I skuggan av novemberminnet vilar mysteriet med den kick som mötet med varje ny människa kan ge. Effekten är långt ifrån lika från person till person. Några är harmlösa som ett glas vin en fredag kväll. Det kan vara trevligt, det kan vara surt. Det lämnar ingen eftersmak och med undantag av en lätt huvudvärk eller några darriga förmiddagstimmar om det blev mer än ett par glas, är det inget att bråka om. Tanken på mer är bara just en tanke. Saknaden efter honom är social och den är inte farlig. I måttliga mängder t o m nyttig. För att fastna i ett missbruk krävs en omfattande destruktiv insats som sällan hinner ske.

Andra är dödligt farliga, som en dos heroin rakt upp i blodet. Ruset är omedelbart och hisnande. Hans röst är en doft på huden som väcker ett kraftigt begär efter mer och varje möte är en våldsam trip, en smärtsam njutning. All fokus är fast i känslan som den är just då. I samma ögonblick som kemikalierna rinner ur medvetandet är abstinensen svår och trots att förnuftet skriker i protest och varnar om förödande konsekvenser är längtan för svår att motstå. Ett ord från honom och kampen är förlorad. Den enda räddningen är ett fullt avslut; inga samtal, inga möten, ingen överenskommen vänskap. Ett återfall är allt som krävs, en gång till är en gång för mycket. Kroppen.. glömmer.. aldrig.

Där emellan finns han som smyger mellan läpparna och in i munnen som nikotinet. En lömsk drog som förklär sin styrka i en harmlös förpackning. Den smakar illa på tungan, gör huvudet tungt och får världen att gunga några ögonblick. Med fortsatt användning är den nästan lika skadlig som de riktigt tunga grejerna. Den bygger om hjärnan på samma sätt, men långsamt, bara nästan så att det inte märks förrän det är för sent. Den vrider sakta livet ur kroppen på den naive, ler i hennes ansikte och skrattar hånfullt bakom hennes rygg. Ett avslut i tid orsakar på sin höjd lite hosta, tillåts relationen utvecklas blir den en kamp för evig tid. En försvårande omständighet är omgivningens accepterande av bruket eftersom faran inte syns utåt och en stor grupp anhängare finns tillgängliga för att hålla kvar den som försöker avvika.

Förutom dessa har jag också upplevt det sockersöta mötet. Tomma, meningslösa kolhydrater som stoppas i magen för att ersätta något annat. En sådan konsumtion leder inte till något annat än ett svagt surrande sug efter samma otillfredställande vara och en växande irritation i kroppen. På det sättet blir man aldrig nöjd och ju mer man äter desto mer meningslös och smaklös blir all förtäring.

Vad avgör skillnaden frågar jag mig då och då. Vad ger den överväldigande sin oerhörda styrka och vad saknas hos den ömsinte som gör det så svårt att lära sig njuta av smaken? Hur döljer den kontrollerande sin fälla så väl och vilken egen dumhet gör den söte till ett val att mätta hunger med?

Vilken kyss är tillräcklig för att driva giftet ur blodet på den som tagit en tugga för mycket från fel frukt?