En bloggare har gått i graven. Jag läste honom kanske bara en gång i veckan men känner ändå en slags sorg. Kanske för att jag tyckte att han hade en röst som var unik, ett språk som var som en hybrid av två verkligheter som sällan möts, en släng-dig-i-väggen-humor som fick mig att le varje gång jag läste ett inlägg. Kanske för att han uttryckte en rak öppenhet och en okonstlad värme som är svår att hitta. Kanske för att vi bråkade en gång och han anklagade mig för att inte ha alla chips i påsen innan vi kom fram till att det var ett missförstånd. Kanske för att han symboliserade en länk till den värld jag lämnat bakom mig där jag levde tio år av mitt liv och kämpade för min rätt till stolthet.

Lev väl Spook och sluta inte skriva. Du har en gåva, ta vara på den.

Ett ögonblicks meningskiljaktighet uppstod idag mellan mig och min ideologiske sparringpartner (ett kärt, pålitligt bollplank!) angående idrottsvärldens pro och cons. Utan att gå in på några detaljer i åsiktsutbytet kände jag att jag hyste en misstanke om att den andra tankesidan i viss mån blivit duperad av sin närmiljö i frågan, på samma sätt som jag i viss mån blivit duperad av min arbetsgivare vad gäller min inställning till kapitalismens aktörer.

Nåväl, duperad eller ej så gjorde min motståndare i utbytet en intressant jämförelse mellan idrott och företagskultur som föll mig i fatet. Jag skulle nämligen hävda att idrottskulturen och företagskulturen är tätt sammanflätade och inte går att separera från varandra. Man kan inte hålla den ena om ryggen utan att klappa den andra på häcken så att säga. De bygger båda på samma värderingssystem, använder sig av samma begrepp och utövar ett tätt samarbete sinsemellan vilket bl a förenar dem genom ett ömsesidigt beroende via företagssponsorsystemet. Företaget skapar gemenskap och glädje i arbetslaget genom kärleken till idrotten, klär medarbetarna i fotbollströjor och uppmuntrar till turneringar mellan avdelningarna. I gengäld ger de bort stora summor pengar av medarbetarnas förtjänst till lokala idrottsföreningar och köper in sin logotype på mediakåta idrottsevenemang. Idrottssponsringen är för vissa företag så viktig att den har en självklar plats på resultatrapporten och aldrig skulle ge vika för t ex en lönehöjning för personalen. För att garantera detta läggs den intressant nog utanför kontrollerbara kostnader (dvs högre upp i den administrativa hierarkin än lönekostander) och benämns i samband med "samhällsengagemang" i stället för marknadsföring för att legitimera utgiften lite extra.

Företagskulturen och idrottskulturens brödraskap skulle kunna illustreras väl genom t ex Alvedonreklamen där två barnsängar är placerade bredvid varandra och en ettåring erbjuder en gråtande bebis sin napp då den minsta gråter förtvivlat. På samma sätt kastar företagen medel i plånboken på idrottsrörelsen då den kvider av hunger på kapital. Båda två är också strålande exempel på rikt utsmyckade lekhagar för gödning och reproduktion av den hegemoniska maskuliniteten.