Redan första dagen tog min fader konungen med mig till sin rosengård. Det var om aftonen, och vinden susade i träden. När vi vandrade mot rosengården hörde jag den där underliga musiken som lät som om tusen klockor av glas hade spelat på en gång. Det lät så svagt men ändå så starkt att hjärtat började darra, när man hörde den.

Hör du mina silverpopplar? sa min fader konungen.

Han höll mig i handen när vi gick. Tant Edla och farbror Sixten höll mig aldrig i handen förut och därför tyckte jag så mycket om att hålla in fader konungen i hand, fast jag egentligen var för stor för det.

Det var en hög mur omkring rosengården. Min fader konungen öppnade en liten port och vi gick in.

En gång för länge sedan fick jag följa med Benka till deras sommarställe ute vid Vaxholm och vi satt vid en bergshäll och metade just när solen skulle gå ner. Himlen var alldeles röd, och vattnet var så stilla. Det var den tiden när törnrosorna blommade och det växte så mycket törnrosor alldeles bakom berghällen. Och långt borta på andra sidan viken var det en gök som ropade så högt. Jag tänkte för mig själv, att det här är det vackraste som finns i världen. Inte göken naturligtvis, för den såg jag inte, men hans rop gjorde att allt det andra såg ännu vackrare ut än det annars skulle ha gjort. Jag var inte så dum, att jag sa någonting till Benka, men jag tänkte dela tiden tyst för mig själv: Det här är nog det vackraste som finns i världen.

Men då hade jag inte sett min fader konungens rosengård. Jag hade inte sett hans rosor, alla hans vackra, vackra rosor, som flöt fram som i strömmar, eller hans vit liljor, när de vaggade för vinden. Jag hade inte sett hans popplar, som hade blad av silver och växte så högt mot himlen att det brann stjärnor i deras toppar när kvällen kom. Jag hade inte sett hans vita fåglar, som flög genom rosengården, och jag hade aldrig hört något som liknade deras sång eller musiken från popplarnas blad. Ingen kan någonsin ha hört eller sett något så vackert som det jag hörde och såg i min fader konungens rosengård. jag stod stilla och höll min fader konungen i handen. Jag ville känna att han var där, för det var så vackert att man liksom inte stod ut med att se det ensam.

Ur Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag ville vi kunde mötas, du och jag,
i glans av solsken och röda rosor en sommardag!
Till jordens ära skulle vi sjunga en hög sång
om allt som i varandet växer och sist dör en gång.

Den sången skulle vi lära, du och jag,
av livet, när självt det sig formar med kraft, med lag,
och kallar allt format till hård, sträv strid,
och till lön för stridandet bjuder bortdöendets frid.

All marken som rör sig och myllrar av livslångt kiv,
och bin som surra och blad som svälla av liv, av liv,
de skola sjunga i takt med oss och sjunga som vi,
och sjunga med oss det levandes visa, hög, fri.

I sången skulle vi leva stort, glatt,
förutan hopp och förutan fruktan för död och natt,
med fröjd skulle vi tråda en lätt dans
vid spel av himmelens vindar i röd aftonglans.

Och sedan, sedan falla vi tätt till jorden ned,
som gräs när höstens frost går härjande vred,
och över oss skulle livet sjunga en hög sång,
men vi skulle evigt glömma att vi levt en gång.

- Dan Andersson

Chagall - Amoureux de Vence

Dags för en Rilke, det var länge sedan:

People are so terribly far apart from each other, and peolpe in love are often at the furthest distance. They throw all that is their own to the other person and fail to catch it, and it ends up in a pile somewhere between them and finally keeps them from seeing and approaching each other.

Nu var jag så upptagen av min självömkan att jag glömde bort att jag skulle skriva ner en dikt från en av mina examinationsuppgiftsböcker (men O så roligt!). Jodå, ge den en chans.

Ingenting är mer osynligt

Än ordens ledljus

I dig, i mig

I mellan

Möt mig i tystnad

I mellan

- Katarina Frostensson

Min personliga finkulturella coach, eller min fyr av ljus på det kulturella kapitalets vådliga hav, tipsade mig om det senaste avsnittet av Beckman, Ohlson och Can som fortfarande går utmärkt att titta på på Svt Play. Där sitter fyra herrar i samkväm kring frågeställningen ”Hur pretentiös får man bli?” och programmet är precis lika ljuvligt som kvinnan med fyrstickan antytt. Detta är mitt första möte med författaren Björn Ranelid, en människa som var gång han öppnar munnen lösgör en flod av språklig skönhet som får mig att tappa hakan i häpnad och äkta avundsjuka. Bl a påpekar han följande sanning för oss om konstnärens uppgift:

..”det som gäller historiskt för författare och andra konstnärer, att man i detta sorl och detta larm som pågår i världen kan få flöden att stillna som om de vore ett fruset vatten och så kan man gå över på den isen från stranden jag till stranden du och så är vi plötsligt i vi”..

eller om slutet på kampen med att utveckla sitt eget språk:

..”jag doppar min tumme i svärta och sätter den som en genetisk lilja på en vit äng som ibland kallas bokstilen(?)”..

Aaahh.. gaahh.. Björn! Då ungdomarna ställer sig framför den populärmusikaliska scenen och skriker ut sina djuriska begär ska jag drägla i en pöl på golvet framför fötterna på Björn Ranelid då han åter ämnar begagna offentligheten för att tala och jag ska be om att bli döpt och välsignad i hans stillnade flöde av liv.

Men blä.. det lät lite äckligt. Kletigt. Nåja, min poäng är gjord och begraven. Hälsad vare frälsaren.

(Vadan alla dessa teologiska referenser på senaste tid?)

 Haha! Kolla in sidan som den här bilden kommer ifrån ^^

Cynikerns paradis.

Livet är öar av extas i en ocean av leda och när man uppnått trettioårsåldern ser man sällan land.

Det där är ett av mina favoritcitat ur Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Jag hann bara läsa 78 sidor innan sommarens bokorgie avbröts av diverse, men jag fann den mycket underhållande. Säkert delvis tack vare att huvudpersonen är psykoterapeut och boken driver ganska hårt med psykologyrket. Citatet är en sådan svart cynisk mening jag sitter och kluckar gott åt i mina svarta cyniska stunder. Jag tror att jag gillar den här typen av humor så mycket eftersom livet helt enkelt blir lite lättare att leva med om någon då och då konstaterar att det är skit men med glimten i ögat för en gnutta hopp om motsatsen. Dessutom är skönt när någon slutar upp en ögonblick med att låtsas vara så jävla lycklig hela tiden fast de egentligen inte är det och helt ogenerat och irrationellt vänder sin frustration mot livet självt. Vem behöver Gud när det finns Cynism?

Varje människa vill bli avslöjad.

Det här har jag läst och jag har för mig att jag skrivit om det men nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg vem som skrivit det eller när jag läste om det och inte kan jag hitta det i bloggen heller. Det är knappast något som Marx, Weber eller Durkheim skulle säga så det bör ha varit före september. Var det Rilke? Var det Hellsten? Jag måste skärpa till mig med kategorierna. Varför finns det inte en sökfunktion..

Hur som helst handlade det förstås om att människor bär på rädslan att någon ska se igenom dem och döma dem. I själva verket är det förstås precis det vi helst av allt vill, att någon ska se igenom alla våra masker och försvar så att vi slipper låtsas mer.

"Behoven är vår rikedom", skriver Tommy Hellsten och jag jublar. Jag vet! High five, Tommy!