Av en ren slump passerar omslaget till Tess Stimsons bok Hon, han och älskarinnan min virtuella verklighet och trots att både bilden, titeln och författarinnans namn får mig att rynka på näsan kan jag inte låta bli att beställa den för 39 kr på Adlibris. Förstås. Någonstans måste jag mätta mitt kulturella bekräftelsebehov. Första kapitlet är avskyvärt och varje karaktär äckligt stereotyp och förutsägbar. Mannen i fråga är karriärist och ett klassiskt svin; sexist, homofob och allmänt självgod. Frun är liten, bräcklig och imponerande kvinnlig och älskarinnan är lång och bredaxlad med ett ”skräckinjagande intellekt och en formidabel vilja, attraktiv på ett storartat, statuariskt sätt, men absolut inte hans typ”.  Jag tar en paus inför kapitel två och slits mellan impulsen att kräkas och att le hajlikt. Jösses, vilket personligt litterärt trauma. Men jodå, jag kan konstatera.. men jag ska.. läsa den.

...stack T åt mig Om katter av Doris Lessing, därmed sommarens första bok. En kärleksfull tillägnelse huskattens högdragna stolthet och intrikata spel om människans gunst.

Vad är charm egentligen? Gratis utdelande av nåd, slösande med något som skänkts av naturen i dess roll som slösare. Men det finns något otillfredställande i detta, något som är svårt att finna sig i, någonting som inte stämmer; vi upplever en orättvisa. Bara för att vissa varelser fått så mycket mer än andra, måste de då ge tillbaka? Charm är någonting på köpet, överflödigt, onödigt, i grunden en extrakraft som slängs - skänks bort.

Vad blir nästa? Boktips, någon?

Sent omsider på en lördags afton då världen befläckats av populärkulturens hynda, schlagerfestivalen, och hennes irrande valpar, då vågar sig en annan på att lägga ut ett stycke ur det tunga artilleriet. På originalspråk. Läs, darra och gråt över din förtappade själ (eller säg unerschöpflich snabbt sex gånger och spotta dig över axeln så är du räddad).

Welt war in dem Antlitz der Geliebten —,

aber plötzlich ist sie ausgegossen:

Welt ist draußen, Welt ist nicht zu fassen.

Warum trank ich nicht, da ich es aufhob,

aus dem vollen, dem geliebten Antlitz

Welt, die nah war, duftend meinem Munde?

Ach, ich trank. Wie trank ich unerschöpflich.

Doch auch ich war angefüllt mit zu viel

Welt, und trinkend ging ich selber über.

-Rainer Maria Rilke

World was in the face of the beloved--,

but suddenly it poured out and was gone:

world is outside, world can not be grasped.

Why didn't I, from the full, beloved face

as I raised it to my lips, why didn't I drink

world, so near that I couldn't almost taste it?

Ah, I drank. Insatiably I drank.

But I was filled up also, with too much

world, and, drinking, I myself ran over. 

Översatt av Stephen Mitchell

One day in the park

I had quite a surprise

I met a girl

who hade many eyes

She was really quite pretty

(and also quite shocking!)

and I noticed a mouth

so we ended up talking

Whe talked about flowers,

and her poetry classes

and the problems she'd have

if she ever wore glasses

It's great to know a girl

who has so many eyes

but you really get wet

when she breaks down and cries

-Tim Burton

På havet hade brisen styvnat och seglet pöste för dess tryck. Så stävade skeppet i land och Isolde Den Blonda steg i land. Då hör hon häftig veklagan på stadens gator och klang av klockor från kloster och kapell. Hon frågar folket vad all denna gråt och själaringning betyder.

En åldring svarar:

-Nådiga fru, en stor sorg har drabbat oss, Tristan den tappre och gode är död. Han var friskostig mot de behövande och barmhärtig mot de lidande. Det är den största olyckan som någonsin hemsökt vårt land.

Isolde lyssnar till hans ord men hennes mun är förstummad. Hon vandrar upp mot palatset. Med upplöst slöja skrider hon längs gatan. Bretonerna förundras, ty aldrig har de skådat en kvinna av sådan skönhet. Vem är hon? Och var kommer hon ifrån?

Isolde med de Vita Händerna dröjde kvar vid Tristans lik och upphävde skärande skrik, vansinnig sorg över den olycka hon förorsakat. Den andra Isolde trädde in och sade:

-Res er upp, min fru, och låt mig få nalkas honom. Sannerligen äger jag större rät att begråta honom än ni. Ty jag har älskat honom högre.

Hon vände sig mot öster och bad en bön till Gud. Därefter vek hon undan den dödes svepning, lade sig bredvid honom, helt utsträckt vid sin älskades sida, kysste hans mun och hans ansikte och slöt honom hårt i sina armar, mun mot mun, kropp mot kropp. Och sålunda uppgav hon andan i hans famn, av sorg över sin vän.

