Åh fy tusan. Jag for till videobutiken (DVD-butiken..?) för att hyra film och fick The Mist rakt över disken, nyss uppackad.

Detta måste vara ett av de mest fruktansvärda filmslut jag någonsin sett. Jag grät mig igenom hela eftertexten. Egentligen visste jag ju det, att Stephen King är mästaren på att skriva slut som tar en på sängen, river hjärtat ur kroppen på en eller lämnar en på knäna begging for more. Är det lyckliga slut du vill ha, läs Jane Austen i stället.

Fast det är ju det att i novellen får man inte veta hur det går (vilket för övrigt är minst lika frustrerande om än något mindre chockartat). Så kanske är det Darabont som ska ha äran den här gången?

Nej då nej då, jag hade en trevlig kväll igår och kom hem i gott skick. Men se vissa delar av tankesystemet är helt enkelt aldrig avstängt och vissa språkliga funktioner oväntat oskadade av omständigheterna. I slutänden är hon vid gott mod!

I varje dröm finns en möjlighet och i varje möjlighet en önskan.

I samma andetag som visar mig allt som jag har vunnit, ter sig saknaden så svår att den är ofattbar. Varför det sker som är meningslöst, varför det lämnat mig som gjorde mig till något nytt. Var allt förgäves eller var det.. jag tar mig inte loss, jag sitter här. Gjuten i mitt misstag. Dömd till ovisshet. För alltid undrande. Om bara allt var annorlunda.. skulle det ändra det som är, skulle det ändra mig? Jag visste bättre, jag ångrar mig, men allting är för sent. Efterklokhet, det är cynikerns privilegium.

Jag ska välja frihet och försaka den, för att det är allt jag vet.

Rex +27, the last frontier. Med spänning i bröstet och uppspärrade ögon äntrade jag och P det omtalade landet dit ingen går. Inte heller igår kväll tydligen eftersom stället var halvtomt. I garderoben möttes vi av mannen som "plockar frukten där den är redo att plockas höhö" på Schlagerklubben på lördagar. Han meddelade att "kvinnor över 190 inte är tillåtna på Rex, höhö", från sin position strax ovanför tröskeln. Tur att han tilltalade mig, annars hade jag kanske råkat trampa på honom.

Skillnaden mot lördagarna på såväl klientel som positionering i lokalen finner jag slående så här i efterhand. Inte en kvinna i baren och knappt en man på dansgolvet före halv ett. Tycker 60-talisterna att det är okvinnligt att betala och omanligt att dansa, kanske? Fullkomligt indoktrinerad av den senaste tidens studier förvandlades en glad psykologstudent till kvällens normbrytarmästarinna och lyckades till och med få bartendern med stenasiktet att le och tala om sitt namn.

Efter att ha umgåtts med såväl dansken som tysken och Bellman gav vi upp och begav oss till O'learys den sista halvtimmen lagom för att få varsitt explicit skamligt förlag av oblyga 20-åringar på väg att misslyckas med kvällens målsättning. Ingen utdelning.

Ikväll är det middag med McD-tjejerna. Ett gäng som stortrivs på Rex på lördagar så kvällens utgång är väl predestinerad. Detta är första gången i världshistorien som undertecknad vågar sig på en två-dagar-i-rad. Jag tänkte spara mig lite besvär genom att återanvända delar av gårdagens outfit så det finns en chans att den leende bartendern J (som inte var den J som duschade i en timme hemma hos P) erbjuder det vanliga. Igår bad jag honom ge mig "det bästa han visste", vilket var något rosa med söt smak och krossad is. Var det verkligen det bästa J visste, eller gissade han vad som borde vara det bästa jag visste?