psykologen

Direktlänk till inlägg 29 januari 2010

En gång till

Av Psykologen - 29 januari 2010 21:59

Har ni inte sett den här videon så är det dags. En av de bästa jag sett.


Det är svårt att bära på ett stort hjärta.


 
 
ak

ak

30 januari 2010 18:00

Hej!
Förlåt men jag måste vara lite trött idag, varför går han ifrån henne på slutet?

http://ak

 
Ingen bild

Psykologen

30 januari 2010 18:41

Hej ak! Alltid så roligt att se ett livstecken från dig, var det än är!

Ja, det kan man tolka på sätt har jag märkt. Det beror kanske på vilken symbolisk betydelse vi lägger i hjärtat.

Jag tänker att hon är passionerad och hängiven i sin kärlek, det är en kärlek som svämmar över sina breddar. Han möter henne när hon är uppgiven och tvivlar (och hjärtat är litet). När han ser henne dagen därpå är hon återigen som hon brukar vara, men inte som han har sett henne. Där blir han rädd för hennes hängivenhet, det blir för mycket för honom, och han backar undan. Han ser missnöjd ut snarare än rädd, men jag tolkar reaktionen som rädsla eftersom han inte klarar av att möta henne och utforska situationen, oavsett vad han tycker om den.

Någon annan kanske skulle se det annorlunda. Jag minns att T t ex fokuserade på en helt annan aspekt i filmen, jag tror det var hur ett möte kan få någons hjärta att växa.

Jag kommer också att tänka på en präst som sa "när hjärtat sörjer är det knutet, när det älskar så sväller det".

Vad kom du att tänka på när du såg den?

 
Ingen bild

ak

31 januari 2010 17:08

Hej! Jag tänkte att han var rädd för att hon ville för mycket, ville satsa för mycket på kärleken vilket han kanske inte var beredd att göra. Hon vill för mycket, vilket blev för stort för honom att möta. Han kanske inte hade förmågan att ge tillbaka till henne eller var kanske i en annan livssituation där han inte ville ge tillbaka. Vilket kan tolkas som samma sak. Vilket intressant film iallafall... Det känns som att det är ganska könsstereotypt att kvinnan vill ge mer medan mannen backar? Vad orsaken än är.

 
Ingen bild

Psykologen

31 januari 2010 18:23

Hm.. jag tänker mig nog att det finns ett större utrymme i den kvinnliga könsrollen att vara sinnlig, men att det samtidigt tolkas som en svaghet (vilket ju hör ihop om vi tänker radikalfeministiskt och allt som ses som kvinnligt ges lägre status). Däremot skulle jag nog vara försiktig med slutsatsen att "vilja" ge mer i sammanhanget, eftersom själva poängen med könsordningen, precis som med andra maktsystem är de yttre krafter som, så att säga, gör våld på individens vilja. Talar vi könsstereotyper så handlar det väl om vad vi förväntas göra, inom vilka stängsel vår vilja är hänvisad till att existera och röra sig.

Hur har vi lärt oss att vi ska bete oss i en sådan här situation?

Då tänker jag att jag som kvinna ska vara subtil i min vilja, jag ska antyda den och sedan förhålla mig passiv till mannens initiativ. Inte för att den individuelle mannen alltid vill det utan för att jag då blir godkänd i min könsroll i det större sammanhanget. Jag är inte en sån där klängig, hysterisk tjej som bara är "för mycket". En sån tjej som blir lite pinsam att ha vid sin sida om hon går och kånkar på sitt stora hjärta utanför kroppen, i det offentliga, i stället för i det privata där det hör hemma.

