En ny granne har flyttat in! Vad ska vi kalla honom? G2, eller R2 eller G-R, eller han-grannen? Jag har idag fullgjort min plikt som husvärd, en och en halv månad för sent (min ansvarsfullhet och organisationsförmåga är som vanligt överskattad) och lämnat en lapp till honom med instruktioner om sådant som sopsortering, parkering, snöskottning etc. Det lämpade sig idag då snön faller över staden. Äntligen! Jag älskar snön så länge den är mjuk och fluffig och torr. Snön ger vintern sin romantik.

Apropå romantik är den nya grannen en riktigt godbit. Ung, söt och tyvärr kort, som de flesta män. Eller åtminstone hälften av alla män sett från mitt perspektiv. Jag råkar nämligen befinna mig exakt på medellängden för svenska män, 180 cm. Grannnen (hon-grannen) och jag har tidigare smitt planer på hur vi ska få kontroll över hela nedre plan i vårt hus genom att på något sätt ta över den tredje lägenheten där G2 bor. Nu när jag fått vittring på unge herr G2 ligger han risigt till i sommar. Det börjar med ett glas rosévin på uteplatsen..

Nej, jag skojar naturligtvis. Såväl G2 som hans mytomspunna flickvän kan känna sig lugna. Jag överlämnar som vanligt det sociala ansvaret till orginalgrannen som hittills lyckats infiltrera alla lägenheter utom den hos H ovanför mig. Grannen uttrycker titt som tätt sitt missnöje över Hs ovilja att ge med sig för hennes charm. "Synd på sådana ordentliga trevliga män, när de stänger in sig så där" muttrar hon och knackar envist på för att ta med en spjärnande H i något gårdsprojekt. Jag misstänker att hennes mål är att bjudas på fika i varje kök och H har satt käppar i det hjulet.

I stort är grannsämjan mycket god i hus nr 19 där vi bor. Vi är ett av få hus som tackat nej till att bygga in ett plank som skiljer våra uteplatser åt. Det är tråkigt att se, tycker jag, hur människor bygger sig ifrån varandra. Jag önskar alla fick ha det som vi. Egentligen önskar jag för alla människor att vi vore bättre på att söka det som vi har gemensamt med varandra istället för att söka de personer vi tror oss ha något gemensamt med.

 Jag breder ut mig i soffan en sen sovmorgon och blippar förbi ett naturprogram om spindlar och deras nät. En spindelhona använder en slemboll på en tråd som slunga och fångar malar i luften med ett av sina framben. Otroligt.. På detta följer ett fascinerande skådespel:

Spindelhannen närmar sig en hona. Han smyger försiktigt på trådarna, undviker att störa nätet för mycket så att hon ska missta honom för ett byte. Väl framme vid honans kropp smeker han henne, nafsar på hennes fötter. Han kan känna på smaken huruvida hon är oskuld eller inte. Om hon är det är sannolikheten mindre att hon kommer att äta upp honom. När han är klar med sin riskbedöming och fattat beslutet att gå vidare i sina närmanden river han upp ett hål i nätet en liten bit från honan. Han spinner en ensam tråd över hålet. Han sätter sig på tråden och rycker i den om han spelade på en ensam gitarrsträng. Efter en stund vänder sig honan mot honom. Hon är åtminstone fem gånger så stor som honom. Hon placerar sig över den ensamma tråden och särar på sina åtta ben, en inbjudan till parning. Hannen tvekar ett ögonblick. Han vet att han efter parning har ungefär 50% chans att klara sig undan, högst ett par sekunder har han på sig att fly. Så levererar han sin gåva och hans tur tar slut. Honan må vara oskuld men ögonblicket efter att parningen fullbordats griper hon tag i hannen och snurrar in honom i sina silkestrådar. Spelet är över.

Trots människans överlägsna intelligens har vi inte kunnat uppfinna ett material så starkt, lätt och elastiskt som spindelnät, avslutar en alltid lika entusiastisk David Attenborough.

Skulle du gå vidare?

I brist på annan syssla har jag ägnat mig åt att klicka tillbaka ett år på de bloggar jag läser för att se vad skribenten ägnade sig åt förra november, om bloggen funnits så länge. Ibland är det lustigt hur lika den ser ut då och nu. Kanske hänger det ihop med att november är en ganska händelselös och inte speciellt kul månad. För mig har november blivit en slags fullmånens månad då osynliga krafter får oväntade eller olycksbådande saker att ske. Därför gömmer jag mig vidskepligt i år.

Här kommer en repris från mitt november 2007: (Observera att det inte är killen i filmen som har skrivit brevet. Dvs namnet är fingerat.)

November brukar vara årets tråkigaste månad. Den brukar vara kall och frusen men utan snö. Mörk och tyst och deprimerad. Årets november har varit annorlunda. Snön kom tidigt i år. Med snön i november kom Daniel, och trots att snön låg kvar i december var han borta när de första ljusstakarna dök upp i fönstren på min gata.

