Här har jag problem. Hjälp mig med den här:

"Life goes on, and it goes past a lot of people in a distance, and around those who wait it makes a detour."

Man skulle kunna förstå detta som att livet går runt de som väntar, alltså inte möter dem. Men han säger på ett annat ställe att ”life's little wisdom is to wait”. Så förstår jag det rätt att han menar tvärtom. Alltså att livet som passerar på avstånd kommer att vika av från sin bana och ta omvägen runt, dvs nära, den som väntar? Så när alla andra lär oss att springa efter livet, söka det, finna det, utmana det, hitta det, så säger han istället åt oss att dra oss tillbaka (till vår ensamhet) och vänta på det. Om du söker livet ska du inte hitta det men om du väntar så kommer det till dig. Så, typ?

"It does not happen frequently that something very great is condensed into a thing that ca be held entirely in one hand, in one's own, impotent hand. Just as when one finds a tiny bird that is thirsty. You can take it away from the edge of death, and the little heartbeats increase gradually in the warm, trembling hand like the wave at the edge of a giant ocean for which you are the shore. And you suddenly realize, while holding this little recovering animal, that life is recovering from death. And you hold it up. Generations of birds, and all of the forests over which they pass, and all of the skies into which they will rise. And is any of this easy? No: you are very strong to carry the heaviest burden in such an hour."

Jag fortsätter läsa Rilke och jag ryser inför hans ord. Vilken enastående människa och vilken gåva han mäktat över. Samtidigt vilket ansvar att förvalta den. Ingen med en sådan förmåga borde tillåtas vara tyst. Men vilka är de som tillåts tala?

Hur är det möjligt att det i världen finns tusentals människor med oerhörda tankar som inte blir hörda. Vackra, levande, helande tankar som vi inte känner till, som aldrig når vårt famlande medvetande. Vilket obeskrivligt slöseri, vilken ändlös tragedi som människan lever. Åtskild från sin nästa, åtskild från sig själv. Fullkomligt fångad i sin egen storslagenhet.

"How numerous and manifold is everything that is yet to come, and how differently it all surfaces and how differently it all passes from the way we expect. How poor we are in imagination, fantasy, and expectation, how lightly and superficially we take ourselves in making plans, only for reality to arrive and play its melodies on us."

”Jag hatar verkligheten. Den dödar drömmar.” Så skrev jag i eländesbloggen för ett och ett halvt år sedan. I enfaldigt högmod vill jag skapa världen. Jag, som alla andra enfaldiga som tror att världen blivit skapad för för dem och föreställer sig att de alls har förmågan att förstå dess syfte.

Utmattad – vad är det som föds?

Kommer jag att förblöda i denna utdragna förlossning?

Ja jösses. Nu vet jag inte var jag ska börja eller vad jag ska välja. Jag skulle kunna lägga in nästan hela boken här för det här var något av det underbaraste jag någonsin läst. Men ok, jag ska kvarhålla mig vid temat som uppmärksammade namnet för mig till att börja med. Så här skriver Reiner Maria Rilke till en ung poet (Franz Kappus) som kontaktat honom för vägledning; året är 1904 och han har just menat att kvinnan kommer att frigöra sig från sin definition som en motsats till det manliga och vara något i sig själv.

"Detta framsteg kommer att förvandla upplevelsen av kärleken, som nu är full av villfarelse (till att börja med under starkt motstånd av männen, som ser sig distanserade), förändra den i grunden, ombilda den till en relation menad att vara mellan människor, inte mer mellan man och kvinna. Och denna mänskligare kärlek (som ska visa sig vara oändligt hänsynsfull och varsam och kunna binda och lösa med samma godhet och klarhet) kommer att likna den som vi med kamp och möda förbereder, den kärlek som innebär att två ensamheter gränsar till varandra, skyddar och hälsar varandra."  - Brev till en ung poet (1929)

Han återger en av sina favoriter bland Kappus sonetter för att han ska lära sig om sitt skapande genom en annans hand.