Men för att utforska din fråga - vad föreställer vi oss skulle ske i det omvända läget? Om det var han som klev ut på sin förstutrapp med sitt stora hjärta blottat? Ser vi framför oss hur kvinnan skulle springa honom till mötes med tanken "vilken fin man som kan visa sina känslor!" eller att även hon skulle vända om med tanken "ajaj, det här kommer inte att funka, en riktig karl har kontroll på det där". Eller skulle han tas emot som en excentriker, en konstnärssjäl i brinnande passion, aktad i vissa kretsar men förkastad i andra? Den hegemoniska maskuliniteten accepterar inte känslomässiga utsvävningar, vare sig från kvinnor eller män. Inte ännu i alla fall, men vi jobbar på det.

 
Ingen bild

ak

31 januari 2010 20:04

mm jag håller med, valde inte riktigt mina ord rätt.
Antagligen hade det blivit samma sak om det varit det omvända. Om det exemplet du tar med den excentriske konstnären som öppnar upp sig för mycket och blir näst intill manisk, mina fördomar om konstnärer, i sin jakt att få träffa kvinnan hade hon antagligen som du säger också backat. Men det finns ändå en illusion om en viss skillnad i denna situationen, enligt mig. Även om kulturen vi lever i gör att vi inte accepterar när någon ger sig hän för mycket, har man en illusion om att mannen förväntas ta första steget. Många kvinnor säger att de vill bli bli fångade av mannen, att denne först ska "ta dem med storm". Denna illusion, även om vi vet att den inte stämmer, styr båda könen i deras beteende när de träffas.

 
Ingen bild

Bek

1 februari 2010 06:42

Jag tror inte att det kulturella "förbudet" handlar om att man inte får ge sig hän och visa stora känslor, utan om att man inte får verka behövande på ett sätt som signalerar svaghet. Och det tabut gäller båda könen. Men det är troligen inte enbart kulturellt grundat, utan även biologiskt.

 
Ingen bild

Psykologen

1 februari 2010 08:33

Ja, det var väl ungefär det jag sa i min första mening också. Vad som ses som signaler på "svaghet" är förstås kulturellt konstruerat.

Eller hur motiverar du att det skulle vara biologiskt funktionellt att inte visa känslor eller var socialt behövande?

 
Ingen bild

Bek

1 februari 2010 22:33

Jag är absolut ingen renodlad biologist, men förutom att vi är tänkande socio-kulturella varelser är vi också resultatet av tiotusentals år av nedärvda mekanismer. En del av dessa programmeringar lever kvar inom oss och kommer ibland till uttryck reflexmässigt eller omedvetet, vare sig vi vill eller inte. Till exempel gäller det vad vi finner fysiskt attraktivt hos det motsatta könet.
Det gäller också programmeringen att en hona söker en hanne som signalerar styrka. Ett sätt att signalera detta är att ignorera kvinnan, spela ointresserad. Ett annat är att inte visa rädsla eller andra uttryck för svaghet. Den som beter sig som alfa-hanne kommer ofta också att behandlas som en sådan. Poängen är att den hanne som uppfattas som stark kommer uppfattas som en som kan skydda avkomman och ta hand om familjen. Honor är programmerade att gå igång på sådant beteende.
Sedan kommer förstås den socio-kulturella programmeringen in och modifierar detta delvis, t.ex vilka uttryck som uppfattas som styrka eller svaghet. Men en socialt pålagd programmering tenderar att vara svagare än den som är så att säga "hard-wired" i oss.

 
Ingen bild

Psykologen

2 februari 2010 17:15

Ok. Jag känner igen resonemanget men det är flera delar i det jag inte håller med om.

Vad vi finner fysiskt attraktivt hos begärsobjektet t ex varierar både mellan kulturer och mellan olika tidsepoker.

Det finns flera exempel på hur individen förkastar så grundläggande instinkter som överlevnad eller hunger inför trycket av sociala normer. Här kan man visserligen resonera som så att det är den sociala överlevnadsinstinkten som är medfödd, inte någon slags drift att föra den egna arvsmassan vidare till varje pris.