Daniels fråga var enkel och rak, utan krusiduller. Han fick syn på mig och han ville träffa mig. Varken mer eller mindre. Det första mötet varade i fem minuter, det första intrycket var lovande och jag var hoppfull. Efter en vecka sågs vi igen. Han pratade mest och jag lyssnade mest, försiktig med att mer än antyda sådant som inte frågades efter. Mina tidigare misstag har bestått i att säga för mycket för fort. Tendensen att bli för personlig har stått mig dyrt. Det första arvet från relationen innan gör sig påmint.

Några dagar senare var det dags att gå ut och jag hade målet med kvällen klart för mig. Det var Daniel jag skulle träffa och Daniel jag skulle ha. Jag mötte honom i natten med rädslan nonchalant dold bakom ryggen, bara nästan så att den inte syntes. Rädslan för att ha glömt vem jag är och vad jag kan. Rädslan för att inte vara bra nog. Det andra arvet gör sig påmint.

Natten var som sådana nätter brukar vara. Ett möte mellan det förväntade och det verkliga. En sammansmältning av sanning och konsekvens. En differentiering mellan vad som är fantasi och vad som är på riktigt. Ju tidigare det sker desto bättre resonerade jag. Jag ville inte ha mer tid att bygga föreställningar och se dem grusas. Jag ville se saker för vad de var så att jag kunde ta ställning till dem i nyktert tillstånd. Tiden var min fiende och jag utmanade den våldsamt. Daniel var som sin fråga. Enkel och rak och utan krusiduller. Dock med ett inslag av konstlad företagsamhet. Jag kan inte avgöra hur mycket av det han visade mig som var han och hur mycket som var hans repertoar. Skulle jag gissa skulle jag säga att han var lika rädd som jag och därför möttes vi aldrig den natten, inte på riktigt.

Ett dygn efteråt var abstinensen i sitt startskede. Jag somnade hemma i min säng i ett kvavt lugn som bröts av hans meddelanden. Jag var förvirrad och trött och av praktiska skäl inte förmögen att möta honom. I efterhand gnager det mitt medvetande; om jag kunnat sköta det annorlunda. Om det spelat någon roll. Därefter drog han sig undan, i motsatt riktning till reaktionerna som rusade i mig. Frågor jag inte kunde ställa, undran som inte besvarades, behov som inte tillfredsställdes. Några tafatta försök till kontakt och så gav jag upp.

Två veckors intensiv spänning slutade i en dimma av saknad. Återigen var saknaden framför allt fysisk. Minnet satt i kroppen. Hjärtat kunde bara se sig om i undran, medveten om att något hänt men inte invigd i vad. En hård kamp mellan förnuft och känsla slutade lika men gjorde dem till fiender inom mig inför en framtid med överhängande hot om krig.

DN betygsätter Stockholms hamburgehak och drar sig inte för att uttala klassmarkörer: ”Trots god service och miljöhänsyn andas McDonald’s lite white trash. Det går inte att komma ifrån.”

Nänä, att flippa burgare är inget jobb man kan skryta med, det har vi lärt oss. Det märkliga är dock hur man i vanlig ordning håller det inhemska om ryggen. Trots samma bransch, sämre miljöarbete, sämre råvaruhantering och lägre kvalitetskrav, sämre service och ett högre pris så ger man konkurrenten bättre betyg med motiveringen att man tycker att det smakar lite bättre och är mindre tonåringar som skränar i lokalen och kallar det ”snabbmat med nivå”.

McDonald's symboliserar en värdegrund man inte vill befatta sig med. Det går inte att komma ifrån. Att konkurrenten jobbar med exakt samma värdegrund med tillägget av en centralisering av makten i företaget, men helt enkelt inte varit lika framgångsrika, det spelar ingen roll. Det svenska är lite finare. Om det är svenskt kan det ju inte handla om exploatering av marginaliserad arbetskraft inte. Alla vet väl att Max inte skövlar regnskog, de håller ju till i Sverige för bövelen, här FINNS ingen regnskog. En svensk familjeföretagare som har jobbat upp sig från en korvkiosk på Norrlands tundra till en villa på Lidingö, han anlitar ju i alla fall inte nattstädare från den svarta marknaden. Eller hur var det nu med den saken? Oups, det gjorde han visst ja. Det är så lätt att gömma bort, man tror ju inte det om en riktig svensk. Svenska företag, dem kan man ju lita på. De vill egentligen inte tjäna pengar, de vill bara kramas.

Ninananananananananananana..

"de flesta..alla.. mörka rum är skapade av någon..kanske den som skulle ha gett oss ljus.."

eller

"allt är övergivet och tyst

inom mig ett rasande lugn"

med mera

Och missa inte heller boktipset om Derrida och den självbiografiska anamnesen:

Hahaha! Lovely!

Och lite musik till det. Sov gott.

