Jag läser queerteori enligt Fanny Ambjörnsson och hittar begreppet

polyamorös

Hmmm... jag känner att ett ställningstagande jag hävdade i somras utmanas av inre kritik. Spännande.

Min personliga finkulturella coach, eller min fyr av ljus på det kulturella kapitalets vådliga hav, tipsade mig om det senaste avsnittet av Beckman, Ohlson och Can som fortfarande går utmärkt att titta på på Svt Play. Där sitter fyra herrar i samkväm kring frågeställningen ”Hur pretentiös får man bli?” och programmet är precis lika ljuvligt som kvinnan med fyrstickan antytt. Detta är mitt första möte med författaren Björn Ranelid, en människa som var gång han öppnar munnen lösgör en flod av språklig skönhet som får mig att tappa hakan i häpnad och äkta avundsjuka. Bl a påpekar han följande sanning för oss om konstnärens uppgift:

..”det som gäller historiskt för författare och andra konstnärer, att man i detta sorl och detta larm som pågår i världen kan få flöden att stillna som om de vore ett fruset vatten och så kan man gå över på den isen från stranden jag till stranden du och så är vi plötsligt i vi”..

eller om slutet på kampen med att utveckla sitt eget språk:

..”jag doppar min tumme i svärta och sätter den som en genetisk lilja på en vit äng som ibland kallas bokstilen(?)”..

Aaahh.. gaahh.. Björn! Då ungdomarna ställer sig framför den populärmusikaliska scenen och skriker ut sina djuriska begär ska jag drägla i en pöl på golvet framför fötterna på Björn Ranelid då han åter ämnar begagna offentligheten för att tala och jag ska be om att bli döpt och välsignad i hans stillnade flöde av liv.

Men blä.. det lät lite äckligt. Kletigt. Nåja, min poäng är gjord och begraven. Hälsad vare frälsaren.

(Vadan alla dessa teologiska referenser på senaste tid?)

 Haha! Kolla in sidan som den här bilden kommer ifrån ^^

Cynikerns paradis.