För en vecka sedan köpte jag Åsa Linderborgs Mig äger ingen i sjukhusets minilivsbutik. Etta på pocketlistan och överöst med positiv kritik. Utnämnd till klassiker ett år efter publiceringen. Fyra personer i min klass valde den boken till litteraturanalysen. Inte vill väl jag var sämre jag, tänkte jag och slet blicken från den senaste Stephen King-pocketen. Annars är just Stephen King det jag växt upp med i litteraturväg sedan hästböckerna tog slut i bibliotekets ungdomsavdelning. När jag var 12 år köpte jag Cujo och la den upp och ner på nattduksbordet när jag skulle sova för att slippa se bilden på den svarta hunden som flåsade blodblandad ånga. Utöver dem har jag läst en rad bestsellers från flygplatskioskens bokhylla och ett par prisbelönta författare som var en del av kurslitteraturen på A-kursen i engelska på universitetet som 19-åring. Toni Morrison minns jag inget av men Michael Ondaatje förtollade mig. Nu känner jag att jag måste skärpa mig om jag ska hänga med i nya intellektuella umgängeskretserna. Mina halvlästa Spelet av Neil Strauss och den sjunde boken i Kings fantasyserie om det Svarta Tornet får vänta ett tag.

Jag blev inte så imponerade som jag förväntade mig av Mig äger ingen. Kanske hade jag förväntat mig en annan typ av bok, kanske är jag inte riktigt redo för den än. Den talade inte till mig. Min vän T däremot talade passionerat om boken i tio minuter i telefon då jag nämnde att jag läst den, men påpekade också att hans perspektiv skiljer sig väsentligt från mitt. Han är aktiv vänsterpartist och hans pappa arbetslös metallarbetare. Jag kommer från kvinnor som tvingats lämna bort sina barn för rätten att gifta sig eller uppfostrat dem ensamma och försummat sig själva. Gott om bitterhet fanns det hemma men politik pratades aldrig, med undantaget av ett sporadiskt återkommande "regeringen förstör skolan". T förundras av den kärleksfulla beskrivningen av den ensamme mannen och min mage vänder sig vid bilderna av vanvård och moderssvek. Samtidigt som det förfärar mig att jag ser hennes svek som större än hans så är det också så jag är uppväxt; med de starka kvinnornas självklara börda och ansvar och de svaga männens ursäkter och frånvaro. Min mammas envisa kamp för oberoende (vi behöver ingen man, vi klarar oss alltid, din pappa hjälpte aldrig till, för honom fanns bara hans forskning) parat med självförtryck (en hysterisk kärring förtjänar en örfil, pojkar slår flickor de tycker om, jag förlåter aldrig din mormor för vad hon gjorde mot din morfar). De starka kvinnornas skyldighet, de starka kvinnornas skuld.

Kanske var jag redo för den ändå.. för att förstå var jag står och tittar.

Nästa bok på listan är Aliide, Aliide av Mare Kandre.

 

Ralf

11 juni 2008 17:25

Tycker du att man försummar sig själv om man uppfostrar sitt barn ensammen, eller förstod jag fel?

 

Psykologen

11 juni 2008 18:44

Nej, jag syftar på mammor som min mamma som försummade sig själv då hon gav sina barn allt hon hade och inte tillät sig själv någonting. Jag menar inte att det alltid är så. Däremot tror jag att det är en förväntan på ensamstående föräldrar, eller på mammor generellt, att de ska leva för sina barn och ge upp alla tankar på självförverkligande. Att de liksom får "skylla sig själva" och att de själva ofta går på den biten.

 

Ralf

11 juni 2008 19:25

ok, men vem tror du den förväntan kommer ifrån? Jag tror att de försöker få tiden att räcka till, att det är fullt upp att få ihop vardagen med jobb, hem och helgerna där man ska göra nåt roligt med barnen.

 

Psykologen

11 juni 2008 20:25

Ja den förväntan kommer från samhället och hur vi fostras. Samhället kräver att det är individen som ska förändra sig och anpassa sig och lösa sina egna problem. Genom att påstå att samhället är jämställt och att alla indvider har samma förutsättningar kan man lägga ansvaret på just individen. Se gärna denna ledare i DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=777107

Rätten till egen tid hävdar fortfarande mannen patent på. Likaså rätten till karriär och att slippa ta ur föräldraledighet eftersom det är mindre förmånligt för familjen (medan jag menar att det är tvärtom, anledningen till att det fortsätter vara så är att fler kvinnor stannar hemma). Osv. Dessa skillnader beror på strukturer i samhället som är anpassade för en manlig huvudförsörjare, inte individernas påstått "fria" val.

 

Psykologen

11 juni 2008 20:32

Apropå vardagen, jag håller med dig om den biten och frågan är vad vi lägger in i att får ihop en vardag. Det perfekta välstädade hemmet, kvalitetstid med familjen, umgänge med x antal vänner, uvecklande fritidintressen för våra barn, sommarstuga på landet, snygg kropp och snygga kläder, ungdom, bra jobb, socialt anseende. Vi lever i små, isolerade familjer ofta med släkten på avstånd. Det är fult att be om hjälp och grannar ska inte lägga sig i vad som sker bakom andras dörrar. På Internet lägger vi ut ett kollage av våra bästa sidor och då möjligheten ökar att retuschera sitt liv inför andras ökar så drivs livsidealen upp allt mer och alltfler kraschar in i verklighetens vägg då livets begränsningar hinner i kapp dem.

 

Ralf

11 juni 2008 22:17

Jag tycker du har rätt, men vi har faktiskt ett val. Jag frågade om du tyckte att man försummar sig själv om man uppfostrar sitt barn ensamt, och det tyckte du inte. Tycker du att du ger efter för samhället förväntan eller skapar du din egen vardag?

 

Psykologen

12 juni 2008 00:05

Nej, det jag tyckte var att man inte kan generalisera, varken åt ena eller andra hållet. Frågan om fria val är i högsta grad filosofisk. Ingen människa är friställd ifrån de krafter som formar henne, inte heller jag. Jag tror inte frågan är huruvida vi väljer utan under vilka villkor vi väljer. Total frihet existerar inte.

Din fråga är intressant men jag tror inte jag kan svara på den utan vidare. Jag försöker väl stå för det jag tror på, med det inte sagt att jag inte sviker mina egna ideal eller säger emot mig själv mer än sällan. Det viktiga för mig just nu är att lära mig att se strukturerna.. och att lita på mitt omdöme.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...