Jag får ett telefonsamtal kl åtta och Cs läggning blir framskjuten. Han tittar på kunskapskanalen. Det handlar om klimatfrågan. Bra bildning, tänker jag och pratar på. När jag lägger på är C förtvivlad. Med gråten i halsen frågar han:

-Kommer jorden att bli förstörd innan jag hinner fylla år?

Aj då. Missbedömning från min sida. Dokumentären har visat dataeffekter på skogar som brinner ner och polarisar som smälter blandat med nyhetsbilder från naturkatastrofer jorden runt. De har visat koldioxidutsläpp som svarta moln från bilar, apparater och ur människors munnar. En skräckfilm för barn.

Vi pratar om var naturkatastrofer sker, vad som var sant och falsk på TV-bilderna och vad människor kan göra åt saken.

-Det kan var bra att vara orolig, förklarar jag. Om man är lite orolig börjar man tänka efter vad man kan göra bättre.

-Men tänk om inte alla har sett det där programmet! säger C förtvivlad.

Vi pratar om media och hur viktig klimatfrågan är. Vi pratar om återvinning och tjejen från Umeva som kom förbi med information igår.

-Folk vet, försöker jag lugna C. De gör massor av saker. Företag gör massor av saker. Tänk på hur vi sorterar när vi går på McDonalds t ex. Men man måste tänka på att göra det man kan.

C funderar.

-Men varför slänger folk skräp på gatorna när de vet att man inte får skräpa ner jorden? undrar han, allvarligt bekymrad.

Vi pratar om att inte tro på inflytande men hur viktigt det är att göra de små sakerna ändå. Det är en hisnande diskussion och den påminner mig att inte underskatta barns tankar och förmåga till förståelse.

Innan vi återupptar läggningproceduren måste C bara hämta ett ritpapper. Han ritar ett Star Wars-skepp med R2D2 ombord. Skeppet får två avgasrör med svart rök. Han vill inte lyssna på sagan om regnskogen i kväll, han vill lyssna på sagan om London.

Aj vad jag har ont i ryggen.. jag ska gifta mig med en massör när jag blir stor.

Hur som helst. Till ett allvarligare ämne:

Tidigare har jag hävdat att bloggvärlden är en slags digital karta av samhället. Allt som finns i samhället finns att återfinna som blogg. Idag klev jag på en dold lucka och rasade ner bland slamkryparna. Jag återfann mig mitt i fascismens näste där hets mot folkgrupp verkar utövas fritt. Dilemmat med yttrandefrihetens ramar och det oreglerade Internet svävar genom medvetandet. Bloggskribenten ifråga, som inte vill ha kritik, meddelar följande: ”Jag har stängt kommentarerna, folk har ändå inget vettigt att säga, de är för korkade, och jag blir bara förbannad”. Han hänvisar sin fientlighet mot diverse med att ”Det är en fråga om etik. Etiken kommer ytterst från Gud.” och väljer och vrakar som många andra bland bibelcitat för att styrka sin sak. Han länkar till sex stycken andra bloggar han skrivit själv och bl a Svenska Nihilistsällskapet.

Jag ryser och Gud vänder sig i graven (Nietzsche ansåg att nihilism var resultatet av Guds död).

”Tidigare fanns en hemsida kritisk mot homosexualitet. Den blev polisanmäld. Det är så där med den där hetslagen. Idealiskt instrument för att trakassera kritiker. De här elitjudarna ska ha alla möjliga privilegier i samhället. En helt vanlig, anständig människa är däremot inte värd ett ruttet.”

Information från nämnd sida har han sedan lagt ut på sin sida.

Så här säger Blogger eller det vi kanske känner som blogspot.se i sin policy:

HATISKT INNEHÅLL: Användare får inte publicera material som förespråkar hat mot grupper baserat på ras eller etniskt ursprung, religion, funktionshinder, kön, ålder eller sexuell läggning/könsidentitet.

Blogger är tydliga med att de inte övervakar sina användare utan förväntar sig att man följer policyn. De censurerar inte stötande material men säger sig måna om att försäkra att de lagar som gäller i det land där de erbjuder sina tjänster följs. Hur går det ihop egentligen? Betyder det att det är läsarens ansvar att avgöra vad som är stötande respektive olagligt och anmäla sidor som verkar tveksamma? Det är knappast tanken eftersom en funktion för att kontakta huvudadministratören är nästan omöjligt att hitta. På bloggagratis finns ingen sådan alls vad jag kan se. Men vad tycker ni, har vi något moraliskt ansvar att säga ifrån när vi passerar en dylik text?

Tydligen är den här personen känd i de politiska bloggkretsarna. Han kallas för ett ”s k troll” (vad nu det är) och ”inte riktigt klok”. Själv kallar han sig ”oberoende radikalkonservativ”. Vid en sökning på Google ger hans namn 10800 träffar. Jag tycker det är lite läskigt.