I mitt inre darrar endast, klagar

inte, djupt en smärtas mörka stråk.

Blomstersnö är mina drömmars språk,

högtidsstilla över min dagar.

Ofta står det stora dock, en fråga,

i min väg. En sjö. Och jag blir kall

och liten, går förbi dess vågors svall.

Mäta den förmår jag inte våga.

Då sänker sig en plåga över mig,

som det grå en glanslös sommarnatt,

där en stjärna flimrar - då och då - ;

Efter kärlek sträcker handen sig,

het mot munnen be men finner att

ljuden är omöjliga att nå...

- Franz Kappus

Dikten som det citatet i ett tidigare inlägg hämtats från är i själva verket hopklippta delar av en prosatext, där Rilke bl a uttrycker sin misstro mot det konventionella äktenskapet, vilket inte alls märks i den klippta versionen. Den typen av redigerande gillar jag inte, så här kommer hela texten.

"In marriage, the point is not to achieve a rapid union by tearing down and toppling all boundaries. Rather, in a good marriage each person appoints the other to be the guardian of his solitude and thus shows him the greatest faith he can bestow. The being together of two human beings is an impossibility; where it nonetheless seems to be present it is a limitation, a mutual agreement that robs one or both parts of their fullest freedom and development. Yet once it is recognized that even among the closest people there remain infinite distances, a wonderful coexistence can develop once they succeed in loving the vastness between them that affords them the possibility of seeing each other in their full gestalt before a vast sky!

For this reason the following has to be the measure for one’s rejection or choice: whether one wishes to stand guard at another person’s solitude and whether one is inclined to position this same person at the gates of one’s own depth of whose existence he learns only through what issues forth from this great darkness, clad in festive garb."

Han skriver mycket om vikten av ensamhet, framför allt för konsten. Dock var inte Rilke ensam. Han var gift och hade många vänner som jag förstår det. Kanske var det därför viktigt för honom att just vakta ensamheten för att den gav honom den ro han behövde för sitt skapande. Kanske inte heller så underligt om unge herr Kappus inte lika lätt kunde förlika sig med sin smärta och övergivenhet eller nöja sig med att stå utan svar på sina frågor, som Rilke så enträget hävdar att han bör.

Rilke menar att unga älskande alltför lättvindligt hänger sig åt en kärlek de inte förstår sig på och därför missbrukar den och är dömda till besvikelse.

"Att hålla varandra kära: det är kanske det svåraste som vi har fått i uppgift, det yttersta, det sista provet och den sista prövningen, arbetet som allt annat arbete bara är en förberedelse för. Därför kan unga människor, som är nybörjare i allt, ännu inte kärleken: de måste lära sig den. (...) Att älska är till att börja med ingenting som innebär att man uppgår i en annan (...), det är en upphöjd anledning för den enskilde att mogna, bli någonting i sig själv, bli värld i sig för en annans skull."

Om mod:

"Det är i grund och botten det enda mod som krävs av oss: modet att möta det mest sällsamma, underliga och oförklarliga som kan hända oss."

Om rädsla:

"För om vi tänker oss den enskildes tillvaro som ett större eller mindre rum, så visar det sig att de flesta bara lära känna ett hörn av sitt rum, en plats vid fönstret, en smal rand, där de går av och an. På så sätt har de en viss trygghet."

"Vi har ingen anledning att misstro vår värld, för den är inte emot oss. Rymmer den skräck, är det vår skräck, rymmer den avgrunder, så tillhör dessa avgrunder oss, finns där faror, så måste vi försöka att älska dem. (...) Kanske är det fasaväckande till sitt innersta väsen det hjälplösa som ber oss om hjälp."