Hur som helst så tycker jag att ett försök att förklara den sociala varelsens komplexitet med alfa-hanne-teorin inte håller på långa vägar. Jag kan undra hur det ens kommer sig att vi valt just alfa-hannen som metafor då dynamiken i en grupp människor inte tycks likna den i en grupp vargar speciellt mycket. Varför tittar vi tex inte på kungspingvinen som lever i par och söker en partner vars sång de gillar (eller hur det nu var, ska inte svära på det där), om vi nu alls ska jämföra oss med andra djur. Däremot tycks det som att vargflocken är en bättre metafor för patriarkatet, en organisationsform som heller inte alls gäller eller har gällt för alla människor i alla tider. :D

 
Ingen bild

Bek

2 februari 2010 23:18

Fast just vargar och pingviner ligger ju ganska långt ifrån människan... Titta på våra "släktingar" bland primaterna, som uppvisar ungefär samma beteende. Men visst, det är alltid vanskligt att jämföra människan med andra djur.

Om beteende bara vore socio-kulturellt grundat, varför består det då genom årtusendena? Om beteende bara har kulturell grund borde det ändras i takt med kulturen. Det vore också märkligt om människan var det enda djuret som inte bär på genetisk programmering som påverkar beteendet.

Som jag skrev tillkommer förstås socio-kulturell programmering ovanpå den biologiska. Jag tror till exempel inte att vår sexuella läggning är helt och hållet socialt konstruerad. Och även om skönhetsideal formas av rådande kulturella normer, finns det åtskilliga undersökningar som visar att det finns vissa drag, egenskaper och beteeenden som människor har attraherats av genom tiderna och i så gott som alla kulturer. Intressant nog gäller det även många av dem som hävdar annat. Till exempel, när män tillfrågas om vad de först tittar på hos en kvinna, svarar en klar majoritet att de kollar in ögonen eller brösten eller rumpan. Det första svaret är politiskt korrekt, de två andra något mer "rättfram", alla tre färgade av rådande normer. Men experiment med utrustning som registrerar var folk faktiskt fäster blicken visar att de allra flesta först tittar på midjan - utan att de är medvetna om det. Vad de allra flesta finner mest attraktiv är kvinnor med stor skillnad mellan midjans och höfternas omkrets ("waist-to-hip ratio"), vilket kan förklaras med en nedärvd instinkt att välja en kvinna som inte är gravid (eller inte har fött barn än). Och detta gäller alltså även män som inte vill ha barn!
Det betyder inte att det inte finns individuella variationer, eller att män inte kan finna andra former attraktiva, men det visar att vi fortfarande till stor del är samma biologiska varelser som våra förfäder. Även saker som djup röst och v-formad överkropp hos män, stora pupiller och fylliga/röda kinder/läppar hos kvinnor, markerade bakdelar etc. uppfattas som attraktiva praktiskt taget universellt, vilket motsäger att det bara skulle handla om kulturella normer. Det kan ju också vara så att en kulturell norm uppkommer som ett resultat av en underliggande biologisk programmering. Om jag väljer en viss klädstil för att en högstatusperson har den så är själva klädstilen förstås socialt konstruerad, men driften att härma en högstatusperson är troligen nedärvd. Vi är inte alltid så civiliserat rationella som vi tror.

 
Ingen bild

Psykologen

3 februari 2010 17:31

"Bara" har jag aldrig påstått men däremot tycker jag att hänvisning till det biologiska paradigmet ofta används som ett retoriskt knep för att validera en spekulativ synpunkt och det är lätt att flera lösryckta argument åker med på tåget utan att ha någon vettig grund just där. Biologin används också som skäl till att påstå att olika beteenden eller egenskaper skulle vara determinerade och därmed förhindra en debatt kring viktiga frågor.

Vad gäller rationalitet tror jag som bekant att det är ett av vår samtids mest överskattade begrepp så där håller jag med dig. Det rationella argumentet känns ofta mest som en.. rationalisering. En önskan om hur det borde vara i en logisk värld, snarare än hur det är.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - Tisdag 2 jan 21:38


Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Av Psykologen - 19 december 2023 20:27

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6 7 8 9 10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards