Direktlänk till inlägg 17 november 2008
Ett ögonblicks meningskiljaktighet uppstod idag mellan mig och min ideologiske sparringpartner (ett kärt, pålitligt bollplank!) angående idrottsvärldens pro och cons. Utan att gå in på några detaljer i åsiktsutbytet kände jag att jag hyste en misstanke om att den andra tankesidan i viss mån blivit duperad av sin närmiljö i frågan, på samma sätt som jag i viss mån blivit duperad av min arbetsgivare vad gäller min inställning till kapitalismens aktörer.
Nåväl, duperad eller ej så gjorde min motståndare i utbytet en intressant jämförelse mellan idrott och företagskultur som föll mig i fatet. Jag skulle nämligen hävda att idrottskulturen och företagskulturen är tätt sammanflätade och inte går att separera från varandra. Man kan inte hålla den ena om ryggen utan att klappa den andra på häcken så att säga. De bygger båda på samma värderingssystem, använder sig av samma begrepp och utövar ett tätt samarbete sinsemellan vilket bl a förenar dem genom ett ömsesidigt beroende via företagssponsorsystemet. Företaget skapar gemenskap och glädje i arbetslaget genom kärleken till idrotten, klär medarbetarna i fotbollströjor och uppmuntrar till turneringar mellan avdelningarna. I gengäld ger de bort stora summor pengar av medarbetarnas förtjänst till lokala idrottsföreningar och köper in sin logotype på mediakåta idrottsevenemang. Idrottssponsringen är för vissa företag så viktig att den har en självklar plats på resultatrapporten och aldrig skulle ge vika för t ex en lönehöjning för personalen. För att garantera detta läggs den intressant nog utanför kontrollerbara kostnader (dvs högre upp i den administrativa hierarkin än lönekostander) och benämns i samband med "samhällsengagemang" i stället för marknadsföring för att legitimera utgiften lite extra.
Företagskulturen och idrottskulturens brödraskap skulle kunna illustreras väl genom t ex Alvedonreklamen där två barnsängar är placerade bredvid varandra och en ettåring erbjuder en gråtande bebis sin napp då den minsta gråter förtvivlat. På samma sätt kastar företagen medel i plånboken på idrottsrörelsen då den kvider av hunger på kapital. Båda två är också strålande exempel på rikt utsmyckade lekhagar för gödning och reproduktion av den hegemoniska maskuliniteten.
Perhaps you will always be my parallell line forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common a...
Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...
Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...
The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | |||
24 | 25 |
26 | 27 |
28 |
29 | 30 | |||
|