En röst jag hör genom stormens dån,
där svarta vågor slå:
'Jag drömt om däj dom kämpar hårt,
där stormens vägar gå.

Ett tecken gav jag däj i maj,
när solen lyste på strandens sten,
i maj när hamnen flaggade
och inlandsvinden ven.

Gräset var grönt och stormen ven,
och saltskum stänkte vått.
Ditt öga grät och kinden sken
som sol genom skymmande grått.

Ett tecken gav jag däj i maj,
i maj under skyar som blåa år.
Minns du än hur stormen stred
i sol med mitt fladdrande hår?

Det var blott en liten gyllne ring
och en kyss som bränt därpå.
Bär du den vid ditt hjärta nu,
när dödens sjöar slå?'

'Jag bär den, den bränner som eld i mitt bröst
till värme i stormens dån.
Den skall följa mig djupt i det vaggande blå,
den ringen jag fått som lån.'

Dan Andersson - En liten visa

En sida skänkt av en klasskamrat städas ut efter terminens slut.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta on.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjurklövar i snön.

Språk men inga ord.

Ur

Tomas Tranströmer - Det vilda torget (1979)

Återigen leder Facebook till en ny poetisk upptäckt, denna gång kopplad till The Psychology of Women, en hemsida som diskuterar dikten och målningar som illustrerar den ur ett feministiskt perspektiv.

Based on the famous poem by Alfred Lord Tennyson and the famous painting by John William Waterhous, the Lady Of Shalott tells the story of a girl who is cursed to live in a secluded tower all her life, weaving a blanket. Her only way of seeing the outside world is by looking at the reflection of the window in her mirror. But as she lays eyes on the window itself, the mirror cracks and the curse is upon her. In the end, she dies as she attempts to flee the tower. Takes place in medieval Camelot.

Jan Marsh Pre-Raphaelite Women (1987/1998) :

"Nevertheless, it is hard to read his, or the other, images as anything but an oblique account of the confined and restricted world of the Victorian woman--accursed and prohibited by virtue of her sex alone--and the dire consequences attendant on rebellion. The rejection of seclusion in the shadowy sphere of prescribed femininity, where the approved activity is weaving or embroidery, leads immediately to ostracism and social death. The enclosed rooms in which these ladies live, looking out on inviting sunlit landscapes, and the tangled threads binding their vigorous limbs, are surely metaphors of woman's condition, signifying the docile, passive, reflective and domestic role that dominated Victorian ideas of femininity. The lady cannot break from her constraints: her gesture of independence provokes the curse. It is interesting that most artists chose to depict this particular moment, so that their ladies are frozen forever in their decision of defiance." (p. 152)

Det slår mig när jag läser sammandraget hur lik den här berättelsen är min egen saga om prinsen med det otrogna hjärtat (som trots att den handlar om en kvinna osynliggjord i sin kärlek till en man som väljer ett annat liv ändå fått bära en titel som antyder att sagan handlar om honom).  I min saga är förbannelsen tystnad, d v s för att få leva i ett fritt land utanför moralens stenväggar är villkoret evig tystnad. Min prinsessa får ge upp sin röst för att få älska och bli älskad. När hon inte går med på det blir hon slutligen övergiven och fördömd, vilket dock inte förtäljs i min saga, talande nog. Kanske är det dags att publicera det verkliga slutet.

The time will come
when, with elation
you will greet yourself arriving
at your own door, in your own mirror
and each will smile at the other's welcome,

and say, sit here. Eat.
You will love again the stranger who was yourself.
Give wine. Give bread. Give back your heart
to itself, to the stranger who has loved you

all your life, whom you ignored
for another, who knows you by heart.
Take down the love letters from the bookshelf,

the photographs, the desperate notes,
peel your own image from the mirror.
Sit. Feast on your life.

-Derek Walcott

HANDINNERES - Rainer Maria Rilke

Innres der Hand. Sohle, die nicht mehr geht

als auf Gefühl. Die sich nach oben hält

und im Spiegel

himmlische Straben empfängt, die selber

wandelnden.

Die gelernt hat, auf Wasser zu gehn,

Wenn sie schöpft,

die auf den Brunnen geht, aller Wege Verwandlerin.

Die auftritt in anderen Händen,

die ihresgleichen

zur Landschaft macht:

wandert und ankommt in ihnen,

sie anfüllt mit Ankunft.

Interior of the hand. Sole that has come to walk

only on feelings. That faces upward

and in its mirror

receives heavenly roads, which travel

along themselves.

That has learned to walk upon water

when it scoops,

that walks upon wells,

transfiguring every path.

That steps into other hands,

changes those that are like it

into a landscape:

wanders and arrives within them,

fills them with arrival.

***

Jag minns när du rörde min hand första gången, sa han.

Gör du? sa jag förvånad och han berättade när det var.

Jag minns när jag rörde din hand första gången, tänkte jag, men det var inte då. Det var natten när du kom. Det var så vi träffades.

Jag tänkte så många gånger: du har de mjukaste händer jag mött.

Apropå Octavio Paz

Modern man likes to pretend that his thinking is wide-awake. But this wide-awake thinking has led us into the mazes of a nightmare in which the torture chambers are endlessly repeated in the mirrors of reason.

Jag lyckas hyra två psykologfilmer på en gång och en av dem är "shrink". Där i bubbelpoolen citerar den ene psykoterapeuten Kierkegaard till den andre och jag är inte den som är den och snarare den som är där med pennan.

As it is a comfort to seafarers to know that no matter on what strange water they may venture there are always pilots within call, so the edifying contemplation stands near the breakers and reefs of this life prepared by daily sight of terrible sufferings swiftly to render what little aid it can. Yet it cannot help in the way that a pilot helps the ship. The sufferer must help himself.

- Kierkegaard, Purity of heart is to will one thing

Fri översättning (av mig, kan vara felaktig):

Såsom det är en tröst för sjöfolk att veta att oavsett vilket besynnerligt vatten de må våga sig ut på finns det alltid piloter att tillkalla, så står också den upplyftande betraktelsen nära bränningar och rev i detta liv, förberedd genom den dagliga åsynen av fruktansvärda lidanden att snabbt bistå vad stöd den kan. Men den kan inte hjälpa på samma sätt som en pilot hjälper fartyget. Den lidande måste hjälpa sig själv.