Om tröst:

"Och om jag ska säga Er ytterligare något, så är det detta: tro inte att han som försöker trösta Er lever utan svårigheter bland de enkla och stilla ord som ibland gör Er gott. Hans liv rymmer mycket möda och sorg och motsvarar långt ifrån dessa ord. Vore det emellertid annorlunda, så skulle han aldrig kunna finna dem."

Det här är ett sådant där långt inlägg.. så jaa.. så är det bara! Lev med det!

Aliide, Aliide är härmed genomliden, vilket var ungefär lika angenämt som att gissla sig. Sida upp och sida ner av självförakt och världsförakt. Jag kan bara föreställa mig vilken plåga det måste ha varit att skriva boken. Här är det som jag antar att min klasskamrat valde ut i sin genusanalys:

”Denna övertygelse tröstade henne och hon slöt nu ögonen och repeterade inom sig att hädanefter skulle hon –

Inte springa, inte prata eller skratta för högt, inte utmärka sig på något annat sätt än genom sin exceptionella blidhet, mildhet, sin lydnad, noggrannhet och söthet, inte rita så ohämmat, så rått, och bara rita sådant som solar och blommor och leende barn utanför prydliga små hus med vinrankor krälande över väggarna.

Vidare skulle hon, precis som Suna, med Suna som förebild, alltid hålla ordning på böckerna i bänken och hantera sina tillhörigheter med samma oerhörda varsamhet.

Och hon skulle gå ordentligt, sätta ena foten framför den andra, och ingenting mer, vara rak i ryggen och hålla huvudet högt!

Hon skulle i alla lägen, hur hon är egentligen kände sig inombords, uppföra sig så oklanderligt, rent och behärskat som det bara var möjligt. Hon skulle le behagligt gåtfullt ur djupet av sin stora förtvivlan och på så vis med detta leende, betvinga sin förtvivlan.

Ty detta, framför allt, var ens plikt, vad man hade att rätta sig efter, i egenskap av Riktig Flicka.

Renhet, sötma, oklanderlighet, undergivenhet; om och om igen.”

Så lär vi våra flickor att vara flickor och viftar urskuldrande undan pojkarnas rackartyg och smutsiga knän med en suck. Boys will be boys.

Och så några personliga urval, stycken som liksom står ut ur texten för mig, som om de var skrivna i 3D-text:

"Finns det då verkligen inget slut på alla dessa ständiga förvandlingar? Kan världen och verkligheten förändra sig i alla oändlighet men ändå alltid i någon form finna kvar? Sliter inte de oändliga förändringarna ut världen helt?"

"Hur kunde pappan älska denna obotligt smutsiga flicka som ju aldrig någonsin, hur hon än blev, skulle kunna återgälda hans kärlek? All kärlek, hur stark den än var och vem den än kom ifrån, var bortkastad på henne, hade inte någon verkan på henne alls, kunde inte förvandla eller förändra hennes sanna natur, det faktum att hon var fördärvad. Såg de inte det, märkte de inte det, såg han verkligen inte hurdan hon egentligen var, ett äckel, förstörd, och varför envisades de, föräldrarna, med att ändå älska henne?"

"Hon ville helt enkelt i grund och botten inte finnas till. För fanns man till, om bara för en tusendels sekund och i ett barns, en liten flickas, skepnad, och hur försiktig man än var i sin existens, hur man än hukade sig, gjorde sig liten och spelade död, så var ju världen ändå, ofrånkomligen, en fruktansvärd plats där fruktansvärda ting hänt och hela tiden fortsatte hända!"

"Och det var alltid barn som var yngre än hon, och för det mesta flickor. Pojkar kunde hon till nöds stå ut med, men flickorna hade numera alltid något obeskrivligt unket över sig. Koketterande, lismande, veka små substanslösa kräk vars vita kött hade en underlig konsistens och luktade härsken gammal mjölk med svarta larver i.

När ett sådant barn, en sådan flicka, kom i hennes väg var det enda hon kunde tänka på att det TILL VARJE PRIS MÅSTE RÖJAS UR VÄGEN!"

