerna. Ett gäng som stortrivs på Rex på lördagar så kvällens utgång är väl predestinerad. Detta är första gången i världshistorien som undertecknad vågar sig på en två-dagar-i-rad. Jag tänkte spara mig lite besvär genom att återanvända delar av gårdagens outfit så det finns en chans att den leende bartendern J (som inte var den J som duschade i en timme hemma hos P) erbjuder det vanliga. Igår bad jag honom ge mig "det bästa han visste", vilket var något rosa med söt smak och krossad is. Var det verkligen det bästa J visste, eller gissade han vad som borde vara det bästa jag visste?