Improvisationsshow på Skuggteatern

Mitt immunförsvar

Nu ska jag baka en... CHOKLADKAKA!

(Men det är konstigt hur jag egentligen helst vill krypa undan in i hörsnäckan och lyssna på havet inuti, mar adentro, efter varje sådan här upplevelse. Det är samma sak efter en vanlig biofilm också men den levande underhållningen är nog starkare. Den väcker minnen och associationer som kryper fram ur koppens alla vrår. Det är kanske inte så konstigt, men den väcker också det jag kallar för inverterade minnen. Minnet av något som aldrig hänt. För att förklara vad jag menar får jag hämta upp en repris ur arkivet.)

Från den 24 februari 2007 - Ett inverterat minne:

Inatt drömde jag att vi låg i samma säng, helt utan kläder, nära varandra, men han ville inte röra mig. Det var ett ställningstagande, inte en motvilja. När jag frågade varför blev han arg. Det var som sökandet efter ett minne som inte finns. Den sorterns minne som känns på huden, som ett avtryck i lera som lagras under nya skikt. Inte så att det syns, men det finns där och vid en påminnelse så kan det hittas. Ibland kan man minnas en beröring även om man inte minns något annat. Inga ljud, ingen doft, ingen smak och ingen bild. I det här fallet ett inverterat minne. Kroppens undran över något som inte skett. Kroppens fråga om varför och hjärnans oförmåga att ge ett svar.

Precis när jag höll på att götta ner mig i min lilla akademiska bubbla där jag bor så var det någon som plockade fram en nål. Återigen står jag förbluffad inför hur människor egentligen har det bakom dörren till sitt personliga helvete. Det är de människor som finns helt nära dig, de du ser varje dag, de du möter på gatan eller handlar av i affären. Det är de som ler mot dig och artigt svarar att det är bra när du hälsar på dem. I tystnaden de gömmer sker märkvärdiga ting och utanför den fortsätter de leva som att ingenting har hänt, inte för att de vill, utan för att de måste det.

I varje människa bor en verklighet och den är inte din.