"Och i kretsen av alla dessa hårt tillslutna människor stod farfadern, reslig, belevad, oåtkomlig för varje närmande, med en inåtvänd, metallisk blå blick vid vilken ingenting ville fästa. Och Aliide kunde plötsligt inte tänka sig något mer fasansfullt än en levande människa SOM INGENTING ALLS SPEGLADE AV DET HAN HADE RUNT OMKRING SIG." 

Den här flickan är åtta år gammal och min första tanke, då jag kommit kanske en tredjedel på vägen, var att det är med detta boken faller. Kanske om det varit en tolvåring, tänkte jag. En flicka som redan tidigt tagit sin plats i tonårsperiodens svarta puppa. Ingen åttaåring lever väl ändå i en liknande tankevärld och målar sina upplevelser med ett sådant språk. Framför allt inte om hon växt upp i den iskallt tysta familj som hon beskriver. Så tänker förstås jag i egenskap av psykologstudent och inte litteraturkritiker. ”Styrkan med romanen är just den konsekvens med vilken den gestaltar barnets för omvärlden dolda, mycket behärskade helvetestillstånd” står det på baksidan, citerat från någon som heter Gunder Andersson och jag är skeptisk. Visserligen arbetar denne Gunder på Aftonbladet, så det är kanske inte en recension att hänga upp sig på. Jag kan hålla med om ”konsekvens” och ”helvetestillstånd” men ställer mig tveksam till ”barnets”.

Som kulmen på eländet skulle jag ta mig för att läsa om Kandre själv och fick reda på att hon just dog, 42 år gammal. Mitt i en bok. Jaha.. Ett avbrott mitt i ett författande, som jag tidigare talat om. Typiskt döden.. kan aldrig lämna någon ifred. Det ska bli skönt att gå över till en romantisk poet nu i alla fall. Kanske väcker det något ljusare till liv i mig. Jag ska bara ta och släpa upp mig själv ur diket som jag halkade ner i.

Det var en gång ett blogginlägg i en annan blogg om refererade till en hemsida där man gjorde en textanalys av bloggen för att hänvisa bloggaren till en viss personlighetstyp. Denna visar sig vara baserad på samma personlighetstest som används av Kersey Temperament Sorter, fast översatt det till svenska. Lurigt. I KTS som en gång hette Please Understand Me (eller Please Understand Me II då jag fyllde i den första gången) och numera heter KTS-II  svarar man på frågor och denna finns nu, som allt annat, på Facebook.

Det tog mig en hel del klickande och testande och sökande innan jag insåg att dessa var i det närmaste identiska. Lite flyktigt undrar jag hur det ligger till med upphovsrätt och varumärkesregistreringar osv här men till slut är det enda av intresse att KTS-II är både roligare och bättre så jag rekommenderar hellre den.

Naturligtvis har jag som vanligt suttit och lusläst resultaten för min erhållna bokstavskombination och vältrat mig i självgodhet som en katt på solvarm asfalt. Väl medveten om hur urbota tråkigt det är att läsa om någon annans testresultat så ska jag inte lägga ut något av det här. Men det var något utöver det vanliga som fångade min uppmärksamhet den här gången. I det som nu kallas den nya versionen (II) kan man få veta mer om vilket jobb man bör söka, hur man ska studera på bästa sätt och - förstås - vilken partner man söker sig till. Ja det var väl inget utöver det vanliga, det formligen kryllar väl av sådant på Internet? Jo jo men.. jag läser följande:

App app app! Stopp där! Försök inte smita förbi mig med ett poetiskt citat utan vidare förklaring. Härmed står införskaffandet av Letters to a young poet av Rainer Maria Rilke på morgondagens To Do-lista. Här ska redas ut vad han menar med följande:

"A good marriage is that in which each appoints the other guardian of his solitude, and shows him this confidence, the greatest in his power to bestow."