Då konung Marc fock bud om de älskandes död, seglade han över havet och landsteg i Bretange. Där lät han hugga tvenne kistor, en av kalcedon för Isolde och en av beryll för Tristan. Och på sitt fartyg förde han deras älskade kroppar till Tintagel. Han lät lägga dem i skilda grifter, till vänster och höger om absiden i slottskapellet. Men ur Tristans grav spirade under natten en lövrik och grönskande björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor. Den växte tvärs över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig för att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik och sänkte sig åter mot Isolde den Blondas läger. Tre gånger försökte människorna upprycka busken, men förgäves. Slutligen berättade de om undret för kung Marc och han förbjöd dem att röra den hädanefter.

Ädle herrar, forna tiders goda trubadurer Béroul och Thomas och herr Eilhart och mäster Gottfried har berättat denna sägen för alla dem som älskar, inte för andra. Och genom mig sänder de er sin hälsning. De hälsar alla dem som är tankfulla och dem som är lyckliga, de missnöjda och dem som är fulla av åtrå, de hälsar dem som är glada och dem som är sorgsna, alla älskande. Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor.

Ur Tristan och Isolde, utgiven år 1900 av Joseph Bédier, sammanställd av verser från 1200-talet.

'Tristan och Isolde' av Rogelio de Egusquiza

Det är vansinnigt. Som att stå i åskregnet naken utan stövlar en kvävande het dag.

Det är overkligt. Som att leva i en dröm i ständig oro att vakna upp till sanningen.

Det är psykosomatiskt. Som att arbeta på gränsen till utbrändhet och dagligen drabbas av akut stress.

Det är tvångsmässigt. Som att fastna i ett bisarrt beteende och ständigt upprepa samma tanke.

Det är magiskt. Som att få sin önskan uppfylld om och om igen.

Det är fantastiskt. Det är oändligt mycket mer.

(Rilkes ord ekar i mitt huvud. De har de gjort sen jag fann honom och återkommer i perioder. Han skriver till Franz Kappus: "And for the rest, let life happen to you. Believe me: life is right, at all events. And about feelings: all feelings are pure which gather you and lift you up; a feeling is inpure which takes hold of only one side of your being end distorts you.")

Jaja, vi drar väl en klassiker från grupp-psykologiboken, i brist på annat. Jag gillar frasen "prate about an Elephant". Prate? Hur ska man kunna veta vad som är svengelska när sådana ord faktiskt finns?

It was six men of Indostan

To learning much inclined,

Who went to see the Elephant

(Though all of them were blind),

That each by observation

Might satisfy his mind

The First approached the Elephant,

And happening to fall

Against his broad and sturdy side,

At once began to bawl: God bless me!

but the Elephant

Is very like a wall!

The Second, feeling of the tusk,

Cried, Ho! what have we here

So very round and smooth and sharp?

To me tis mighty clear

This wonder of an Elephant

Is very like a spear!

The Third approached the animal,

And happening to take

The squirming trunk within his hands,

Thus boldly up and spake:

I see, quoth he, the Elephant

Is very like a snake!

The Fourth reached out an eager hand,

And felt about the knee.

What most this wondrous beast

is like Is mighty plain, quoth he;

'Tis clear enough the Elephant

Is very like a tree!

The Fifth, who chanced to touch the ear,

Said: Even the blindest man

Can tell what this resembles most;

Deny the fact who can

This marvel of an Elephant

Is very like a fan!?

The Sixth no sooner had begun

About the beast to grope,

Than, seizing on the swinging tail

That fell within his scope,

I see, quoth he, the Elephant

Is very like a rope!

And so these men of Indostan

Disputed loud and long,

Each in his own opinion

Exceeding stiff and strong,

Though each was partly in the right,

And all were in the wrong!

Moral:

So oft in theologic wars,

The disputants, I ween,

Rail on in utter ignorance

Of what each other mean,

And prate about an Elephant

Not one of them has seen!

-- John Godfrey Saxe

(Jahapp.. Ctrl C/Ctrl V bjuder visst på den där länken för den som vill förkovra sig i mer av poeter som börjar på S)

A girl whom I've not spoken to
or shared coffee with for several years
writes of an old scar.
On her wrist it sleeps, smooth and white,
the size of a leech.
I gave it to her
brandishing a new Italian penknife.
Look, I said turning,
and blood spat onto her shirt.

My wife has scars like spread raindrops
on knees and ankles,
she talks of broken greenhouse panes
and yet, apart from imagining red feet,
(a nymph out of Chagall)
I bring little to that scene.
We remember the time around scars,
they freeze irrelevant emotions
and divide us from present friends.
I remember this girl's face,
the widening rise of surprise.

And would she
moving with lover or husband
conceal or flaunt it,
or keep it at her wrist
a mysterious watch.
And this scar I then remember
is a medallion of no emotion.

I would meet you now
and I would wish this scar
to have been given with
all the love
that never occurred between us.

- Michael Ondaatje, The Time Around Scars