Ett inslag i kognitiv teknik är att använda sig av s k coping-kort eller självvalideringskort. Detta är små lappar där man skriver ner något uppmuntrande, lugnande (eller om man är mer beteendeterapuetiskt lagd kan det även vara något bestraffande men det tillhör ovanligheterna eller Östersunds KBT-center) som man sedan sneglar på vid behov.

Ett exempel på detta är mannen som sökte hjälp för sin destruktiva svartsjuka som orsakade elände i hans liv. Han genomgick en fascinerande komplex och fångfascetterad behandling som kombinerar klassiska kognitiva tekniker med beteendetekniker, mindfulness, relationsfärdighetsövningar etc. De självvalideringskort han använde sig av innehöll t ex budskapen "svartsjuka är en naturlig känslomässig reaktion", "jag kan känna detta utan att agera" och "jag kan göra plats för min känsla och observera den". Så småningom lärde han sig att externalisera budskapen och se dem som böljande text i himlen.

Mm, ok. Jag begriper tekniken, absolut. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag i det här läget får en känsla av att rosa glittrande moln svävar över mitt huvud. Dvs att detta ligger nära en slags new age-variant av det terapeutiska arbetet. Kanske uppstår denna känsla mot bakgrund av KBT-världens stenhårda grundpelare EVIDENS. Är detta en evidensbaserad teknik? Eller är detta månne en teknik som får terapirummet att vera lite mystiskt? Helt klart är att mystiken i alla fall inte enbart hägrar i det psykodynamiska lägret.

Säkert är detta en teknik som passar för några och inte för andra, som alla tekniker. Själv har jag svårt att se mig själv dra fram ett kort ur fickan under en social interaktion och läsa "jag har intressanta saker att berätta" eller "jag kan göra plats för min känsla och observera den". Snarare ser jag en NAT (negativ automatisk tanke) tränga ut kortets funktion genom att säga till mig "jag är ett neurotiskt vrak som behöver ett kort för att tänka".

I stället hoppar jag studsmatta mellan varje kapitel i min bok, låser in monster i pepparkaksburkar och övervinner min dagen-efter-ångest (ångest!) genom att låta mitt Jagideal leka befäl och vråla Distraktion! i mitt öra varje gång ett pinsamt fylleminne knackar på dörren. Helt normalt och inte ett dugg neurotiskt.

Självvalidering för den existentiellt bittre som behöver träna sig på att självhävdelse?

Eller för den som försöker frigöra sig från sekt-uellt förtryck?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...