..eller fritt översatt alltså..

"Ett bra äktenskap är det i vilket var och en utser den andre till väktare av sin ensamhet och ger honom detta förtroende, det största i hans makt att skänka."

Beskydda min ensamhet och låt mig beskydda din.. Ja jag vet inte. Den landar inte riktigt än. Jag måste bära den ett tag, hålla i den, vända och vrida på den. Så får vi se om den passar i mig.

Ibland, speciellt sådana där morgnar när man sover länge och stiger upp sent på förmiddagen, känner jag mig som att jag kliver upp till en overklighet. Som att jag kliver upp ur sömnen och in i en bubbla och gränsen mellan sömn och vakenhet är vagare än gränsen mellan inne och ute. Så inser jag att det på sätt och vis är precis så det är. Jag lever i en liten behållare, mellan väggar tak och golv som stänger verkligheten ute. De ljud jag hör när jag tassar ut i min lägenhet är artificiella ljud, skapade av människor. Klockan som tickar, ventilationens sus, vatten som rinner i ledningar, fraset av möbler, kylskåpsdörren som öppnas, t o m fotstegen mot trägolv och över IKEA-mattor.

Sådana gånger, då den här overklighetskänslan snuddar till obehag, då brukar jag åtgärda den genom att öppna altandörren och släppa in världens verkliga ljud. I bästa fall kan jag ta min smörgås och mitt glas med te eller vad det nu är just den dagen och äta min frukost där ute. Få saker är så underbara att lyssna till som naturens egna ljud. Vindens brus i träden är väl det som hörs mest här. På den tiden jag bodde vid älven var det ett under att varje morgon se på vattnet när det rörde sig förbi köksfönstret.

Idag var det lite för kallt men jag satt där ändå. Hämtade en filt och kurade ihop mig i solstolen, huttrade när vindarna blåste solens värme från kroppen och såg på molnen som tornade upp sig i norr. Tänk att kunna måla dem. Tänk att kunna se gränserna och färgerna och avbilda dem som de verkligen ser ut med oändliga nyanser av grått. Eller att kunna måla ett träd, med oändliga nyanser av grönt.

Sedan den lilla kattungen som snart ska flytta härifrån till sitt nya hem, somskuttade omkring i en för henne okänd miljö och snubblade på småsten, trillade nedför barkmullen och smakade på ett grässtrå. Sällsamma lycka.

Så läste jag klart min Mare Kandre-bok i solstolen under filten. Inte Aliide, Aliide som förstås var utlånad fram till augusti utan alternativet; Djävulen och Gud. En saga för vuxna, står det på baksidan. En alternativ skapelseberättelse, säger jag, inte om hur världen skapades för det har Gud glömt men om hur människan skapade ondskan och formade Djävulen genom rädsla och förtryck. Om hur gudomlighet är att förneka allt det som är mänskligt. Om hur världen går under, bokstavligt talat.

Låt mig bjuda på ett par smakbitar, min vana trogen:

"Ja sådana var på den tiden, i den forna världen, Guds möten med människan, som ju med tiden utvecklade en helt förståelig respekt inför honom och kom att ägna mycken tid åt böner och offrandet av sådant som skulle kunna tänkas stilla hans begär efter mänsklig underkastelse och beundran."

"Och Gud såg in i Djävulens lite snedställda, mycket vackra svarta ögon. Och Djävulen såg in i Guds ljusblå. Och i dessa såg han sig själv speglad, på samma sätt som Gud såg sig sin egen avbild i Djävulen. Och i Guds ömsom stadiga, ömsom flackande blick såg Djävulen spår av rädsla men även hårdhet som han nu försökte dölja rädslan med (för detta var för Gud en helt ny och okänd känsla)."

