Ett uppbrott sker, tårar svider och sorg bränner hål i magen. Stora frågor trummar mot ett fönster som inte går att täcka över. Ett fönster utanför vilket livet rusar förbi med berättelser om vad som inte blev, av vad som andra har, av det som kanske aldrig kommer ske. En skiva glas där spegelbilden bara skymtar svagt i mörker, en skugga av ett ansikte fängslat på fel sida, stirrande ut mot friheten från maktlöshetens rum.

Jag tänker mig att det blir värre med åren, att det blir svårare för varje gång, att förlusten klöser djupare och hårdare. Det gör mig lättad att det inte är jag, att det inte är någon jag har älskat, att smärtan inte är min den här gången. Men det gör också mig rädd. Rädd att börja om igen, att väva nya band bara för att se dem repas upp i trådar som slits av en efter en i tysta skrik av vånda. Jag har det ganska bra. Ingen att vänta på i ovisshet, ingen rygg som inte vill tala, ingen tom sida i sängen där någon borde ligga, inga hårda ord i vredesmod, ingen hjärtats kamp med skulden, ingen oro över vad som inte sagts, inga missförstånd, ingen förtvivlan över omöjliga avgrunder. Ingen utsträckt hand som slås undan. Inga bedjande ögon som inte vet var de ska vända sig i stället.

Det enda jag vet är hur det känns när det blir fel. Det räcker nu. Jag har tillräckligt. Ge mig en annan känsla att tro på. Snälla..

På jakt efter en blogg skriven av en av Jan-Henrik Sandbergs "vanliga arbetande människor" för att jämföra mot Henka själv snubblade jag över den ena efter den andra, hittade vad jag letade efter, vinglade vidare och hamnade till slut hos Olof. En skön typ med bl a en länk till sin egen opublicerade roman "Jag har varit ensam förr". Några scrollmeter ner stannade de lasrade ögonen som vid det här laget beklagade sig över för många timmars skärmstirrande på en Bob Hansson-referens:

Mod inte kan existera utan rädsla. Det krävs en rädd människa för att kunna utföra något modigt.

Det är ett omen, jag måste länka till Olof, tänkte jag.

Sagt och gjort.

Hur så då, undrar du? Jo, det var ju ett tecken i marginalen.

Här försöker jag så smått kamma till mig efter att ha hamnat i politiskt blåsväder för första gången i livet. Så går det när man smädar vilt i all(?) offentlighet och en uppmärksam klasskamrat passar på att fälla upp bollplanket! Kastar man hårt så får man räkna med en bra studs också. Måndagens seminarieuppgift går i samma tema. En fackpamp uttrycker sig mindre blygsamt om den vanliga arbetande människans fiender på sin blogg och jag tar tillfället i akt att uttnyttja honom i egna syften genom att klura lite kring det politiska språkets inverkan på klassidentiteten.

Alltså ursäkta mig, jag vet att jag redan raljerat så att det räcker och blir över här idag men allvarligt talat: Vem var det där PUCKOT som satt i ett program på SVT2 som heter "Annas eviga" med programledaren Anna Lindman Barsk från tidigare Existens?

Det kapitalistiska systemet är så bra eftersom alla som lever utanför det är fattiga!

Det kapitalistiska systemet är så bra eftersom det ger utrymme åt oss att utforska vår spännande individualitet! Vi är ju alla så olika, med så skilda intressen och behov!

Konsumtion är så bra för att det gör oss lyckliga! Hallå, vem är det som definierar vad överkonsumtion är, vill man inte ha tre bilar så behöver man ju inte köpa det! Man kan ju faktiskt välja en lägre levnadstandard!

Tack vare kapitalismen har vi nu köpt oss mycket tid att träffa vänner så vi har inte längre någon anledning att känna oss ensamma!

Om hela tredje världen hade ett så bra system som oss så skulle de också få bo i varma hus och äta mat utan bakterier!

Va?! VA??!! "Sofia Nerbrand är för närvarande chefredaktör, vd och ansvarig utgivare för det liberala samhällsmagasinet Neo (som hon även grundat och äger), samt kolumnist i Svenska Dagbladet." VA?!

Efter ovanstående uttalanden hade jag gissat att Sofia inte öppnat en samhällsvetenskaplig tidskrift i hela sitt liv och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hon ÄGDE en. Jag trodde den yrkesroll hon innehar krävde någon typ av grundläggande förståelse för samhällsstrukturer generellt och kapitalism i synnerhet, TROTS det faktum att hon är extremliberal och bygger hela sin världsfrånvändabild på individens egna val. Jag hade tydligen fel.

..och när du ändå inte har något bättre för dig än att lyssna på musik så finns den här också tillsammans med en grym video.

Let's not fight I'm tired can't we just sleep tonight
Don't Turn away it's just there's nothing left here to say
Turn around I know we're lost but soon we'll be found

Ytterligare en superbra Sia-låt med det här småjazziga soundet som jag bara älskar. Fanns ej att tillgå på YouTube så då får man lära sig ta nya vägar.

..eller en massa drynga:

Efter varje fullgjord kurs på McDonalds Business School brukar ett omdöme om eleven skickas hem till ansvarig restaurangchef eller franchisetagare. Endast vid ett tillfälle då jag tydligen briljerade i simuleringen av anställningsintervju på rekryteringskursen lyckades jag kamma hem en odelat positiv bedömning. I vanliga fall brukade min omdömen undantagslöst innehålla kommentaren ”svagt deltagande i gruppdiskussioner”. Detta orsaka en och annan orosrynka hos cheferna eftersom den allmänt vedertagna definitionen av social förmåga går ut på att kunna snacka mycket skit. Dvs tala om vad som helst, med eller utan innehåll, på ett övertygande sätt med vem som helst.

Från min synvinkel sett fanns det inget egenintresse i att delta i enkla upprapningar av förinlärd fakta som alla redan kunde, så när föreläsaren ställde frågor brydde jag mig inte ens om att räcka upp handen. Inte heller såg jag någon poäng med att krysta fram en ogenomtänkt åsikt i ett sammanhang som jag inte kunde något om över huvud taget bara för att framstå som deltagande. Av den anledningen valde jag vanligtvis tystnad när jag skeppades till USA och befann mig i ett rum med människor med betydligt mer omfattande grundutbildning än jag fått av min chef som vacklade på gränsen till utbrändhet och inte haft ork för avstämningssamtal och coachning.

Nå.. den här inställningen har jag lärt mig sammanfattas under begreppet ”elitistisk attityd”. Nu däremot, när jag föreställer mig att en klass psykologstudenter befinner sig i samma sfär av kunskap, motivation och förmåga finns en helt annan möjlighet till deltagande. Nu erbjuds en miljö där diskussion tar inlärning till nästa nivå, där ingen är expert och ingen är nybörjare. Trots skillnader i livserfarenhet så erbjuds alla ändå samma teorigrund, tänker jag mig. Ingen skulle väl längre kalla mig inaktiv i klassrummet heller. Nu börjar dock ett annat fenomen kristallisera sig som jag valt att referera till som fenomenet med det vikande bollplanket. Detta syftar på de tillfällen då jag, om jag i en mindre grupp ställer en fråga eller lyfter upp en aspekt av litteraturen i syfte att få klarhet om den, inte får någon feedback, bemöts med vad jag tycker är en överdriven försiktighet, eller att min närvaro gör andra nervösa.

Det här har fått mig att fråga mig själv om det är något i mitt beteende som framstår som hotfullt eller på något sätt auktoritärt eftersom jag sällan är säker på det jag tar upp utan snarare undrar över det och upplever den andra personen som kompetent och påläst. Ibland kan jag undra om det är den elitistiska attityden som skiner ut och på något sätt smittat av sig på min trovärdighet och låter mig ”komma undan” med ofärdiga tankegångar som egentligen borde diskuteras, vilket inte är min önskan, jag vill ju ha en diskussion.

högtravande?

I själva verket skulle jag hävda att det högtravande manéret, vare sig det kommer från mig eller andra, är ett tecken en bristande social kompetens, att inte kunna anpassa sig på ett sätt som får den andre att känna sig bekväm. Jag är medveten om att några medbrottslingar i den verbala klubben inte håller med mig om detta. Någon har t o m kallat det för att ”fördumma sig” vilket inte är vad jag pratar om. Det antyder att språkförmåga determinerar intelligens vilket jag inte kan ställa mig bakom. Dessutom anspelar det på ett slags förnekande av makten som följer med att äga språket. Men inte heller håller jag med om att verbalitet i sig är avståndsskapande. Det finns exempel på überintellektuella verbala individer som upplevs som oerhört jordnära och varma. Det är vad den här värmen består av som jag är lite nyfiken på.

Här, där jag mutat in ett slags revir för självhävdelse, tar jag mig dock friheten att vräka mig i sardonisk humor och pompös retorik och måla upp en karikatyr av mig själv genom att spela på just de drag som jag ser andra spegla mot mig. Som kanske alla bloggare gör, på sitt sätt.

Om du tycker om Singer/Songwriter-musik lika mycket som jag. En enkel, vacker film om musik och livets små stunder av hopp. Om att hitta det man letar efter.. och välja bort det för att det är omöjligt.