"Lilith strövade med sänkt huvud bort längs floden och Ini tänkte väl inte mer på detta förrän hon en tid senare faktiskt såg att Gud och Lilith satt tillsammans i Guds underbara trädgård, helt tysta, sida vid sida, på var sin liten pall. Inte ett ord yttrade de (för vad skulle de egentligen med ord till i ett sådant ögonblick?). Och det var ändå helt uppenbart att det var som gjorda för varann, trots att Gud bara räckte Lilith till axeln, och trots att Lilith med sin dödsträdgård aldrig ens skulle tillåtits komma i närheten av himmelriket, om allt detta utspelat sig i ovanvärlden."

För en vecka sedan köpte jag Åsa Linderborgs Mig äger ingen i sjukhusets minilivsbutik. Etta på pocketlistan och överöst med positiv kritik. Utnämnd till klassiker ett år efter publiceringen. Fyra personer i min klass valde den boken till litteraturanalysen. Inte vill väl jag var sämre jag, tänkte jag och slet blicken från den senaste Stephen King-pocketen. Annars är just Stephen King det jag växt upp med i litteraturväg sedan hästböckerna tog slut i bibliotekets ungdomsavdelning. När jag var 12 år köpte jag Cujo och la den upp och ner på nattduksbordet när jag skulle sova för att slippa se bilden på den svarta hunden som flåsade blodblandad ånga. Utöver dem har jag läst en rad bestsellers från flygplatskioskens bokhylla och ett par prisbelönta författare som var en del av kurslitteraturen på A-kursen i engelska på universitetet som 19-åring. Toni Morrison minns jag inget av men Michael Ondaatje förtollade mig. Nu känner jag att jag måste skärpa mig om jag ska hänga med i nya intellektuella umgängeskretserna. Mina halvlästa Spelet av Neil Strauss och den sjunde boken i Kings fantasyserie om det Svarta Tornet får vänta ett tag.

Jag blev inte så imponerade som jag förväntade mig av Mig äger ingen. Kanske hade jag förväntat mig en annan typ av bok, kanske är jag inte riktigt redo för den än. Den talade inte till mig. Min vän T däremot talade passionerat om boken i tio minuter i telefon då jag nämnde att jag läst den, men påpekade också att hans perspektiv skiljer sig väsentligt från mitt. Han är aktiv vänsterpartist och hans pappa arbetslös metallarbetare. Jag kommer från kvinnor som tvingats lämna bort sina barn för rätten att gifta sig eller uppfostrat dem ensamma och försummat sig själva. Gott om bitterhet fanns det hemma men politik pratades aldrig, med undantaget av ett sporadiskt återkommande "regeringen förstör skolan". T förundras av den kärleksfulla beskrivningen av den ensamme mannen och min mage vänder sig vid bilderna av vanvård och moderssvek. Samtidigt som det förfärar mig att jag ser hennes svek som större än hans så är det också så jag är uppväxt; med de starka kvinnornas självklara börda och ansvar och de svaga männens ursäkter och frånvaro. Min mammas envisa kamp för oberoende (vi behöver ingen man, vi klarar oss alltid, din pappa hjälpte aldrig till, för honom fanns bara hans forskning) parat med självförtryck (en hysterisk kärring förtjänar en örfil, pojkar slår flickor de tycker om, jag förlåter aldrig din mormor för vad hon gjorde mot din morfar). De starka kvinnornas skyldighet, de starka kvinnornas skuld.

Kanske var jag redo för den ändå.. för att förstå var jag står och tittar.

Nästa bok på listan är Aliide, Aliide av Mare Kandre.

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.

Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida,

den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,

och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,

jag trodde jag så den mest älskade komma

genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min dömda på händerna bära

genom snåren dit bort där min koja står,

och höja ett jublande rop mot den kära:

Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida

medan skogarna sjunga och skyarna gå.

Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida,

den käraste, den käraste med ögon blå.

Han lockar mig med poesi, den rackarn. Frestande. 1-0 till pedagogiska institutionen.